Vintern 1960-61 var historisk för Brynäs IF. Inte bara för att det var då den rekordlånga sviten av säsonger i högsta serien inleddes utan också för att tre unga killar samtidigt kom med i juniorlandslaget.
Det var 19-årige Ove Larsson, som nu heter Öjsäter.
Det var den 16-årige Bollnäsgrabben Kjell Larsson (bilden).
Och så var det Håkan Wickberg, basen Thures grabb. 17 år.
I samma landslag spelade för övrigt Strömsbrokillarna Leif ”Honken” Holmqvist och Bo ”Drobny” Zetterberg.
Att få med tre spelare i samma svenska juniorlandslag var en enorm merit för Brynäs. Håkan hade varit med på ett landslagsläger året före, men detta slog ut allt.
Det gick inte ens att drömma om att det skulle överträffas, men det skulle det. Och det gick fort.
Ett år senare, 1961-62, hade Brynäs värvat ytterligare en spelare från Bollnäs, nämligen Lars-Åke Sivertsson, och han och Håkan Wickberg gick båda in i ungdomslandslaget. Ett snäpp högre än juniorlandslaget. Målvakten Heimo Klockare, som då spelade för Gävle GIK, kom också med i ungdomslandslaget.
Annars var detta ett stort år för Strömsbro IF. Både Bertil ”Masen” Karlsson och Perra Härdin var med i det svenska A-landslag som tog VM-guld i Colorado Springs – liksom Gert Blomé, som var fostrad i Strömsbro.
Dessutom spelade Honken Holmqvist och Drobny Zetterberg i juniorlandslaget även denna säsong.
I pojklandslaget fanns Börje Molander från Strömsbro, Inge Törnlund från GGIK – och en Brynäskille vid namn Lars Lindberg. Dock inte den Larsa som numera jobbar som säljare på Brynäskansliet, han var bara två år då.
1963-64 var första året då Brynäs vann SM-guld. Det märktes i landslagstrupperna också, tre nyförvärv från Norrland kom med i landslaget. Tord Lundström och Lill-Strimma Svedberg i juniorlandslaget, Lennart ”Tigern” Johansson i OS-truppen i Innsbruck.
Egentligen skulle Håkan Wickberg också ha fått chansen i något av landslagen, men pappa Thure satt med i UK, uttagningskommittén, och ville inte att folk skulle tro att han drev på för att grabben skulle komma med. Så han gjorde tvärtom i stället.
1964-65, säsongen efter första SM-guldet, blev det mycket uppenbart att Brynäs kommit med något nytt i svensk ishockey. Under säsongen spelade Lill-Strimma, Håkan Wickberg, Tord Lundström, Tigern Johansson, Hasse Sjöberg och Lars-Åke Sivertsson i A-landslaget tillsammans med bland andra Sven Tumba och den nyligen bortgångne Lars-Eric Lundvall. Och så fanns det ett B-landslag där Lasse Bylund, Kjell Larsson, Kjell ”Kulan” Johnsson, Hans ”Virus” Lindberg och Lars-Göran Nilsson höll till. Därtill hade vi Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson i juniorlandslaget. Tolv landslagsspelare. Truppen bestod av 16-17 man, inklusive målvakterna Hasse Dahllöf och Heimo Klockare.
Och så där fortsatte det. Brynäs dominerade, inte bara i serietabellen utan också i landslagen. Tord Lundström berättade en gång att det dagen efter en bortamatch i Stockholm var samling för några landslag som skulle ut på olika uppdrag.
– På bussen hem var det bara en enda spelare med. Det var Heimo Klockare, och han hade tackat nej till landslaget.
Dominansen i blågult var bra även för värvarkungen Breit Hellman. Alla unga spelare visste att om de fick komma till Brynäs så ökade chansen att komma med i landslaget dramatiskt. Och det var den stora drömmen då innan NHL-lagen började roffa åt sig de bästa svenskarna.
