Gefle IF bildades 1882 och är Sveriges äldsta idrottsförening om man räknar såna som ägnat sig åt flera olika sporter. I GIF:s spår poppade kring sekelskiftet upp nya föreningar som Sportarna (Gefle Sport- & Gymnastikförening), IFK och Gefle Goodtemplares Idrottsklubb. För att nu inte tala om kvartersklubbar som  IF Drott, Svea, Göta, Viking, Du Nord och Kålhagens IF.

Kålhagens IF höll till på Brynäs, arbetarstadsdelen öster om järnvägen och söder om Gavleån. Där fanns också ett gäng grabbar som i början av 19210-talet gärna ville börja idrotta organiserat men kanske i lite större skala än bara med grabbarna i de närmaste kåkarna.

Kanske var det John Östlund, kanske Ferdinand Blomqvist som tog initiativet. Det kan också ha varit Thure Ternström eller någon av bröderna Efraim och Erik Sundin. Eller Nils Norin.

Vem det nu än var som tände gnistan så var det Norin som tog kommandot. Han blev föreningens förste ordförande och hade den positionen i nio år.

Rent sportsligt var han ingen riktig stjärna, men att förmå ett gäng outbildade arbetargrabbar att starta och driva en idrottsförening med flera verksamhetsgrenar är en bedrift. Nils Norin kan nog betraktas som Brynäs IF:s förste riktige hjälte.

Foto: Carl Larsson/Länsmuseet Gävleborg.

Med ett hejdundrande slagskott blev Stig Salming stor matchhjälte när Brynäs vann den avgörande SM-finalen mot Västra Frölunda 1980. Men det var bara med ett enda måls marginal som laget tog sig vidare då grundserien slutspelades tre veckor tidigare.

I den sista omgången låg såväl AIK som Brynäs och Djurgården på 37 poäng med en enda slutspelsplats kvar att slåss om.

Brynäs skulle alltså möta avsågade HV 71 samtidigt som AIK och Djurgården drabbade samman i något som kallades årets Stockholmsderby.

Så här såg det ut kring strecket:

AIK     35        16          5        14        136-126           37

-----------------------------------------------------------------------

Brynäs 35        16        5          14        125-118           37

Djurgården      35        16          5        14        144-151           37

Ett ganska nervöst Brynäs vann med 5–2 i Jönköping i en match utan större dramatik. När den var slutspelad återstod fortfarande halva sista perioden i det heta Stockholmsderbyt, men brynäsarna hade i sitt omklädningsrum ingen aning om hur den matchen utvecklades. 

Ingen hade tänkt på att ordna fram en radio så att de kunde följa dramatiken i Sportextra, men Gefle Dagblads utsände, Stefan Andersson, hade en telefon på sin plats på pressläktaren, och han höll via den uppkopplingen kontakt med redaktionen hemma i Gävle.

Där hade de en radio, och efter elva andlösa minuter kunde Stefan gå ner till Brynäs omklädningsrum, knacka på dörren och när den öppnades meddela att det blivit 1–1 i Stockholm.

Sportskrivarna är inte alltid de populäraste personerna kring ett lag, men den gången var Andersson dagens hjälte.

Bildtext:

Gefle Dagblads utsände, Stefan Andersson, blev budbärare när Brynäs gick till slutspel.

Foto: Gefle Dagblad.

Bastuträsk är ett ortnamn som kan ge lite fuktiga associationer, men i Brynäs IF:s hockeyhistoria är det en plats att minnas med värme och stolthet. Det var på järnvägsstationen där som Bosse Hessel på telefon rätt sent på kvällen den 9 mars 1964 tog emot beskedet att SM-guldet var säkrat eftersom Leksand tidigare tappat poäng mot MoDo och Brynäs vunnit borta mot Skellefteå.

Blev då hemresan genom den norrländska natten en orgie i champagne och drinkar?

Inte alls. Men ledarna var generösa med att bre smörgåsar och brygga kaffe i den privata vagn som föreningen hade chartrat för resan upp till Skellefteå, och det var ingen hejd på guldglädjen. Faktum är att Brynäsgänget dansade jenka – en populär dans på den tiden – genom hela Norrlandspilen, vagn efter vagn. Konduktören hotade med att grabbarna skulle få kliva av tåget om de inte lugnade ner sig, men det gjorde de inte. I stället smittade glädjen av sig på övriga passagerare, och en efter en hängde de med i den galna dansen. Till och med den grinige konduktören hoppade med och tjoade.

