Hör Victor Söderström berätta om hur det var att vinna stipendiet genom att klicka här!
Det är ingen slump att svensk ishockeys kanske finaste pris till ungdomsspelare fått namnet Tigernstipendiet.
Det var Lennart "Tigern" Johansson som på 1960-talet lyfte Brynäs från en position som talangfull stadsdelsklubb till landets bästa under en lång följd av år.
Vi har tidigare berättat om Tigern och hans insatser som ledarfigur och inspiratör. I dag har vi plockat fram några anekdoter som säger en del om vad han var för person.
Redan då Tigern spelade i Heffners blev han uttagen i juniorlandslaget. Han fick beskedet när han satt och bytte om inför en träning men kommenterade inte uttagningen med ett ord. Åkte bara ut och tränade som vanligt.
Men när de andra killarna gick in och duschade för att gå hem och äta bullar och mjölk stannade Johansson kvar ute på isen och körde start- och stoppövningar från sida till sida, från plank till plank.
Om och om och om igen.
Var man landslagsman så var man. Då fick man ta i lite extra.
Ingen kan i dag säga hur många gånger han skrinnade över isen, men efter en stund började han luta sig över sargen och spy efter varannan vända.
Lagkompisarna klädde på sig och gick hem, vaktmästarna släckte belysningen och gick hem. Mörkret sänkte sig över rinken, och om det inte varit för ljudet av skridskoskenor mot skrovlig is och de ljudliga hulkningarna ungefär var 30:e sekund hade ingen som passerade kunnat tro annat än att det var en tom och öde ishockeybana där inne.
Och hade någon sagt att det var Brynäsandan man hörde där inne så hade ju ingen fattat någonting, men så var det.
De kanadensiska landslag som skickades över till Europa på 60-talet för att turnera och spela VM-turneringar var sannerligen inte mycket till landslag.
De var klubblag från de mest obskyra platser på den kanadensiska prärien, och hockeyn de spelade var väl inte så mycket att hänga i julgranen. Men de hade den där transatlantiska inställningen att alltid gå på mål – och räckte inte det så slog och högg de besinningslöst.
Trail Smoke Eaters är väl den klubb som vi minns bäst här i Sverige, men det fanns många fler. Kelowna Packers till exempel – och Drumheller Miners.
Drumheller är en stad av ungefär Skutskärs storlek i Red Deer River Valley i Alberta. Vintern 1966-67 fick den lilla hockeyklubben där av någon anledning förtroendet att skrapa ihop de värsta råskinnen de kunde hitta och resa på Europaturné.
Bland annat spelade de i Star Cup, jul- och nyårsturneringen som Västra Frölunda, Västerås och Brynäs arrangerade som motpol till Stockholmsklubbarnas Ahearne Cup.
Ryktet om kanadensarnas brutala ishockey spred sig snabbt, och det har sagts att många av de svenska spelarna som hade familjer vägrade att ställa upp. De tyckte det var bättre att ungkarlarna fick riskera liv och lem i stället.
Tigern hade inte hunnit skaffa sig familj vid den tiden, så han bytte om utan att blinka.
Matchen kom igång och kanadensarna spelade precis så fult som alla hade väntat sig, dock utan att någon blev allvarligt skadad. Men vid en tekning en bit in i matchen for den kanadensiske tekarens klubba plötsligt upp rätt över munnen på Tigern när han stod och väntade på att pucken skulle släppas.
Då rätade han långsamt på ryggen, spottade ut ett par tänder liksom över axeln, stirrade motståndaren i ögonen ett par sekunder – och böjde sig ner med klubban i isen, färdig att teka igen.
Det gjorde däremot inte kanadensaren. Han åkte till båset och bytte och såg till att hålla sig långt, långt borta från nummer 4 i det där svenska laget under resten av matchen.
Det var inte lätt att spela i samma kedja som Tigern Johansson och Lars-Åke Sivertsson. Den ende som härdade ut var Hasse Sjöberg, som var vänsterforward i den kedjan i flera säsonger.
Lars-Göran Nilsson, däremot, har berättat att han spelade ett eller ett par byten innan han åkte ut i båset och sa:
– Ska jag behöva spela med de där idioterna så åker jag hem till Vuollerim. Det enda de gör är spelar till varann och skäller på mig.
Inge Hammarström höll ut längre, även om han tyckte att uppspelen kunde ha gått lite fortare. En dag sa han till Tigern:
– Kom ihåg att säga till vaktmästaren att ta med extra blåfärg i pauserna.
