Brynäs började spela ishockey 1939 precis som flera andra klubbar i regionen. Till en början fick spelarna använda bandylagets stickade tröjor – det var i stort sett samma grabbar, så varför inte?

1943 hade Brynäs IF som första lag utanför Stockholmsregionen avancerat till högsta serien, och då tyckte styrelsen att det var lite pinsamt om inte laget skulle kunna ställa upp i en riktig hockeymundering. Men inte hade arbetarklubben Brynäs råd med såna extravaganser, det kom inte på fråga.

Som tur var hade en av spelarna, Börje Mattsson, en pappa som hade tagit över familjens företag och blivit grosshandlare. Han hette Ruben och hjälpte klubben ur predikamentet genom att personligen bekosta de nya, fina vita dräkterna.

Grosshandlaren fick ett sirligt brev som tack, och att peta sonen Börje ur laget var det inte tal om efter detta.

I slutet av 1800-talet byggdes stadsdelen Brynäs om. Den gamla kålhagen som hade givit fattiga familjer mat på faten byggdes över med ett gatusystem som skulle likna New Yorks med avenyer och tvärgator. Närmare bestämt 13 större gator som tänktes vara parallella med Brynäsgatan och åtta tvärgator.

Planen fullföljdes bara delvis i form av de sju tvärgatorna (den åttonde heter Väpnargatan), men kopplingen till New York har ändå levt kvar under årens lopp.

En som verkligen tog till sig de amerikanska vibbarna var Åke Andersson, Sop-Åke kallad. Han var förman på Renhållningsverket, den tidens återvinningscentral, och dessutom lagledare för Brynäs ishockeylag. Åke tyckte att det var dags att skrota de gamla vita dräkterna och satsa på något modernare. Han hade sett att New York Rangers i NHL spelade i blå tröjor med röda och vita inslag, och nu designade han en liknande dräkt åt sina pojkar.

Styrelsen blev tagen på sängen. Åke var van att göra som han ville, så han fattade beslutet utan att fråga. Det blev blå dräkter, dyra blå dräkter. Så dyra att styrelseledamöterna tvingades låna pengar för att kunna betala dem.

Men Åke var stolt och nöjd.

Sandvikengrabben Thure Wickberg var en stor bollbegåvning som hade spelat allsvenskt i nästan alla bollsporter utom ishockey. Han gick en VVS-utbildning i Stockholm, och när han var klar med den flyttade han till Gävle. Han öppnade eget tillsammans med skolkamraten Sven Kedbrant, och efter några år blev Thure lagledare för Brynäs ishockeygrabbar och så småningom ordförande i sektionen.

Kompanjonen Sven var inte lika engagerad, men han gillade ändå Brynäs IF. Han hade dessutom sinne för design, och en dag frågade Thure honom om han hade några idéer för en ny dräkt för hockeylaget. En som mer anknöt till föreningens gamla färger, nämligen svart och vitt.

Sven hade ju liksom Thure fullt upp på firman om dagarna, men på kvällar och nätter satt han och experimenterade med allt han kunde hitta i familjens linneskåp. Där fanns till exempel gott om vita underlakan, och de fick fungera som basmaterial när han klippte och sydde för att få fram en prototyp som Thure skulle kunna acceptera.

Fru Kedbrant var inte lika entusiastisk, men Sven försäkrade att föreningen skulle betala för sig så att de kunde köpa nya och fräscha lakan.

Till slut fanns ett förslag som presenterades vid ett medlemsmöte hösten 1958. Dräkten var i huvudsak vit men med originella svarta och gula ok över ena axeln.

Det ansågs av medlemmarna alldeles för okonventionellt, men när oken några dagar senare hade tagit plats på båda sidor blev det tummen upp.

Brynäshockeyn hade fått en i grunden vit dräkt med iögonenfallande svarta och gula inslag. Det fanns till och med en och annan som frågade om ränderna i oken symboliserade tvärgatorna, och då svarade Sven Kedbrant efter några sekunders betänketid att jo, det hade nog funnits i bakhuvudet när han satt där med sina tygbitar.

Ja, detta var verkligen något för framtiden. En supermodern hockeydräkt med rötter i stadsdelens historia!

På 1960-talet fanns det inget som hette bortadräkter. Brynäs, till exempel, spelade i sina vita tröjor både borta och hemma – såvida de inte mötte ett hemmalag som också hade vita. Då gällde det att packa ner en annan variant i bussens lastutrymme. Och det var verkligen inga pråliga historier, bara enfärgade skjortor där den enda färgvarianten utgjordes av siffrorna på ryggen. I Brynäs fall var reservtröjorna svarta.

Det är osäkert om Brynäs var först med en lite lyxigare variant, men Sven och Thure på Kedbrant & Wickberg hade länge klurat på om det inte skulle vara läge att försöka utveckla bortadräkten till något som hade lite mer flärd.

Lagom till slutspelsserien 1964 var den klar, den nya korpsvarta bortadräkten. Den var identisk med den vita från 1959 fast färgerna var omvända. Och ränderna på oken liksom ränderna kring midjan var gula och röda i stället för gula och vita. Sven, designern, hade tidigt insett att det inte skulle bli riktigt bra med gult och vitt mot en svart bakgrund.

Första slutspelsmatchen var ett lokalderby mot Strömsbro. Brynäs spelade i hemmadräkten och vann med 3–1.

