Då förtrollningen bröts 1964

Djurgården vann SM-guld redan 1926 då ishockeyn fortfarande var en ren Stockholmsangelägenhet men stod under 30- och 40-talen i skuggan av Göta, Hammarby, AIK och Södertälje. Under några år var hockeysektionen till och med nerlagd, men den återuppstod 1938.

1949 ställdes mästerskapet in, och det utnyttjade Djurgården till att bygga upp ett lag som var tillräckligt starkt för att utmana till och med Göta som hade vunnit 1948 och AIK som hade gjort de de två föregående säsongerna.

1950 vann Djurgården, med bland andra Lasse Björn, SM-guld – och under 50-talet byggdes laget på med lovande spelare som Sven Johansson, känd som Tumba, Rolle Stoltz, målvakten Tommy Björkman, Tjalle Mild, bröderna Tvilling och så småningom även Gävlesonen Lill-Stöveln Öberg.

Det blev SM-guld även 1954 och 1955, och från 1957/58 till 1962/63 vann Djurgården sex SM-guld i följd.

Alla ville besegra Djurgården, inte minst Gävle GIK som blev mästare 1957, men på sex försök lyckades GGIK bara ta en poäng i de inbördes mötena. Och från och med 1959/60 då Brynäs gick upp i högsta serien blev det fler möjligheter för Gävlepubliken att se alla idolerna eftersom de placerades i den södra gruppen.

Den säsongen hade Djurgården nöjet att vinna två gånger mot Brynäs i grundserien och två gånger mot GGIK i slutspelet. 1961/62 blev det 6–3 till Djurgården i båda mötena med Brynäs, och ingen kunde ana att det inom bara några månader skulle komma en historisk vändning i svensk ishockey.

Hösten 1962 började de unga Brynässtjärnorna att lysa som aldrig förr, och när Djurgården kom till Isstadion på Nynäs den 14 november låg Brynäs tvåa i tabellen efter Frölunda men före Djurgården. Laget hade då först vänt ett 4–1-underläge till 7–5 mot Almtuna och utklassat Västerås med 8–1. Enda poängförlusten hade kommit borta mot Grums i snöstorm, 2–2.

Gävletidningarna hade beskrivit lagets bedrifter så målande att det fanns en alldeles speciell förväntan inför mötet med detta oslagbara Djurgården. 8 655 åskådare betalade entré, många fick vända hemåt då grindarna stängdes, och rekordpubliken fick valuta för pengarna. Brynäs närmast lekte med de oslagbara mästarna, vann skottstatistiken med 31–14 och matchen med 5–3.

Siffrorna var smickrande för Djurgården, och när brynäsarna pustade ut i omklädningsrummet öppnades dörren. Sven Tumba och ett par lagkamrater klev in och Tumba sa:

– Grattis, grabbar, och lycka till. Vi har aldrig blivit så utspelade förut!

Det visade sig senare under säsongen att Brynäs hade en lite för tunn trupp, och i slutspelet var Djurgården tillbaka och tog hem guldet som vanligt. I slutspelet vann de med 10–2 mot Brynäs.

Men förtrollningen var bruten, och 1963/64 var det Brynäs IF:s tur. Första SM-guldet efter bland annat en makalös utklassning av Djurgården på Isstadion: 8–1.

Det var dock något som skavde. Att vinna SM verkade vara lättare än att besegra Djurgården på Hovet. Där hade Brynäs förlorat fem matcher i följd sedan 1960, och det fanns inte mycket som talade för att det skulle lyckas den 26 november 1964 heller. Visserligen hade Djurgården inte övertygat tidigare under hösten, men det hade inte Brynäs heller.

Ändå kom mer än 14 000 personer till Hovet för att se de unga svenska mästarna förlora som vanligt. Men så blev det inte, det var uppenbart redan från första tekning att förtrollningen var bruten. Brynäsarna pilade omkring efter behag över hela banan och de landslagsmeriterade backarna såg bara stabbiga ut.

Kjell Larsson (på bilden) gjorde två mål, Lars-Åke Sivertsson, Tord Lundström, Lasse Bylund och till och med Kulan Johnsson.

Brynäs vann med 6–1, och från den dagen var Hovet närmast en favoritarena. Under de närmaste 14 säsongerna vann Djurgården bara fyra hemmamatcher mot Brynäs. Av 20 möjliga!

Text: Ulf Kriström.