Året var 1959 då Brynäs övergav sina stickade blå tröjor och började spela i vita, modernare dräkter i konstfiber. Vid de bortamatcher där motståndarna också hade vita tröjor fick materialförvaltaren leta fram en uppsättning enkla helsvarta tröjor utan några ränder och andra dekorationer.
De vita dräkterna blev i början av 60-talet mer och mer välkända, de syntes mest varje dag i tidningarna. Och inte bara i Gävletidningarna. Det gick bra för Brynäs, och säsongen 1963-64 gick laget till slutspel för andra gången i rad. Premiärmatchen spelades hemma mot en annan stadsdelsklubb från Gävle, nämligen Strömsbro IF, och efter en något nervös insats vann Brynäs med 3–1. Andra matchen spelades mot Västra Frölunda i Göteborg, och Gefle Dagblads utsände reporter Pralen Melander noterade med viss förvåning att Brynäs för dagen var skrudat i en ny svart dräkt. Inte den vanliga helsvarta reservdräkten utan en ny som i fråga om design var en kopia av den ordinarie vita dräkten, skapad 1959 av Thure Wickbergs affärspartner Sven Kedbrant.
Den ordinarie dräkten var vit med svarta byxor och vita strumpor. På axlarna hade den gul-svart-randiga ok och på ärmarna kraftiga så kallade sergeantvinklar. Siffrorna, både på ryggen och på ärmarna, var röda – ett litet avsteg från de gamla Brynäsfärgerna vitt, svart och gult, men nödvändigt för balansens skull, tyckte Kedbrant.
Mot Frölunda, som denna säsong hade en vit hemmadräkt, plockade man nu fram de nya dräkterna. Där fick den röda färgen betydligt mer spelrum eftersom det inte blev helt lyckat med vita och gula ok mot den svarta grundfärgen. Det blev röda och gula ränder i stället, liksom på strumporna.
Lennart ”Tigern” Johansson log när han såg sig omkring i omklädningsrummet före matchen. Han hade redan när han kom till klubben ett år tidigare försökt få Thure Wickberg att förstå att laget skulle bli mer respektingivande i svart, och han hade varit delaktig i att ta fram den nya bortavarianten. Nu gällde det bara att övertala ledningen att skifta även i hemmamatcherna. Det skulle inte vara så svårt nu när det alternativet faktiskt existerade. Brynäs vann med överraskande stora siffror, 10–2, i Göteborg och toppade nu SM-serien efter att tidigare ha vunnit premiärmatchen mot Strömsbro med 3–1.
Brynäs åkte nattåg hem. Nästa dag var en måndag, och alla hade de jobb att sköta så det gällde att vara på plats på morgonen, utvilade och fräscha.
Men Tigern kände att det skulle bli svårt att somna direkt när tåget rullade ut från Göteborgs centralstation. Han var ju ordentligt uppe i varv efter matchen, och ganska ont hade han också efter en ful tackling. Han haltade ut i korridoren och gick till restaurangvagnen.
Där satt Thure Wickberg, Lennart Jansson och lagkaptenen Hasse Eriksson och diskuterade kvällens match över en kopp kaffe. Tigern slog sig ner på den lediga stolen vid bordet precis när Thure sa att han inte hade väntat sig att Frölunda skulle vara så beskedliga i första perioden (Brynäs vann den med 3–0). –Det var dräkterna, sa Tigern. Märkte ni inte att dom kom av sig alldeles när vi kom ut? Vi ser jävligt kaxiga ut i svart, och det påverkar motståndarna. Ni ser det kanske inte från er plats, men det märks ute på isen. Eller hur, Hasse? –Nja…ja, jo, kanske.
Hasse Eriksson var kanske inte helt övertygad om den saken, men han gillade också de nya dräkterna så han ville inte säga emot heller. –Finns det några regler mot att byta hemmadräkt under säsongen? sa Tigern.
Wickberg och Jansson tittade på varann. Ingen av dem hade en aning. –Vi får kolla upp det, sa Henry. Jag ringer förbundet och frågar i morgon bitti.
Tigern vände sig bort för att de andra inte skulle se det triumferande leende som spred sig över hans ansikte. Han var på väg att få sin vilja igenom.