Och när tåget rullade in på Gävle Central på morgonen väntade supporterklubben med blomsterbuketter.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.

Brynäs IF:s 100-årsjubileum 2012 firades på ett antal olika sätt, och det sista som hände var en utomhusmatch mot Timrå den 8 december.

Att spela hockey utomhus var förstås inget nytt. Fram till hösten 1967 då Gavlerinken invigdes fanns inga alternativ, att frysa när man såg på ishockey var en självklarhet.

De som under vargavintern 1966 stod på gamla Isstadions läktare och skanderade ”ishall, ishall, ishall” för att påverka de kallsinniga politikerna skulle garanterat aldrig betala för att få stå utomhus och heja den dag då drömmen om en inomhusarena blev verklighet.

Men tiden läker inte bara sår, tiden raderar också obehagliga minnen. Eller…? När Brynäs styrelse bestämde sig för att hedra 100-årsminnet genom att bygga upp en provisorisk arena på parkeringen sydväst om dåvarande Läkerol Arena var det många som skakade på huvudet.

Skulle folk verkligen vilja komma? Mitt i vintern? Mot Timrå???

15 009 biljetter släpptes. Alla såldes på nolltid, och Gävlehockeyn fick ett publikrekord som kanske aldrig kommer att slås.

Foto: Gun Wigh, Gefle Dagblad.

I maj 1954 utsåg Brynäs IF:s ishockeystyrelse Thure Wickberg till ny lagledare. Något av en kupp, inte minst eftersom styrelsens ordförande sedan ett år hette just Thure Wickberg.

Hans ambition för hockeylaget var att bli bäst i Gävle, vilket faktiskt inte var någon självklarhet. Konkurrensen var knivskarp i form av GGIK, Strömsbro och Huge.

Dessutom var Sop-Åke Andersson, som varit lagledare i fem år, en herre av den gamla stammen. Brynäs IF var till för Brynäspojkar, där skulle ingen som var uppväxt väster om järnvägen spela.

Thure hade spelat fotboll, handboll och bandy i Djurgården och hade bra koll på att en klubb som ville uppåt behövde vidga vyerna och värva spelare.

Så Sop-Åke fick sluta som ledare för A-laget och i stället ta hand om juniorerna. Den egna plantskolan.

Åke blev arg och bitter, men känslan för föreningen gjorde att han ändå accepterade sin nya roll. Och några år senare visade han sin storhet som människa när han – sedan hans Brynäs vunnit flera SM-guld – sa:

– Thure Wickberg är vår bästa värvning någonsin.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.

Thure Wickberg hade i mitten av 1960-talet inte nöjt sig med att värva spelare till sitt lag, han såg också till att klubbens ledare höll så hög klass som möjligt.

Thure hade upptäckt att Gävle GIK hade ett par begåvade ungdomsledare, och då Brynäs juniorlag var i behov av en ny juniortränare lockade han över båda två, Börje Nordberg och Tommy Sandlin.

Framförallt Sandlin var oerhört påläst och villig att utveckla sitt kunnande.

Tanken var att unge Sandlin skulle få erfarenhet med juniorlaget. Kanske kunde han ta över A-laget så småningom, tänkte Thure.

I början av februari 1969 hade Brynäs ett kortare träningsläger i Leksand inför slutspelet. Där fick tränaren Nils ”Katten” Bergström ett par revben knäckta och tvingades åka hem.

Det som då hände var att Thure ringde upp chefen för arkitektbyrån Jacobson & Widmark där Tommy jobbade till vardags. Han förklarade situationen och bad att få låna Sandlin ibland under resten av säsongen.

Det blev mer än så. Då Tommy dog 2006, bara 62 år gammal, hade hela hans yrkesliv varit ishockey och meritlistan oslagbar. Enbart i Brynäs var han med och vann sex SM-guld.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.

 Inge Hammarströms liv har kretsat kring ishockey ända sedan han fick sina första skridskor. Han hamnade i Brynäs 1968 och värvades 1973 till Toronto tillsammans med Börje Salming.

Inge återvände till Gävle 1979 och var viktig när Brynäs tog sitt tionde SM-guld 1980, och när hans aktiva karriär var över blev han NHL-scout fram till pensionen.

Även Brynäs har i många år haft nytta av Inges blick för spelet. Inte minst våren 1991 då lagläkaren Lennart Hovelius, Hovan, hade blivit hockeyordförande och försökte värva ihop ett lag som skulle kunna ta SM-guld för första gången sedan 1980.

