Kvällen då Brynäs tystade hela Dalarna

Vintern hade långtifrån rasat ut, och ändå kokade Siljan. Ja, hela Dalarna sjöd av förväntan. Äntligen, efter mer än 30 års harvande, skulle Leksands IF vinna SM-guld i ishockey. Äntligen!

Visserligen återstod tre omgångar av SM-slutspelsserien 1963-64, men det kändes på något sätt ändå klart.

Denna regionala eufori kom sig av att Leksands IF i fjärde omgången faktiskt hade besegrat Djurgården, till och med på bortaplan.

På Johanneshov i Stockholm med 5–4.

Efter ett segermål av Totte Bengtsson med tolv sekunder kvar av matchen.

Djurgården hade vunnit SM sex år i rad och hade känts mer eller mindre oslagbara. Men nu hade de fått stryk av Leksand. Vägen till guldet var utstakad.

Det fanns förstås ett hinder kvar innan saken var klar. I femte omgången skulle de blivande mästarna möta Brynäs, uppkomlingslaget som tagit över efter GGIK i Gävle, men Leksand hade hemmaplan. Det skulle säkert gå vägen.

Ja, alla trodde så intensivt på detta att hela Dalarna mer eller mindre avstannade när matchdagen, den 5 mars 1964, var inne. Burtiker så långt söderut som i Ludvikatrakten stängdes för att ägarna inte till något pris ville missa den historiska matchen.

Det fanns plats för lite drygt 12 000 åskådare, och då grindarna öppnades fylldes läktarna snabbt. Det uppskattades att mer än 20 000 besvikna masar fick vända om och gå hem när vändkorsen slutade snurra.

Om inte Leksandsfansen varit så till sig över det lyckliga slutet på Hovet skulle de ha insett att Brynäs faktiskt var ett allvarligt hinder på vägen mot det där SM-guldet. Brynäs hade faktiskt också vunnit mot Djurgården, och det med inte mindre än 8–1.

Dessutom hade de vunnit borta mot Västra Frölunda med 10–2, Frölunda som bara förlorat med 5–1 i Leksand.

Mot detta kunde optimisterna anföra att Leksand besegrat Strömsbro med 10–0 medan Brynäs fått nöja sig med 3–1. Det här skulle säkert gå vägen.

Efter första perioden var ställningen fortfarande 0–0, men Brynäs var tillbakatryckt. Hade inte Hasse Dahllöf i målet gjort några helt omöjliga räddningar skulle Leksand säkert ha haft ledningen med ett par mål.

I andra perioden började Brynäs komma igång, och efter 10.40 gjorde Tord Lundström 1–0 med ett isskott. Pucken träffade stålramen inne i buren med en klang som måste ha hörts nästan ända till Rättvik.

Kjell Larsson gjorde sedan 2–0 strax före andra pausen, och två minuter in på tredje perioden blev det 3–0 genom Virus Lindberg.

Publiken fick nytt hopp då Kjell Bond reducerade med åtta minuter kvar, och detta hopp steg ytterligare då Brynäs tvingades spela med två man utvisade i slutet av matchen. Hebba Pettersson och Bosse Hessel i båset skickade ut Tigern tillsammans med Lill-Strimma och Hasse Eriksson, och de fick tiden att rinna iväg för hemmalaget.

Visserligen blev det en reducering till slut, men 3–1 kändes ändå säkert. Och när Tigern kontrade in 4–1 med tre minuter kvar var saken förstås klar.

Att Leksand gjorde ett mål till innan allt var över spelade ingen roll. Det blev en torsdagsnatt i besvikelsens tecken i Dalarna medan supporterbussarna från Gävle kunde återvända i triumf.

En extra poäng i sammanhanget är att tre av spelarna som hyllas på söndag hade hjälteroller i dramat i Leksand. 

Det återstod två matcher, Skellefteå borta och MoDo hemma. Båda låg i botten av slutspelstabellen, och det fanns absolut inget som talade för att någon av dem skulle kunna ta poäng av Brynäs. SM-guldet var i praktiken klart, men lagledaren Bosse Hessel vägrade förstås att ta ut något i förskott. Sånt får man ofta äta upp.

Nå, Brynäs vann mycket riktigt i Skellefteå, 5–3 efter en händelserik match där dock Brynäs hade kommandot från början till slut. Under tågresan hem till Gävle kom också beskedet om att MoDo spelat oavgjort i Leksand, och därmed var Brynäs IF:s första SM-guld klart även i praktiken.

Det blev en munter hemresa från Bastuträsk, där Bosse Hessel fick reda på slutresultatet i Leksand. Brynäsarna dansade jenka, som var populärt på den tiden, från vagn till vagn. Konduktören försökte till en början dämpa guldglädjen men dansade själv med efter en stund.

När tåget tuffade in på centralstationen i Gävle tidigt på måndagsmorgonen väntade supporterklubben med i all hast införskaffade blombuketter. Efter diverse kramande och hurrarop samlades gänget på Centralcaféet för en hastig frukost och genomgång av tidningarnas matchreferat innan det var dags att knalla iväg till jobbet.

Så kunde ett guldfirande gå till på 1960-talet.

Foto: Lennart Pettersson, Arbetarbladet