Guldet 1966 - alla åkte buss till hemmamatcherna

Publicerad: 2025-01-02
Brynäshistoria
På fredag och lördag kommer Brynäs IF att hylla guldhjältarna från tre säsonger på 1960-talet: 65/66, 66/67 och 67/68. Med anledning av det publicerar vi under de kommande tre dagarna summeringar av det viktigaste från dessa säsonger.

Efter Brynäs IF:s första SM-guld 1963-64 förstärktes laget med den vindsnabbe Lars-Göran Nilsson från IFK Kiruna. Mycket talade för ett guld till 1965, men laget drabbades av en formsvacka mitt i slutspelet och Frölunda hade ett tillräckligt starkt lag för att utnyttja det. Det blev bara silver för Brynäs.

Inför 1965-66 gick Lill-Strimma Svedberg till Mora och snipern Kjell Larsson värvades av pollenkungen Gösta Carlsson till Rögle. Värmlänningen Lennart "Lillen" Gustafsson fick ersätta Strimma, och Larssons plats i B-kedjan intill Håkan Wickberg och Tord Lundström togs över av 19-åringen Stefan Karlsson, Lill-Prosten kallad, som kom direkt från juniorlaget.

Kontinuiteten blev under 1960-talet ett vapen så gott som Håkan Wickbergs elegans, Lars-Göran Nilssons snabbhet och Hasse Dahllöfs plockhand. Laget som 1965 blivit tvåa i serien rullade på som om ingenting hade hänt. Inga prövande experiment med nya konstellationer hit och dit, det var bara att köra vidare.

En nutida betraktare tycker förstås att en trupp på två målvakter, fyra backar och tio forwards är närmast löjligt tunn, men det fungerade. Spelet var inte lika brutalt då även om det tacklades friskt och skotten inte på långa vägar lika hårda. Skador var ganska sällsynta. 

En nyhet introducerades säsongen 1965-66. SM-slutspelet var inte längre en serie utan en utslagsturnering med kvartsfinaler, semifinaler och final. Om det skulle vara till fördel för Brynäs eller inte var det ingen som visste.

Tränaren Hebba Pettersson (han hette Herbert men hade kallats Hebba så länge någon kunde minnas) brydde sig inte så mycket om hur slutspelet skulle avgöras. Han hade höga förväntningar på slutspelet, såg ju varje dag att hans lag var en klass bättre den här säsongen än den förra.

Det blev ett märkligt slutspel. Vintern var den kallaste på hur många år som helst. I Hedesunda och Österfärnebo visade termometern 37 minusgrader som mest, och det var knappt så att Brynäs över huvud taget kunde träna.

Eftersom kylan vägrade ge med sig fick sektionsstyrelsen upprätta en plan B med eventuella hemmamatcher i inomhusarenor i andra städer om vargavintern skulle fortsätta.

Slutspelet började med kvartsfinaler, för Brynäs del mot Wifsta/Östrand som hade kommit fyra i norrgruppen. Och vintern ställde till problem direkt: det var så kallt i Gävle fredagen den 4 februari att till och med tapetblommorna frös. Matchen kunde omöjligen spelas. Wifstabussen fick vända hemåt igen redan när den anlände (det fanns inga mobiltelefoner år 1966).

Nu rynkades många pannor. Spelprogrammet var, med den tidens mått, oerhört komprimerat. Och om det var någonstans som det hakade upp sig så påverkade det hela systemet. Det var absolut nödvändigt att få in Brynäs och Wifsta/Östrand i tidsschemat igen.

Väderprognoserna sa att det skulle bli mildare i Medelpad, så på lördagen kom parterna överens om att den första matchen skulle spelas i Timrå på söndagen och returen i Gävle på tisdagen. Men om det fortfarande såg ut att bli vargavinter här då skulle hemmamatchen spelas i Västerås eller Stockholm, där de närmaste ishallarna fanns.

Brynäs gick miste om en fördel med det arrangemanget, det är alltid bättre att få börja en matchserie hemma, men det fick de ta. Ärligt talat var det nog ingen som trodde att Wifsta/Östrand skulle kunna rubba Brynäs varken borta eller hemma.

Mycket riktigt var klasskillnaden uppenbar. Brynäs vann med 11–0 efter en makalös uppvisning av spelglädje och skridskoåkning. Wickberg och Virus Lindberg gjorde tre mål var och Timråpubliken kunde inget annat göra än att applådera klapp-klapp-hockeyn.