Inge var hela tiden med och gav synpunkter, och en junikväll då Hovan och tränaren Tommy Sandlin satt och diskuterade tänkbara förstärkningar var en AIK-grabb vid namn Ove Molin på tapeten. Inge hade sett honom många gånger och visste helt klart vad han kunde.

Sandlin tyckte att grabben var för liten och klen, men Hovan gick på Inges linje. Molin var ett namn för Brynäs.

Diskussionen pågick hela kvällen, men till slut sa Tommy:

– Nå, ta honom då för fan så blir väl åtminstone Inge nöjd.

Resten är Brynäshistoria av bästa märke.

Hockeypubliken i Gävle hade i ett par års tid skanderat ”Ishall, ishall, ishall” och ibland ”Iskallt, iskallt, iskallt” under matcherna på Isstadion, men politikerna var...tja, iskalla. Det skulle bli för dyrt, och så förfärligt kallt var det väl ändå inte?

Säsongen 1965/66 vann Brynäs serien överlägset och skulle möta Wifsta/Östrand i kvartsfinalserien. Just då, i februari 1966, slog vargavintern till mot Gästrikland. Det var kallare än på hur många år som helst, och i Hedesunda och Österfärnebo visade termometern 37 minusgrader som mest.

Även inne i Gävle var det så svinkallt att Brynäs knappt kunde träna över huvud taget. Att spela match var inte att tänka på.

Alla tre hemmamatcherna i slutspelet fick flyttas till Stockholm och Västerås där det fanns ishallar. Ändå tog Brynäs SM-guld – och innan året var slut hade stadsfullmäktige fattat beslut om att Gävle skulle få en ishall så snart som möjligt.

Hösten 1967 stod Gavlerinken klar på Sätraåsen. Bygget kostade fem miljoner kronor, vilket var rätt mycket då.

Bildtext:

Brynässpelarna Lasse Hedenström och Lars-Göran Nilsson jobbade i byggbranschen och var med på ett hörn då Gavlerinken byggdes.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.

Brynäs IF var den första klubben utanför Stockholmsregionen som spelade i högsta serien. Det hände 1943/44, men det gick inte så bra. Nedflyttning.

Alla Gävlelag utom Huge spelade på den tiden på Islandsbanan öster om järnvägen, men plötsligt började det gå så bra för Gävle GIK att de kunde bygga en egen hemmarink på Borgarskolans gård. Brynäs och Gefle IF tog då ansvar för Islandsbanan, men i längden blev det för jobbigt för GIF. De drog sig ur.

Brynäs styrelse ville då av ekonomiska skäl lägga ner ishockeyn och satsa på den billigare bandyn i stället. Men lagledaren Åke Andersson, som var förman på renhållningsverket och därför kallades Sop-Åke, köpte inte det resonemanget.

– Jag och mina sopgubbar spolar och plogar och skottar banan, lovade han. Låt oss behålla ishockeylaget!

Styrelsen tvekade men accepterade till slut. Ishockeylaget fick fortsätta spela, åtminstone tills vidare.

Foto: Lasse Halvarsson, Gefle Dagblad.

Den 13 november 1960 spelade Brynäs sin första match i högsta serien i den svit som skulle komma att vara i mer än 60 år. En av debutanterna var Bollnäsgrabben Lars-Åke Sivertsson, och han hade värvats av Breit Hellman som av Thure Wickberg utsetts att ansvara för nyrekryteringar.

Sivert, som han kallades, blev kvar i elva säsonger och gjorde 256 poäng på 255 matcher. Han var med och tog sex SM-guld.

Varje gång Breit fick frågan om vilken hans viktigaste värvning var blev svaret Lars-Åke Sivertsson.  

– Jaha, och varför det då?

– Jo, det var han som lockade hit Tigern.

Sagt med glimten i ögat förstås, men faktum är att när Lennart ”Tigern” Johansson kom 1962 och blev kedjekamrat med Sivert förvandlades Brynäs över en säsong till ett mästarlag. Han blev en naturlig ledare som satte sin prägel på allt inom föreningen.

Men siffrorna ljuger inte om Lars-Åkes eget värde. Han var en mycket viktig spelare under hela 1960-talet.

Foto: Gefle Dagblad.

