Det fanns mycket att välja bland för de Gävlebor som ville se ishockey i början av 1960-talet. Under ett par säsonger hade vi tre lag som spelade i högsta serien samtidigt, och alla hade Isstadion på Nynäs som hemmaplan.
Gävle GIK hade flera duktiga spelare och framförallt Hans ”Stöveln” Öberg, bollgeniet som hade varit en av svensk hockeys dominanter under hela 1950-talet.
Brynäs hade en massa lovande ungdomar som Håkan Wickberg, Hans ”Virus” Lindberg och Lars-Åke Sivertsson. Ett supersnabbt lag som borde kunna bli hur bra som helst.
Och så var det Strömsbro med Leif ”Honken” Holmqvist i målet, Perra Härdin, Bo ”Drobny” Zetterberg – och Masen Karlsson.
Bertil Karlsson kallades Masen för att hans pappa en gång hade kommit till Gävle från Dalarna, men själv var han född i Gävle och uppväxt i Strömsbro.
Han var back, han var stenhård, han sköt och tacklade bra och han hade ett fruktat temperament. Han skulle ha gjort succé i NHL, men klubbarna där hade då ännu inte förstått vilka talanger det fanns att hämta i Europa.
Han kunde ha gjort karriär i någon av de stora svenska klubbarna också, men den stora värvningskarusellen hade ännu inte kommit igång i slutet av 50- och början av 60-talet. Masen hörde hemma i Strömsbro, och om det någon gång var någon klubb som hörde sig för så blev de avvisade.
Isstadion var en utomhusarena med bara ståplatser och utan någon barriär mellan spelarbåset och publiken bortsett från ett lågt trästaket. De åskådare som hejade på bortalaget och råkade stå i närheten av Strömsbros bås behövde inte säga många ord till Masen förrän han tände till och ville göra upp med nävarna. Det var nära att hända då och då, och det var ett sällsamt skådespel.
Men framför allt var Masen en duktig spelare. Han började spela A-lagshockey med Strömsbro 1957 och landslagsdebuterade året därpå. Han var med och vann EM-brons 1959 och blev världsmästare med Tre Kronor i Colorado Springs 1962 då Hyland refererade i radio, ”Den glider in i mål, den gliiiiider in i mååål”.
Han var fullständigt självklar som landslagsback under flera år och tog också ett VM-silver 1963.
Brynäs var naturligtvis intressade av Masen, han fanns ju redan i stan och de hade lite ont om backar.
Men det var en annan kultur klubbarna emellan på den tiden, man värvade inte gärna från lokalkonkurrenter. Så Masen harvade vidare i Strömsbro även fast de oftast spelade i division II.
Men till slut, 1968, hade relationen mellan klubbarna tinat upp så pass att Thure Wickberg vågade kontakta Strömsbros ordförande Gunnar Nordin och diskutera en övergång inte bara för Masen utan också för den lovande målvakten William Löfqvist.
Det var väl också så att Strömsbro hade ont om pengar just då, och Nordin var smart. Det ryktades att Mora ville värva Wille, och Masen hade börjat tala om att lägga av. Nu fick han chansen att till slut vinna ett SM-guld, och ett paket med båda två var Brynäs redo att lägga en slant för.
Första säsongen blev det inget guld, men 1969-70 var ordningen återställd och Masen kunde lägga av med prisskåpet komplett.
Bertil ”Masen” Karlsson avled 2011, 73 år gammal.