– Va?
– Ja, jag kommer att nöta ut linjen när jag bromsar för att inte åka offside.
Men efter en säsong tröttnade Inge också, och faktum är att han liksom Nilsson tyckte att det blev mer skällning än passningar. Han hamnade tillsammans med Håkan Wickberg och Tord Lundström i stället.
Fast varken Inge eller Lars-Göran blev knäckta av de hårda orden från kedjekompisarna. Tonen var rå men hjärtlig, och även efter karriärens slut har framförallt Tigern och Lars-Göran varit riktigt nära vänner. Inge Hammarström säger i dag:
– Tigern var verkligen en go gubbe. En fantastisk personlighet med glimten i ögat och en massa humor.
Många har berättat historien om Wille Löfqvists första match i Brynäs 1968. Så många att den i någon mån har förvanskats under årens lopp.
Men Wille har personligen berättat om hur det gick det till:
Det var cupturnering i Finland. Lustigt nog hette turneringen Sir William Cup, och kanske var det i såna tankar Wille stod där när premiärmatchen gick mot sitt slut. Ledning med 5–0, hålla nollan i premiären. Många bra räddningar. Matchhjälte. Sir William, hehe, man kan ju se rubrikerna.
Då.
Från ingenstans virvlar Tigern Johansson in framför eget mål. Stannar upp framför den häpne Wille och prickskjuter sedan in pucken innan han skrinnar upp till mittpunkten för att teka.
Wille, stackarn, förstod ingenting. Ingen annan heller. Men Tigern tyckte väl att en debuterande målvakt inte skulle få stå där och hålla nollan.
Kanske kunde han också läsa matchvinnartankarna där inne i målvaktshjärnan.
Nu är ju Wille Löfqvist inte en sämre karl än att han kunde komma över det där med tiden. Han lärde sig till och med att uppskatta Tigern Johansson som en självklar ledare och en fantastisk kompis.
Efter att ha jobbat åt Svenska Ishockeyförbundet i några år återvände Tigern 1977 till Brynäs och jobbade med juniorlaget – som säsongen före tagit SM-guld under Roffe Anderssons ledning.
Nu hade Rolf tagit över A-laget sedan Tommy Sandlin gått vidare till Modo, och då passade det utmärkt att låta Tigern få ansvaret för juniorerna. Det var ju på den nivån han ville jobba.
Hur jobbade han då?
Jo, han var lika pådrivande, lika krävande, lika kompromisslös – och lika psykologisk – som alltid.
Anders "Masken" Carlsson var en de juniorer som Tigern hade i sin trupp, och han minns framför allt en situation i teorirummet hösten 1978 där Tigern på anslagstavlan skrev upp namnen på alla som var med i A-lagstruppen. När han var klar lade han kritan ifrån sig, vände sig till de unga spelarna och sa:
– Titta här vilket skitlag vi har. Ni som sitter här har ju en kanonchans att ta en plats i den truppen nästa år. Nu ska du och du och du och du och du och du sikta in dig på en spelare i A-laget som du ska slå ut, och varje gång du tränar och känner blodsmak i munnen så ska du tänka på den spelaren och på att du ska överta hans plats!
Masken:
– Vi kommer nog alla ihåg det där än i dag, och vi var fem-sex grabbar som faktiskt spelade i A-laget säsongen därpå. Och vi tog SM-guld!
Då Tigern tränade Brynäs tyckte han spelarna bara sköt asplöv. Anders Bäckström, till exempel.
– Du kan ju inte skjuta. Jag ställer mig i mål. Panga på det bästa du kan så får vi se hur många puckar som går in.
Sagt och gjort. I bara träningsoverall ställde sig Lennart i målet och Bäckis sköt så hårt och precist han kunde – det där skulle han minsann få äta upp!
Tigern tog puck efter puck med handskar, med klubba och framför allt med benen utan att röra en min.
De närmaste två veckorna undvek han helt att duscha med spelarna efter träningarna, men en dag fick lagläkaren och kompisen Lennart Hovelius, Hovan kallad, syn på honom då han bytte om. Båda låren och underbenen var dubbelt så grova som normalt och missfärgade, helt gulblåa.
Hovan frågade Ulla, Tigerns hustru, om hon aldrig märkte något. Jovisst, hon hade märkt det – men när hon frågade svarade han:
– Jag halkade i duschen.