På 1970-talet var vi inte bortskämda med direktsända ishockeymatcher på TV. Klubbarna och Elitserieföreningen befarade att publiken skulle stanna och se matcherna hemma, Sveriges Radio tyckte att det var dyrt och krångligt att släpa omkring på sändningsutrustning.

De slutspelsmatcher som faktiskt sändes började när Rapport var slut, det vill säga klockan 20. I bästa fall i första pausen.

Så var det även den 27 mars 1977 då Brynäs mötte Färjestad i match 2 i SM-finalen. Man spelade i bäst av tre, och Brynäs hade vunnit första matchen. Det skulle räcka med en seger till för att bli mästare, men det började trögt. Färjestad ledde med 3–1 då TV-sändningen kom igång en bit in i andra perioden.

Då fick Lars-Gunnar Lundberg, Krobbe kallad, den inspiration han alltid behövde. Plötsligt satt dragningarna, passningarna och skotten som de gjort under hela säsongen, och Krobbe vände nästan på ensam hand på matchbilden. Slutsiffrorna blev 9–3 och han gjorde tre av målen.

Så vi kan tacka TV2 för SM-guld nummer 9.

Foto: Leif Jäderberg, Gefle Dagblad.

OS i Innsbruck 1964 arrangerades precis innan SM-slutspelet i ishockey skulle inledas. Brynäs hade bara en spelare med i Tre Kronors OS-trupp, nämligen Tigern Johansson. Men han var småskadad och inte helt ordinarie, så han hade gott om tid att gå och fundera på vad som skulle hända därhemma när OS var över.

En dag fick han en riktig snilleblixt där han låg i sin säng på spelarhotellet. Han hade bekymrat sig över att nyförvärvet Lill-Strimma Svedberg inte riktigt kom till sin rätt på högerkanten i C-kedjan och började fundera över grabbens skridskoåkning. Pilsnabb var han och hade ett mycket bra skott, men accelerationen borde vara lite bättre.

Tigern satte sig käpprakt upp.

”Han skulle kunna bli en perfekt back”, tänkte Tigern. 

Allt talade för det. Åkningen, spelsinnet, skottet.

Tigern beställde ett samtal hem till Hebba Pettersson, tränaren, och berättade om sina tankar. Och Hebba höll med om att det var en briljant idé. 

–      Sätt honom i träning direkt så kör vi honom i par med Kulan i slutspelet, sa Tigern.

Den ende som inte var helt såld på idén var Strimma själv. Men han gick med på att testa – och det blev supersuccé på alla sätt. Brynäs vann SM för första gången, mycket tack vare Lill-Strimmas briljans, och han utvecklades nästan direkt till en världsback som var lika suverän i Tre Kronor som i Brynäs.

Foto: Gefle Dagblad.

1957 vann Gävle GIK som första landsortsklubb SM-guld i ishockey. Efter det tog Djurgården över, vann och vann och vann och vann och vann och vann. Sex raka.

Det kändes rätt hopplöst att komma åt Tumba och hans kompisar. Men Brynäs, som hamnade i division I Södra då de gick upp 1960, blev bättre och bättre för varje säsong och varje match. Efter att bara ha förlorat en poäng på de tre första omgångarna hösten 1962 skulle grabbarna möta självaste Djurgården på Isstadion den 14 november.

Förväntningarna på laget hade piskats upp undan för undan – och när matchstart närmade sig ringlade köerna långa vid insläppen mot Gästrikegatan och Kaplansgatan. Speakern Sven Hellström, som var en mästare på att få folk att packa in sig på läktarna, fick börja tidigt denna onsdagskväll.

När han till slut insåg att det inte gick att få in fler hade 8 655 betalat entré. De var saliga när matchen var slut – Brynäs vann med 5–3 och en ny era hade inletts i svensk ishockey.

Foto: Gefle Dagblad.

Det som skilde Börje Salming från att liksom storebror Stig få en plats i taket i Monitor ERP Arena var att tre säsonger i klubben inte räckte för att uppfylla de uppställda kriterierna.

Då Börje blev sjuk i ALS började det talas om att ändra kriterierna för hans skull. Tyvärr hann han gå bort innan en hyllning kunde planeras in, men det förändrade ingenting. Nummer 17 skulle bara upp, och det med en rejäl minnesceremoni.

Game for Börje arrangerades den 11 februari 2023 i samarbete med TV4 och Börje Salmings familj. TV4 direktsände från Stortorget, Jon Henrik Fjällgren jojkade medan Börjes vepa hissades upp och en match med före detta spelare från såväl Toronto Maple Leafs som Tre Kronor spelades i Monitor ERP Arena.

