Säsongen 1994-95 var den femte i Brynäs för målvakten Lasse Karlsson från Fagersta, men publiken hade inte sett mycket av honom. I början var Lasse Eriksson förstemålvakt och fick spela så gott som alla matcher, sedan tog Micke Sundlöv över.
Micke var grymt bra. Så bra att det nästan aldrig var aktuellt att låta någon reserv få speltid.
En SM-final var knappast rätt tillfälle att försöka ändra på den ordningen. Särskilt inte en så jämn SM-final som den mot HV71 i slutet av mars och början av april 1995. Sundlöv var i högsta grad ansvarig för att Brynäs vann sina två första hemmamatcher (4–2 och 3–2), och att HV71 vann sin första hemmamatch med 4–0…ja, det var inte hans fel. Man måste göra mål för att vinna.
Fjärde matchen i SM-serien spelades i Jönköping den 4 april inför bara 4 310 åskådare. Gamla Rosenlundshallen tog inte in fler.
Det blev ändå en spännande match. Ställningen var 1–1 då Sundlöv slängde ut benet för att göra en skridskoparad och kände direkt att något gått sönder på baksidan av låret.
Ingen idé att ens försöka fortsätta. En snabb gest till Lasse Karlsson, som genast drog på sig hjälm och handskar och åkte ut med några kvicka skär och vevande armar för att i någon mån få igång kroppen.
Maken till otacksam uppgift lär vara svår att hitta. Stackars Karlsson hade spelat juniormatcher hela säsongen inför en handfull åskådare och fick plötsligt ta det totala ansvar som det innebär att stå i mål i en SM-final med fulla läktare och miljoner TV-tittare.
Lasse gjorde en heroisk match i Jönköping, kanske för att han aldrig hann med att tänka efter vad det var han hade kastats in i, men kunde inte hindra HV71 från att vinna med 4–2 och ordna en femte och avgörande match i Gävle två dagar senare. En torsdag.
Micke Sundlöv steg upp tidigt på onsdagsmorgonen och fick hela rehabiliteringsteamet med sig. Han bokade in den ena behandlingen efter den andra och var nästan gråtfärdig över att ingenting tycktes hjälpa, men gav upp gjorde han inte. Här gällde det att till varje pris bli i spelbart skick till torsdag kväll!
Micke ville förstås inte utsätta stackars Karlsson för den enorma press det innebar att åka in inför uppåt 7 500 krävande åskådare och därtill alla TV-kameror som registrerade alla misstag. En så god människa var han att han var beredd att kliva över vilken smärttröskel som helst för att komma till kompisens undsättning.
Eller?
Nej, sanningen var en helt annan. Micke Sundlöv höll på att slitas sönder och samman enbart av tanken på att han inte skulle få spela denna femte och avgörande final. Han ville synas, han ville stå i rampljuset, han ville bli hjälte.
Tränaren Tommy Sandlin insåg att det knappast fanns en chans att Sundlöv skulle kunna spela i torsdagsmatchen, och det sa han klart och tydligt också.
– Du får naturligtvis göra allt du kan för att bli spelklar, men ni måste sköta det diskret. Jag har meddelat Lasse att han ska spela så att han kan få en chans att ladda upp ordentligt, och om han märker att du håller på och jobbar med någon superrehabilitering så kommer att han bli störd.
Jodå, det förstod Micke.
Så all knådning och all lindning skedde när alla andra lämnat Gavlerinken och åkt hem för att vila. Och Micke kom överens med lagläkaren Anders Helleberg om att träffas bakom stängda dörrar tidigt på torsdagsmorgonen för att börja sätta in en serie smärtstillande sprutor.
Tidigt på matchdagen fick Sundlöv den första sprutan och låret lindades omsorgsfullt efter en massageomgång. Proceduren upprepades ända tills Helleberg inte vågade sätta in en enda spruta till, och då kände sig Micke för med en liten skridskotur.
Det gick bra, och hoppet steg.
– Vi får testa på riktigt, sa Anders Helleberg.
I samma ögonblick som HV71:s buss rullade in på parkeringen intill Gavlerinkens västra gavel kom Micke Sundlöv och Wille Löfqvist, som var målvaktstränare då, promenerande över gårdsplanen i riktning mot B-hallen i allvarligt samspråk och Micke med full utrustning på.
HV71-tränaren Sune Bergmans ögon svartnade till. Han hade ju läst i tidningen att Sundlövs skada omöjligen skulle hinna läka till matchen, och här var karln uppenbarligen på väg att värma upp.
– Den där jävla Sandlin försöker lura mig, muttrade Bergman mellan sammanbitna läppar.
Men Tommy Sandlin hade talat sanning. Micke Sundlövs plan på en snabb comeback höll inte alls. Så snart han sträckte ut benet för att rädda ett skott från Wille kände han att alla ansträngningar hade varit förgäves.
Bara att kasta in handduken.
Ingenting av det där kände Lasse Karlsson till. Han laddade på sitt håll med resten av laget inför sitt hockeylivs svåraste uppgift, och att påstå att han var oberörd när det var dags för värmning och uppladdning skulle vara en överdrift, för att inte säga en ren lögn.
Han var alldeles ifrån sig av nervositet.
Lite släppte det när han väl skrinnade in på isen, och när han fick stående ovationer av publiken under presentationen växte självförtroendet en hel del. Han hade faktiskt gjort en bra match i Jönköping (nåja, en halv då), och det hade ju Gävlepubliken kunnat se i TV. Och så kände de väl att han skulle må bra av lite moraliskt stöd.
Det blev en dramatisk final. Lasse Karlsson hade släppt in fyra mål när slutsignalen gick, men i gengäld hade Jonas Johnson, Micke Lind och Per-Johan Johansson (två gånger om) sett till att Brynäs gjort lika många.
Johanssons andra mål kom med bara en och en halv minut kvar och knappt det och innebar kvittering till 4—4.
Ett lyft för hemmalaget, som också trummade på i förlängningen och var nära att avgöra flera gånger.
Men i stället fick HV71-backen Johan Lindbom efter 15.48 iväg ett avigt och oväntat skott som slank in intill Lasse Karlssons vänstra stolpe, och så var allt över.
Så snöpligt, framförallt för Karlsson som hade sitt livs chans att bli SM-hjälte och missade den.
Lasse Karlsson blev kvar i Brynäs en säsong till men fick under sina sex år i klubben bara spela tio matcher. Han flyttade västerut och kuskade under några säsonger omkring i klubbar på något lägre nivå. Där fick han åtminstone skapligt med speltid.
Köp dina biljetter till torsdagens match mot HV71 genom att klicka här. Nedsläpp 19.00.
