100-årsminnet av en liten jätte

Lennart växte upp i Norduppland innan ishockeyn hade hunnit dit och spelade bandy i Söderfors på rätt hög nivå. Kvalade bland annat till allsvenskan 1951 och fick då spela mot storheter som Skutskär och Broberg.Han skaffade sig en ekonomutbildning och fick jobb som kamrer på målerifirman Björklund & Wedins kontor i Gävle. Där träffade han den driftige VVS-ingenjören Thure Wickberg, som genast såg vad Jansson gick för och satte igång med att berätta om vilken briljant ledarstab han höll på att bygga upp i Brynäs.– Där skulle du passa in, Lennart, sa Thure.Och jodå, Jansson var ju idrottsintresserad och blev smickrad över att bli tillfrågad. Han hoppade på precis när Brynäs var på väg upp i högsta serien och kom att ingå i den ledarstab som med tiden skulle bli legendarisk: Thure Wickberg, Breit Hellman, Bosse Hessel och Henry Jansson var de övriga.Det fanns ju fler ledare också, men den där kvintetten utgjorde stommen under många framgångsrika år. Och deras framgångsrecept var både enkelt och genialt: de levde nära och umgicks med sina kära spelare, gick på de flesta matcher på alla nivåer och var alltid redo att rycka in när någon behövde hjälp med något.Dessutom åkte de ibland runt och scoutade spelare ute i landet. Lennart var till exempel med till Lindesberg en vinterdag 1972 och lät sig övertygas om att Lars-Erik Ericsson var något för Brynäs. Han behövde inte ens se hela matchen, efter två perioder var det så kallt att de utsända brynäsarna åkte hem.Som kassör i föreningen hade Lennart Jansson förstås stort ansvar för att hålla i pengarna och tvingades ibland säga nej till framställningar och förfrågningar för att inte riskera att spräcka budgeten. Men han hade en speciell förmåga att säga nej på ett sätt som inte lät som ett nej, och om det bara fanns en möjlighet så blev svaret för det mesta ja.Han var populär bland alla, kort sagt.

Lennart kunde också vara både vass och humoristisk, inte sällan på samma gång. Som till exempel under en bortamatch mot Timrå 1973 som jag beskrivit i en tidigare artikel. Här ett citat ur den:

”7 635 betalande var lika fulla av förväntan som hemmaspelarna själva. Men Brynäs var bättre – ledde  med 3–0 efter två perioder och fortsatte dominera i den tredje. Och sedan Lennart ”Huppa” Lindh gjort 5–1 då drygt fyra minuter återstod fick Timrås Kent Lindgren någon sorts blackout, klippte till domaren Ingemar Johansson och fick naturligtvis matchstraff.

I kalabaliken som följde hettade det till mellan Börje Salming och gänget i Timrås avbytarbås. Börje åkte fram till sargen och slog till Finn Lundström så han åkte på rumpan på bänken, mer paff än knockad.

Även Börje fick naturligtvis lämna isen och gå till omklädningsrummet.

Problemet var att detta omklädningsrum vid tillfället var en barack utanför arenan utan egentligen något skydd för spelarna på deras väg ut och in.

Inne runt rinken kastade nu folk in snusdosor, flaskor och annat på isen, och längs vägen till baracken stod hotfullt morrande Timråanhängare och hytte med knytnävarna åt Brynäsbacken.

Han tog sig dock in i omklädningsrummet, och utanför dörren stod ett par ordningsvakter och såg till att ingen skulle kunna komma in.

Där stod också Brynäskassören Lennart Jansson och höll ett öga på situationen.

De allra argaste Timråfansen gav sig ändå inte utan fortsatte käfta med vakterna. Då gick Jansson fram och frågade vad det handlade om.

– De vill komma in till Salming, svarade en av vakterna.

– Jaså? Ja, det är inga problem, sa han och vände sig till de aggressiva fansen:

– Gå in ni, men bara en i taget.

Då vände de aggressiva fansen på klacken och gick därifrån.

Det gjorde de antagligen rätt i. 

Lennart Jansson tackade för sig i Brynäs i början av 1980-talet. Organisationen hade förändrats, och då Bosse Hessel anställdes som kanslist behövdes ingen kassör längre.Dessutom hade Jansson haft fullt upp med att sköta bensinstationen på Näringen som han tagit över efter Tigern Johansson. Det var skönt att släppa allt ansvar och ta det lite lugnare fram till pensionen.Men släppte han kontakten med föreningen? Nej, sannerligen inte.Inte i hela livet, om sanningen ska fram. In i det sista, under guldsäsongen 2011/12, gick han på de flesta matcherna trots att han då var så pass sjuk att han inte alla gånger kom ihåg hur han hade tänkt ta sig hem till Skutskär.Och vem vet...kanske var det det där SM-guldet som gav Lennart Jansson känslan av att ha gått i mål och att det var dags att somna in. Man vet aldrig med en sann brynäsare.

Text: Ulf Kriström.

Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.