Brynäsarna åkte hem igen, glada och lättade, men när de vaknade på måndagen var det lika smällkallt som det hade varit hela veckan. En snabb konferens med förbundet gav till resultat att tisdagsmatchen flyttades till Johanneshov. Det fanns inte utrymme att chansa på spel i Gävle.

På Hovet var det spelledigt eftersom Djurgården slagit ut norrettan AIK i två raka.

Det var ju synd om Gävlepubliken som gick miste om en godbit, men ekonomiskt gick kalaset ändå ihop för Brynäs eftersom matchen lockade nästan 6 000 åskådare. Och någon tredje och avgörande match var aldrig aktuell – det blev seger med 7–2. Wifsta stretade emot bra i första perioden, men Tord Lundström gjorde ändå två mål före pausen. Och resten gick på rutin.

Klara för semifinal var de fyra stora: Brynäs, Djurgården, Västra Frölunda och Leksand. Tre lag från södergruppen och Leksand från norr.

Leksand hade kommit tvåa i serien och kände sig säkert lite slagna på förhand när de skulle möta Brynäs även om de visade en kaxig attityd i förhandssnacket. Det var ju tydligt att södergruppen var starkare, och vad Brynäs kunde prestera visste de alltför väl.

Men var skulle matchen spelas? Enligt spelordningen skulle Brynäs ha hemmamatch torsdagen den 10 februari, men osäkerheten var lika stor som inför kvartsfinalmatcherna. Gävle, Stockholm eller Leksand? Det fanns ju möjlighet att göra som mot Wifsta/Östrand och ge bort hemmafavören.

Men på onsdagen bestämde man sig för att flytta hemmamatchen dagen efter till Stockholm, och då Gävleborna fick reda på det när de läste tidningen på torsdagen rann sinnet över på många. Sportredaktionen blev nerringd av ilskna läsare som krävde svar på varför Gävle i vanlig ordning inte hängde med i utvecklingen.

Till och med förbundspampen Rune Wiklund förebrådde de styrande i Gävle för att de inte hängde med i utvecklingen. Om Mariestad, Landskrona, Karlskrona och Nybro kunde så borde väl också Sveriges ledande ishockeystad ha en hall!

Gefle Dagblads sportchef Larry Wiklund pratade med Gävles fastighetschef Tage Johansson som försäkrade att det fanns långt gångna planer på att bygga en ishall men att de byråkratiska kvarnarna måste få mala färdigt först.

Hur mycket gladare GD-läsarna blev av det beskedet är svårt att uppskatta.

Däremot gick hela Gävle i ett lyckorus när matchen var överstökad. Brynäs släppte loss allt de hade av kreativitet och skridskoåkning redan från början. När första perioden var slut stod det 5–0 – och skottstatistiken var 19–0. Än idag finns det de som minns den där förstaperioden som den bästa någonsin av ett svenskt lag.

Det går i och för sig naturligtvis inte att göra såna jämförelser, men det var en alldeles fantastisk ishockey som Brynäs visade upp inför 11 523 betalande. Och det var nog den där bistra februarikvällen som Brynäs lade grunden till den fantastiska popularitet som klubben sedan dess åtnjutit i hela landet. De som inte såg matchen bländades nästan lika mycket av sportkrönikörernas superlativer. Det var oh-la-la och magnifikt och klapp-klapp spalt ut och spalt in.

Resten av matchen blev lite avslagen. Brynäs gjorde visserligen både 6–0 och 7–0 innan halva matchen hade gått men slog sedan av på takten. Leksand fick komma upp och till och med göra ett par mål. Det blev 8–3 till slut.

Returen i Leksand blev mycket jämnare. Leksand hade bestämt sig för att inte låta sig överrumplas igen, och det stod 0–0 efter första perioden. Hemmapubliken (10 535) började hoppas på en tredje och avgörande match, men det hade inte ens gått en minut av andra perioden när Tord gav Brynäs ledningen.

Matchen var förstås fortfarande vidöppen, och åtta minuter in på sista perioden stod det fortfarande bara 1–0.

Då satte Brynäs in stöten. Efter 8.11 dundrade Lillen Gustafsson in 2–0 från blå linjen, och 20 sekunder efter sidbytet gjorde samme man även 3–0. Saken var klar, även om Olle "Mapa" Sjögren reducerade efter 15.20.

