Se den 20 minuter långa intervjun med Caroline i videospelaren ovan. Tips! Starta klippet, lägg mobilen i fickan och lyssna som en podcast.
Det var i en SDHL-match mot HV71 den 29 september förra året som Caroline Markström ådrog sig en hjärnskakning efter en situation framför mål.
Skadan har nu tvingat henne att avsluta karriären i förtid.
—Jag valde att se bort från vad det skulle kunna vara och tog beslutet själv att fortsätta spela. Jag sa inte något till någon, varken till lagkamrater eller tränare, säger Markström.
Tror du att det är vanligt att spelare inte berättar för andra spelare eller lagledningen?
— Ja, det tror jag absolut. Jag tror att det händer hela tiden. Man vill så mycket och oavsett vilken plats du har i truppen så vill du alltid spela.
Är det extra vanligt kring huvudskador, tror du?
— Ja, det tror jag nog. För det är så svårt att veta vad som händer. Det syns inte och du kan dölja det på ett annat sätt. Om du mår lite illa eller har lite ont i huvudet så kan du spela. Det kan man inte med till exempel ett brutet ben. Men hade vi kunnat spela med en bruten fot hade vi nog gjort det också.
Hjärnskakningen har inte bara påverkat hennes hockeykarriär. 25-åringen, som kom till Brynäs inför fjolårssäsongen, har också påverkats vid sidan av isen.
— I några månader var jag sjukskriven och låg bara i ett mörkt rum. Jag kunde inte titta på tv eller lyssna på något. Jag tog några promenader men det gick inte att gå när det var ljust ute, säger Markström och fortsätter:
— Jag är en person som drivs av att träffa människor och av träning, så att gå från att ha ett liv där jag träffar andra och jobbar heltid till att ligga i ett mörkt rum var en stor omställning. Det var den absolut tuffaste utmaningen jag har haft.
Länge hoppades hon kunna komma tillbaka till hockeyn. Först till nästa match, sen till nästa helg, till efter jul, till slutspelet och sen till nästa säsong.
— Men i dag sitter jag här och säger att jag aldrig kommer spela hockey igen. Det svåraste i det här beslutet är att det inte bara handlar om den här säsongen. Hade jag slutat på mina villkor så hade hockeyn kunnat finnas kvar i framtiden. Men nu har jag haft huvudvärk varje dag i nio månader och jag vet att det kommer vara samma risk om jag spelar match om en månad eller om jag spelar en plojmatch om fem år. Det tuffaste med att inse vilket beslut jag tagit är inte att jag slutar med hockeyn. Det handlar om att jag aldrig i mitt liv kommer att få göra det absolut roligaste jag vet igen.
I dag, nio månader efter den där matchen i Jönköping, lever hon fortfarande dagligen med sviterna efter skadan.
— Jag har huvudvärk varje dag, men det går upp och ned. Dagar, veckor och månader går upp och ned. Jag kan ha dagar när jag kan göra precis vad som helst och träna hårt. Jag var med lite på försäsongsträningen och jag klarade av två hela pass. Jag har nog aldrig varit så glad som när jag gjorde det. De andra passen fick jag avbryta, berättar Markström.
Vad var det som fick dig att till slut fatta det här beslutet?
— Alla vill att jag ska spela hockey. Min familj, mina vänner och alla i Brynäs. Det vill jag också. Men det som krävdes och det som fick mig att förstå var att en kompis som jag vet verkligen vill se mig spela hockey sa: ”Carro, om jag vore du hade jag aldrig ställt min fot på en is igen”. Det fick mig att förstå. Det krävdes bara att någon kunde vara rak och ärlig och säga det rakt ut.
Vad kommer du att sakna mest med hockeyn?
— Lagkänslan. Omklädningsrummet. Sommarträningen. Jag är en sån idiot som älskar försäsongsträning. Och att spela matcher så klart. Det finns ingen bättre känsla än när pucken ska släppas en match. Förutom när man har vunnit då. Jag tror inte att den känslan kommer gå att få någon annanstans, men det är väl den känslan jag får försöka hitta på annat håll nu.
Tack för dina insatser i Den rena dräkten, Caroline, Brynäs IF
