Gefle IF:s fotbollslag kämpade i division III på 1960-talet, men deras lagledare Thorgny Axelsson var av allsvensk klass i många avseenden. Bland annat förstod han sig tillräckligt bra på ishockey för att kunna tipsa Brynäs om spelaren som skulle bli den mest framgångsrike genom alla tider. Tord Lundström alltså.

Som alla andra idrottsledare på den tiden hade Thorgny fotbollen som ett fritidsintresse. Han arbetade som handelsresande med hela Norrland som distrikt, och en januarihelg 1963 satt han i ett hotellrum i Kiruna på fredagseftermiddagen och pratade med hustrun hemma i Gävle.

–Jag missade tåget i morse, och det är ingen mening med att åka hem nu, sa han. Jag skulle inte komma fram till Gävle förrän i morgon kväll och ska vara i Luleå på måndag morgon. Så jag stannar här och går och ser lite ishockey i stället.

Så fick det bli. Det fanns två division II-lag i Kiruna, och de hade båda hemmamatcher den helgen i Matojärvihallen. Det var en kall, dragig och primitiv hall, men det var ändå en ishall. Sveriges än i dag äldsta.

IFK spelade på lördagen och AIF på söndagen. Thorgny fick en trevligare helg än han vågat tro. Det blev två trevliga matcher, och framförallt fastnade han för en välbyggd ytterforward i AIF. Tord Lundström hette han, och när Thorgny hörde sig för lite fick han veta att grabben ännu inte fyllt 18 år. Följande vecka när Thorgny var tillbaka i Gävle ringde han upp sin gode vän Breit Hellman.

{!B}

Bildtext: Thorgny Axelsson, till vänster, och Billy Axelsson till höger, var drivande i Gefle IF Fotboll under många år. De är dock inte släkt.

–Du måste åka upp till Kiruna och titta på en grabb som heter Tord Lundström, sa han. Han skulle bli en attraktion i Brynäs. En stor och stark kille med en härlig attityd, och han är ung. Fyller 18 år om någon månad.

Breit tackade hjärtligt för tipset och ringde genast till Bosse Hessel, bad honom kolla upp när Kiruna AIF spelade härnäst och boka en lämplig biljett.

Några dagar senare satt Breit själv i isladan i Matojärvi och specialstuderade Tord Lundström. Han kunde inte annat än instämma i Thorgny Axelssons bedömning och tog innan han återvände hemåt kontakt med Tord och berättade att han gärna ville se honom i Brynäs redan nästa säsong.

–Vi är ett gäng som brukar åka upp till Riksgränsen och åka skidor varje påsk, sa Breit. Skulle inte du kunna komma dit så får jag berätta lite om vad vi har för ambitioner i klubben och vad vi kan göra för dig om du vill spela med oss?

–Jovisst, jag tycker själv om att åka skidor så det passar mig bra.

Påsken kom, och unge Lundström dök mycket riktigt upp i Riksgränsen. Breit hade ett trevligt gäng med sig och Tord trivdes bra med allihop. De hade kul tillsammans, och han lyssnade noga på vad Breit hade att berätta.

–Vi slog ju publikrekord förra säsongen och kunde ha gjort ett bra slutspel också om vi haft en lite bredare trupp, sa Breit. Nu håller vi på att förstärka ordentligt, och du skulle passa jättebra in i det nya laget.

–Jo, jag läste ju en del om Brynäs förra året, svarade Tord. Det låter bra alltihop det här, så jag kommer gärna till Gävle.

Breit tog hans framsträckta hand och sa:

–Tack, Tord. Du kommer inte att ångra dig. Men det här gick snabbare än jag trodde, så jag har inga övergångspapper med mig. Kan jag komma upp till Kiruna och få dem påskrivna i nästa vecka?

–Det behövs inte. Jag kommer ju till Gävle när ni har ordnat med lägenhet och allt annat praktiskt. Jag kan skriva på då.

När Breit återvände till Gävle berättade han stolt för de övriga i ledningen om hur bra allting hade gått, men Thure tyckte inte om att papperen inte var påskrivna.

–Ring upp honom och hör om vi inte kan hitta en bättre lösning. Vi kan väl skicka upp papperen och så skriver han på och skickar tillbaka dem.

Det gjorde Breit, men Tord lugnade honom.

–Ni behöver inte vara oroliga. Jag har sagt att jag kommer att spela för Brynäs, då står jag för det.

När Thure fick höra det svaret grymtade han.

–Jag tycker inte om det. Det stod i någon tidning att Frölunda också är ute efter honom, och vem vet vad dom lägger fram för anbud?

Breit kände sig obekväm med situationen. Han ville också ha namnet på övergångspapperen men ville samtidigt inte ge Tord intrycket att han trodde att han skulle svika sitt löfte.

Det blev några jobbiga veckor. Var det inte Thure Wickberg som tjatade var det Lennart Jansson eller Henry Jansson.

–Har du ringt och kollat så han verkligen kommer?

–Nej, jag tänker inte göra det. Han har lovat och han står för vad han säger.

–Hur vet du det?

–Jag vet det bara. Du känner inte Tord, men det gör jag.

–Gör du? Hur många gånger har du pratat med honom?

–Eh…tre. Men ibland känner man på sig när man kan lita på folk.

Tord är som Tigern, han står för vad han har sagt.

Ändå hade Breit hjärtat i halsgropen när dagen var inne och den samlade Brynäsledningen stod på perrongen på centralstationen och väntade på att Norrlandspilen skulle rulla in. Den var lite försenad förstås, och när tåget väl kom in och dörrarna öppnades såg ingen till någon lång och mörkhårig yngling bland passagerarna som strömmade ut.

Breit Hellman svalde, men det hjälpte inte. Hjärtat fanns fortfarande kvar i halsgropen, och hans kompisar började snegla anklagande på honom.

–Jag sa ju att du skulle ringa! väste Thure.

–Vänta bara. Han har förstås mycket packning. Han kommer.

Breit lät lugn och säker, men han började också misströsta. Kunde han verkligen ha tagit så miste?

Men till slut var det ändå en lång och muskulös gosse som klev av tåget med ett par stora resväskor i händerna. Han såg sig omkring och upptäckte Breit mitt i en skara allvarliga män.

–Goddag, sa han för du-reformen var ännu inte så mycket som en glimt i Bror Rexeds öga. Förlåt att det dröjde, men jag har ju en hel del packning med mig.

–Ingen fara, sa Thure Wickberg. Vi är så glada att du är här, vi började fundera om du skulle komma över huvud taget.

–Jaså? Men jag hade ju lovat det.

–Jaja, tack och lov att det fortfarande finns såna som du. Välkommen!

Breit Hellman, han sa ingenting just då men drog en djup suck av lättnad.

Och då Tord Lundström går och ser matcher nuförtiden, det gör han ofta, kan han med välbehag lyfta blicken upp till veporna i taket och konstatera att det inte är någon annan av de legendariska stjärnorna som har fler SM-guld.

Han har nio.

{!A}

Bildtext: Tord Lundström efter SM-finalen mot Färjestad 1976. Hans åttonde och näst sista SM-guld.

{!C}