I andra omgången var det bortamatch mot Frölunda, och eftersom de också hade vita tröjor var det läge att använda de nya dräkterna.

Det blev kanonbra. Publiken i Göteborg drog efter andan när Brynässpelarna åkte in i sina färgglada tröjor, och det kan hända att hemmalaget blev lite psykat också. Brynäs vann matchen med 10–2.

På nattåget hem till Gävle satte sig Tigern Johansson i ledarnas kupé och föreslog att de skulle besluta att på stående fot byta hemmadräkt till svart.

– Man ser ju mycket större och starkare ut i svart, sa han. Vi skulle få ett psykologiskt övertag.

Och när Thure nickade instämmande var saken klar. Det var han som bestämde.

Det var väl inte alldeles självklart att Svenska Ishockeyförbundet skulle godkänna ett färgbyte under pågående säsong, men det var ingen som frågade förbundet om lov. Brynäsledningen nöjde sig med att informera de kommande motståndarna, och så fick det vara bra med det.

På den vägen är det, som det brukar heta. Visst, det har funnits påtvingade varianter under årens lopp men det har aldrig funnits någon tanke på att permanent överge Sven Kedbrants svarta kreation.

Någon gång på 1970-talet bestämde sig klubbledningen för att dräkten var lite väl färgstark. Ränderna både på axlarna och kring midjan blev färre och tröjan såg faktiskt lite kortare ut fast den egentligen inte var det. Anledningen till skiftet är lite oklar, men kanske var det modeutvecklingen i samhället i stort som bidrog till beslutet.

Just denna tröja tillhörde Stig Salming.

I ishockeyns Sverige blev vikten av sponsorer riktigt tydlig 1984 då Domus, nuvarande Coop, skrev ett avtal med Hockeyligan som tvingade alla lag i Elitserien att ha likartad design på dräkterna. Tanken var att publiken hela tiden skulle påminnas om att handla på Domus på väg hem från matchen. Eller helst varje dag.

Brynäs tvingades alltså överge dräktdesignen med de randiga oken som man hade haft sedan 1959.

Det var inte populärt i Gävle, men Hockeyligan hade sista ordet.

Så här såg denna dräkt ut, och just denna tröja bars av Jonny Stridh.

Avtalet löpte på tre år och förnyades inte.

I och med att avtalet med Domus inte förnyades kunde klubbarna åter bestämma själva över tröjdesignen. Brynäs skulle alltså kunna beställa en uppsättning av den klassiska hemmadräkten igen.

Men näringslivet klev åter in och visade vem som hade de ekonomiska musklerna. General Foods, som sedan 1971 ägt varumärket Gevalia och fabriken i Gävle, ville komma åt 60-talsgenerationen som var på väg att bli vuxen och förväntades dricka kaffe både till frukost och senare under dagen.

General Foods var Brynäs IF:s huvudsponsor. Ända sedan 1981 hade det stått GEVALIA på en mycket framträdande plats på tröjorna, nämligen över magen.

Nu ville koncernen ta tillfället i akt och i ännu högre grad kommunicera Gevalias hemvist i Gävle med hjälp av Brynäs IF. Så någon kom på att om laget spelade i röda dräkter och naturligtvis fortfarande med GEVALIA från höft till höft så skulle publiken kanske associera till de röda Gevaliapaketen som de brukade se i butikshyllorna när de var ute och handlade mat.

På Brynäskansliet var det ingen som direkt gjorde vågen över förslaget, men det handlade om så pass mycket pengar att klubben helt enkelt inte hade råd att tacka nej.

Svaret blev alltså ja. Och den röda dräkten blev så långlivad att kritiken ebbade ut och tystnade. 1993 vann Brynäs till och med SM-guld, och vem orkade då hålla på och gnälla över vad det var för färg på dräkterna?

Avtalet förlängdes ett par gånger – klubben behövde fortfarande pengarna – men gick slutgiltigt ut efter säsongen 1996-97 när Brynäs ett par år i rad hade fått kämpa för att hänga kvar i Elitserien och kanske inte bedömdes ha samma marknadsvärde längre.

Från 1997 när Gevaliaavtalet löpte ut kunde Brynäs IF återgå till det klassiska svarta hemmastället. Men under 2000-talets första decennium gick den kommersiella utvecklingen bärsärkagång och spelarna kom till slut att se ut som levande reklampelare. Det gick knappt att urskilja den svarta färgen bakom alla pråliga dekaler.

Denna tröja bars för övrigt av Ove Molin under säsongen 2009/10, hans sista som aktiv spelare.

Det var naturligtvis inte bara Brynäs som åkte omkring med en massa reklam på dräkterna, det gjorde alla. Men Brynäs vill ju gärna leda utvecklingen inom svensk ishockey och satte 2014 ner foten och tog bort all tröjreklam. Begreppet Den rena dräkten introducerades samtidigt med den sociala satsningen En bra start, och företagen som tidigare stått i kö för att få synas i TV insåg att de fick mer för pengarna när de fick medverka i ett så seriöst sammanhang som ett projekt för att leda in unga människor på rätt väg i livet.

Den kalkylen har nu hållit i tio år, och det finns inga planer på att överge Den rena dräkten.

Märkligt nog har ännu ingen annan förening på elitnivå följt efter.