Det hela var en mycket stark upplevelse för alla i den absolut fullsatta arenan, och från och med den dagen kan alla titta upp mot taket och erinra sig Börje Salmings betydelse för Brynäs IF på 1970-talet – och än idag.

Foto: Johan Hallman (eller vem det nu var).

Många har sagt att Brynäs säsongen 1971/72 var Sveriges bästa lag någonsin, och visst var det ett gäng med otroligt duktiga spelare. Men säsongen var oerhört jobbig med flera tunga Europacupresor ut i Europa, och när slutspelet började i februari var spelarna rätt slitna.

Efter fem omgångar hade Brynäs bara vunnit tre matcher och skulle möta Frölunda borta. En poängförlust till skulle kunna vara förödande.

Och det såg inte bra ut. Det stod 2–2 då Brynäs med bara några sekunder kvar fick en tekning i anfallszon. Håkan Wickberg iakttog vad som hände i Frölundas bås och kallade till sig Lill-Prosten Karlsson och Stig Salming.

– Jag har sett Thommie Bergman stöta framåt i såna här lägen, sa han. Jag försöker teka bakåt till dig, Stigge, så får du, Prolle, gå rakt på mål. Om Thommie inte är där så hinner du få iväg ett skott i så fall.

Det blev precis så. Bergman åkte mot Stigge, Prosten störtade mot mål, fick pucken och gjorde 3–2.

Brynäs vann och ångade sedan på mot SM-guld nummer 7. Tack vare strategen Wickberg.

Bildtext:

Håkan Wickberg var en av Sveriges smartaste hockeycentrar genom tiderna.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.

Då Seattlegrabben Tom Bissett hamnade i Gävle 1991 var det ingen i Brynäs som hade sett honom spela. Men det dröjde inte länge förrän ryktet om hans målaptit spred sig över hela Europa, och efter två framgångsrika säsonger i Brynäs värvades han till Schweiz.

Han återvände 1998 och fick då spela i samma femma som Ove Molin, Janne Larsson, Per Löfström och Pär Djoos – som förresten var den som en gång tipsade Brynäs om Bissett.

Denna A-femma ledde laget ända till final mot överlägsna seriesegrarna MoDo, som var storfavorit i finalserien. De vann också två av de tre första matcherna och var på väg att säkra guldet i den fjärde, som spelades i Gävle. En bit in i andra perioden ledde MoDo med 4–1, och med sex minuter kvar av matchen stod det 3–4.

Då kvitterade Bissett.

MoDo gjorde 5–4.

Då kvitterade Bissett.

Med en halv minut kvar av matchen fintade Molin ett skott mot Petter Rönnqvist i MoDo-målet men spelade i stället pucken bakåt – till Bissett, som gjorde ett mål till!

6–5 till Brynäs, som av bara farten vann nästa match också och tog klubbens tolfte SM-guld.

Foto: Gefle Dagblad.

Brynäsfansen var rätt frustrerade hösten 1992. Tolv säsonger hade gått utan ett SM-guld, och en så lång torka hade de inte upplevt sedan storhetstiden inleddes i början av 60-talet.

Men det blev en bra säsong. Brynäs kom tvåa i serien och gick ganska enkelt till final mot Luleå.

Luleå vann dock de två första matcherna och behövde bara en seger till för att bli mästare. Då, med hjälp av tränare Sandlins samurajtal och den gamla goa Brynäsandan, tog Brynäs två raka och räddade en femte finalmatch hemma i Gävle.

Men en avgörande SM-final går man inte bara ut och spelar av. Hela hallen vibrerade av nervositet och spelet var ängsligt. Luleå gjorde 1–0 och försvarade sin ledning med alla krafter ända tills bara sex och en halv minut återstod.

Då lyfte Jonas Johnson på en Luleåklubba, snodde åt sig pucken och spelade kvickt in den framför mål.

20-årige Andreas Dackell tog ett par snabba skär och sköt. Målvakten hann inte reagera, MÅÅÅÅÅÅÅL!

Och när knappt två minuter återstod höll sig Dackell framme igen och slog in en målvaktsretur på volley. Han hade lika gärna kunnat slå ett stort hål i luften, men det gjorde han inte.

Det blev 3–1 och SM-guld nummer 11 var hemma.