–Skit i förbundet, sa han. Jag tycker att vi helt enkelt bara spelar i de nya dräkterna på torsdag. Vad ska dom göra? Diska oss? –Ja, kanske, sa den försiktige Jansson. Därpå gick herrarna till kojs, grunnande på vad som egentligen hade beslutats vid detta informella möte i restaurangvagnen.
Det första Henry Jansson gjorde när han kom till jobbet på morgonen var att ringa till Svenska Ishockeyförbundet och fråga om det gick för sig att byta färg på dräkterna under pågående säsong. Det hördes nästan att tjänstemannen i andra änden lade pannan i djupa veck. Byta färger? Mitt under säsongen? Vilket påhitt! Sedan suckade han och bad att få återkomma.
Det dröjde ett bra tag innan telefonen ringde hos Henry Jansson, men till slut fick han veta att detta var en så oförutsedd händelse att det inte fanns reglerat i stadgarna.
–Så jag kan inte se annat än att ni kan göra som ni vill. Men ni måste ju varsko de andra klubbarna förstås. Henry ringde runt till hockeystyrelsens ledamöter och bad om en träff före kvällens träningspass. Hasse Eriksson bjöds också in i egenskap av lagkapten.
–Spelarna vill att vi byter till svart hemmadräkt, sa Henry när alla var samlade. Det var i och för sig en överdrift, för de flesta av spelarna hade inga synpunkter alls på såna detaljer. De ville spela hockey och vinna guld, resten fick andra sköta. Men Tigern hade kanske i sin iver att övertyga ledningen med fingrarna i kors bakom ryggen sagt att det fanns en stark opinion för svart dräkt i laget. –Vad säger ni andra? fortsatte Jansson.
Jo, de hade alla tyckt att det såg mycket elegant ut när spelarna radade upp sig i svarta dräkter på Nya Ullevi, och det hade ju känts förträffligt när målen rasade in där nere. De nya dräkterna gav positiva vibbar, det kunde ingen förneka. –Ja, vi gör väl det då, sa Thure. Men jag måste få ringa till Sven och berätta innan vi går ut officiellt med det. Sven, det var Sven Kedbrant som hade designat den vita dräkten.
Thure var lite bekymrad för att han kanske skulle ta illa upp, men det var ingen fara med den saken. Det var ju fortfarande hans design, och han hade under de vinterveckor 1959 då han satt och ritade nya dräkter varit inne på en svart modell som såg ut nästan exakt som de nya gjorde. Så han blev inte alls sårad.
Hasse Eriksson fick i uppdrag att sprida nyheten i laget. Det gjorde han också i samband med träningen, men den ende som visade någon riktig reaktion på beslutet var Tigern. Han slog knytnäven i bänken där han satt så Lasse Bylund som satt intill nästan lyfte någon centimeter. –Äntligen!
Och när Brynäs tre veckor senare firade klubbens första SM-guld var det i läckra, helsvarta dräkter designade av Sven Kedbrant och marknadsförda av Tigern Johansson.
Tigern Johansson dog i oktober 2010. Han såg så gott som alla Brynäs hemmamatcher, och det var i samband med en match i Gavlerinken (Läkerol Arena då) som han drabbades av en stroke, föll ihop i foajén och avled senare på sjukhus.
Den svarta dräkt som han drev igenom nästan 50 år tidigare är fortfarande, med smärre modereringar, Brynäs IF:s officiella matchdräkt.
Det har dock inte alltid varit så – under en 13-årsperiod, från 1984 till 1997, lyckades kommersiella intressen styra matchdräktens design. Det har vi tidigare berättat om på den här sidan. På bortaplan spelar Brynäs som alla vet i vita dräkter, nästan på pricken som Sven Kedbrant designade dem en gång i tiden.
Det har faktiskt också funnits en gul Brynäsdräkt i ishockeyhistorien, fast det är inte så många som kommer ihåg den. Den hade röda och svarta ok och svarta byxor och användes åtminstone säsongen 1968-69, möjligen något år dessförinnan också. 1969-70 hade den gula reservdräkten bytts mot en röd. Den hade gula och svarta ok till svarta byxor men användes nog också bara under en eller högst två säsonger.
{!A}