Brynäs var i final mot Västra Frölunda. Klubben som blivit deras vassaste rival om SM-guldet och som vunnit den kampen föregående säsong.

Frölunda hade ju också satt punkt för Brynäs segersvit i grundserien (5–1 den 23 januari), och ingen väntade sig någon lätt match i finalen. Särskilt som Frölunda totalt kört över Djurgården i den tredje och avgörande semifinalen och vunnit med 12–1 inför nästan 17 000 lyckliga åskådare. Hur skulle ens Brynäs kunna stoppa denna lagmaskin?

Det blev inte bättre av att kylan höll i sig i Gävle så att den första finalmatchen fick flyttas till Rocklundahallen i Västerås. Brynäs började nämligen hemma.

Det kom nästan 9 000 personer trots att även denna hemmamatch spelades på bortaplan. Och Brynäs tuffade på – vann med 4–1 utan att någonsin vara hotade.

I returmatchen fick de 16 866 på Ullevis läktare se sina favoriter göra ännu en stormatch. Brynäs tog visserligen ledningen med 2–0 genom Jan-Erik Lyck och Lasse Bylund, men sedan Göte Boström reducerat bar publiken fram Frölunda till både en kvittering och ett ledningsmål.

Brynäs kom dock igen. Kvitterade till 3–3 (Lars-Göran) och tog ledningen igen (Virus). Frölunda kvitterade igen genom Kjell-Ronnie Pettersson och Lill-Prosten gjorde 5–4 tolv minuter in på andra perioden.

Skulle det hålla? Brynäs försökte säkerhetsspela och höll tätt genom resten av andra perioden och nästan hela tredje. Med fem minuter kvar öppnade förbundets generalsekreterare P-O Wester kartongen med SM-bucklan och medaljerna och repeterade mumlande än en gång sitt hyllningstal till svenska mästarna Brynäs.

Då slog dagens stora hemmahjälte, Kjell-Ronnie Pettersson, till igen. Två och en halv minut före slutsignalen kvitterade han till 5–5 – och när matchklockan visade att fem sekunder återstod lyckades han trycka in även ett sjätte Frölundamål. Segermålet följdes av segervrålet.

Frölunda hade tvingat fram en tredje och avgörande match, och nu kunde allt hända.

Den matchen spelades redan dagen därpå, och eftersom det fortfarande var svinkallt så gick det inte heller att spela säsongens sista match på Isstadion. Hela cirkusen fick dra till Stockholm och spela inne i den sköna värmen i Johanneshovs Isstadion.

De Gävlebor som lyckades få en biljett knorrade väl inte så mycket, det blev ju en liten upplevelse i sig att komma till pampiga Johanneshov, men de som blev kvar i Gävle var inte glada. Nu hade de blivit blåsta på precis hela slutspelet.

Den tredje och avgörande SM-finalen började lite nervöst och trevande, men Brynäs skaffade sig ett visst tryck. Och knappt 14 minuter in i matchen spelade Lars-Göran fram Virus till ett elegant ledningsmål.

1–0 stod sig perioden ut, och efter pausen pumpade Brynäs på för fullt. Virus slog till igen efter tre och en halv minut i numerärt underläge. Tog pucken bakom egen kasse, satte fart, fintade bort ett par Frölundaspelare och klippte till med ett perfekt slagskott. Ingemar Caris hann inte ens se pucken innan den satt i nätet.

Sedan sa det bara klapp-klapp och BOM-BOM-BOM. Inom loppet av sju minuter gick de från 2–0 till 5–0 efter fullkomligt lysande spel. Målskyttar: Bylle, Håkan och Lars-Åke Sivertsson.

Tredje perioden var bara att spela av i väntan på medalj- och pokalutdelning. Tord ökade till både 6–0 och 7–0 innan Roger Olsson fick göra ett tröstmål. Säsongens sista.

Guldfest hela natten förstås, och glädjen var helt grym.

Det fanns dessutom dubbel anledning att jubla för Gävles ishockeyvänner. Det osannolika slutspelet där Brynäs tvingades spela alla sina hemmamatcher på bortaplan ledde till att processen med ett ishallsbygge verkligen fick en rivstart.

Men det är en annan historia.

Text: Ulf Kriström

Huvudpartners

Officiella Partners

Officiell Drivmedelspartner

Officiell Restaurangleverantör

Officiell Design- och fastighetspartner

Officiell Merchandiseleverantör

Guldklubben