Foto: Gefle Dagblad.

 Utan allmänintresse vill inte media bevaka idrott, utan mediabevakning blir det inget publikintresse.

Där ligger damishockeyns moment 22.

Men säsong efter säsong, match efter match, har damlagen tagit plats i hockeyhierarkin och i allmänhetens medvetande. Det har inte gått med raketfart, men publiken har i allt högre grad – och i takt med att mediaintresset ökat – hittat till SDHL.

Kulmen nåddes i april 2022 då Brynäs och Luleå möttes i SM-finalserien. Den tredje matchen, den andra på hemmaplan för Brynäs, sågs av 6 537 personer – och i den femte och avgörande matchen kantades rinken av 7 765 åskådare. Bara ett par hundra från utsålt.

Tyvärr vann Luleå, men siffran står sig fortfarande som publikrekord för svensk damhockey. Det är något att vara stolt över och bygga vidare på.

Foto: Daniel Eriksson, Bildbyrån.

Bild: Bildbyrån

Hände det något särskilt i Brynäs IF år 2018?

Jodå, men inte i rinken utan i något av konferensrummen i Monitor ERP Arena. Styrelsen fattade då beslut om att börja arbeta för en satsning på flickorna, och ambitionen var att inom några år få med ett juniorlag i seriespel på damsidan. Det var läge för det i och med att Erika Grahm med sin höga ambitionsnivå och kunnande skulle ansluta till föreningen under året. Till hennes arbetsuppgifter hörde just att starta ett damjuniorlag och ett hockeygymnasium för tjejer.

Fyra år senare var det dags. Ett juniorlag började spela i NDHL, som är den näst högsta nivån i seriespelet för damlag. Alltså seniorer.

Sedan dess har verksamheten utvecklats i takt med hockeyintresset bland flickor, och juniorlaget har nu växt ur NDHL-kostymen och ska i stället i samarbete med Hedesunda börja spela i en lokal U16-serie för pojkar. Det låter kanske bakvänt, men konkurrensen är skarpare där.

Parallellt med det spelar Brynäs också i junior-SM för tredje året, och där finns det anledning till viss optimism. Första säsongen gick laget till kvartsfinal och senast till semifinal. De vann dessutom bronsmatchen, så det är uppenbart att Brynäs IF tillhör den svenska eliten även där.

Flickverksamheten omfattar nu F10, F12, F14, F16 och alltså juniorer – där hela truppen på 23 spelare går på hockeygymnasiet.

Bildtext: Här är flickornas juniorlag 2024/25.

Foto: Angelica Östlund.

Då Brynäs började med damishockey 1981 var det utan tvivel ett rätt motigt projekt. Det handlade nog inte bara om dåliga träningsvillkor utan också om rent förakt. Inte skulle tjejer hålla på med en så tuff sport.

Dam- och tjejlagen togs inte på allvar av förbund och media heller. I Gästriklands Ishockeyförbunds årsberättelser står inte en rad om kvinnlig ishockey förrän 1984, då man noterade att Brynäs och Heby ställde upp med varsitt flicklag på Hockeyns dag i Gavlerinken.

Sedan dröjde det till 1986/87, då det på några rader omnämns att Brynäs damlag även denna säsong spelat i division I, som var högsta serien, och kom trea efter Nacka och Farsta. Dessutom att Marie Hedlund och Petra Wickström hade tagits ut till det svenska VM-laget.

1988/89 arrangerades den första EM-turneringen för kvinnor i Düsseldorf. Fyra Brynässpelare – Petra Wickström, Maria Hedlund, Camilla Kempe och Karin Andersson – fick plats i den svenska truppen. Sverige tog silver.

Samma säsong spelades det första SM-slutspelet. Brynäs hade hemmaplan i Gavlerinken men slogs ut i semifinal av MoDo.

1989/90 kom Brynäs fyra i allsvenskan, som serien kallades då. Och Camilla Kempe kom med i VM-laget.

1993/94 slutade Brynäs på tredje plats i SM och kring sekelskiftet kom nya stjärnor som Nanna Jansson och Joa Elfsberg fram. Publikintresset var dock inte mycket att skryta med, tjejerna höll fortfarande till på hockeyns bakgård.

Mycket arbete återstod, men bollen var i rullning.

Bildtext:Nanna Jansson och Joa Elfsberg var de stora stjärnorna i laget vid sekelskiftet.

Foto: Gefle Dagblad.