Brynäs IF har totalt 13 SM-guld varav det senaste togs säsongen 2011/2012 i en finalserie mot Skellefteå AIK då föreningen firade 100 år.
Etta i SM-serien: 7-0-0, 40-15, 14 poäng
Djurgården hade dominerat svensk ishockey i många år och vunnit sex SM-guld i rad. Men en del av stjärnorna i laget var på väg att bli lite gamla, och framförallt Västra Frölunda värvade hejvilt för att bryta trenden.
I mitten av 1950-talet utsågs Thure Wickberg till ordförande i Brynäs IF:s ishockeysektion, och hans uttalade ambition var att laget skulle bli bäst i Gävle. Här fanns nämligen redan två topplag, Gävle GIK och Strömsbro IF.
Att värva spelare utifrån var inte så vanligt på den tiden, men Frölunda hade som sagt visat vägen. Brynäs värvade också, med en lägre budget men smart. Då Lennart ”Tigern” Johansson kom från Wifsta/Östrand 1962 lyfte han inte bara unga talanger som Håkan Wickberg och Hans ”Virus” Lindberg utan hela laget.
Brynäs var bäst i Gävle redan innan Tigern kom – och sedan gick det undan. 1963 blev det slutspel, och året därpå utklassade Brynäs både Djurgården och Frölunda, gick obesegrat genom hela slutspelsserien och tog sitt första SM-guld.
Final: Brynäs-Frölunda, 2-1 i matcher (4-1, 5-6, 7-1)
Efter guldet 1964 hade laget förstärkts med ”Virvelvinden från Vuollerim”, Lars-Göran Nilsson, och Brynäs bländade alla med sitt klapp-klapp-spel under hela hösten och inte minst i jul- och nyårsturneringen Ahearne Cup.
Men i slutspelet tog orken slut. Det hade nog blivit för mycket ishockey under några månader. Grabbarna var inte tränade för så många matcher, och alla hade ju vanliga jobb att sköta under dagarna. Frölunda tog guldet trots att Brynäs piggnade till mot slutet och vann de sju sista matcherna i SM-serien. Däribland 5–1 på bortaplan mot mästarna Frölunda.
1965-66 hade både ledarna och spelarna lärt av misstagen. Brynäs vann grundserien överlägset, men när slutspelet (nu i cupform) skulle börja slog vintern till med all kraft. Det var så kallt att det var omöjligt att spela på Isstadion, så hemmamatcherna fick spelas i Stockholm och Västerås där det fanns ishallar.
Men inget kunde stoppa Brynäs denna vinter. Det blev SM-guld efter en mycket minnesvärd avgörande final på Hovet mot Frölunda. Matchen slutade 7–1 efter en riktig urladdning (4–0) i andra perioden.
Final: Brynäs-Frölunda, 8-4, 6-1
Det var lite oroligt i Gävle under hösten. Resultaten i seriespelet var lite svajiga, men efter nyår kom formen. En förlorad poäng på de sju sista seriematcherna i södergruppen gav gott om självförtroende inför slutspelet.
Där ställdes laget mot ganska okända motståndare från norr. IFK Umeå hade aldrig spelat på så hög nivå men gjorde ändå en tapper insats mot svenska mästarna. Förlust med 4–2 i båda matcherna (man spelade i bäst av tre).
Ännu jämnare blev det i semifinalen mot MoDo. 3–3 efter två perioder uppe i Örnsköldsvik, men i tredje orkade ångermanlänningarna inte stå emot längre. Segersiffrorna blev 6–4.
Matchen i Gävle – där vintern var betydligt mildare i detta slutspel – fick ett liknande förlopp. MoDo ledde faktiskt med 4–3 när sista perioden började, men även denna gång malde Brynäs ner motståndet mot slutet. 6–5 sedan framförallt Håkan Wickberg och Tord Lundström briljerat.
Och i finalmatcherna mot Västra Frölunda var det jämnt bara i en period. 0–1 i Gävle i första pausen förvandlades till 8–4, och i Göteborg blev det 6–1 sedan Frölunda klarat 1–1 i första perioden.
Etta i SM-serien: 6-1-0, 41-12, 13 poäng
Under svinkalla hemmamatcher i mitten av 60-talet hade publiken på Isstadion skanderat ”ishall, ishall, ishall” för att påverka politikerna att bestämma sig för att börja bygga. De hade, som det brukar heta, andra prioriteringar – men efter 1966 då inga slutspelmatcher kunde spelas i Gävle hade beslutet ändå värkt fram. Och nu, hösten 1967, stod äntligen Gavlerinken klar uppe i Sätra.
Tanken var att arenan skulle invigas med en målfest, så i första omgången fick Brynäs spela hemma mot det tilltänkta bottenlaget Rögle. Det blev dock en spänd historia som slutade 5–5, och en del Gävlebor trodde att storhetstiden var slut nu när det äntligen byggts en ishall.
Men det skulle ordna sig. I vanlig ordning blev Brynäs bättre och bättre ju längre säsongen varade. Vann serien med ett par poängs marginal och slutspelet (en SM-serie igen) med sex vunna och en oavgjord på sju matcher.
Brynäs hade framförallt två kedjor som inga motståndare kunde neutralisera hur de än försökte. Den ena bestod av Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson, Håkan Wickberg och Tord Lundström som gjorde nästan två mål per match. Den andra – Hans ”Virus” Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson – hade ett snitt på mer än 1,5.
Etta i SM-serien: 12-0-2, 77-24, 24 poäng
Brynäs dominans i svensk ishockey under andra halvan av 1960-talet var så total att många Gävlebor muttrade när det bara blev tre-fyra måls segermarginal. En del krönikörer tyckte också att Brynäs var f-ö-r bra för svensk ishockeys bästa.
Såna kommentarer rynkade Thure Wickberg pannan åt.
– Det vore för tokigt om man inte fick vara bra, sa han. Det är ju ingen konst att vara dålig.
Och även 1968-69 var Brynäs på väg mot SM-guld. Överlägsen serieseger och en bra start i SM-serien.
Men den tidens pandemi, den så kallade Hongkonginfluensan, slog till mot mästarlaget. Alldeles för många av spelarna drabbades, och i den avgörande sista matchen borta mot Västra Frölunda fick den nye tränaren Tommy Sandlin inte ens ihop fullt lag.
Då gick det som det gick. Frölunda vann med 6–4 och Leksand vann SM med en poängs marginal.
1969-70 var ordningen återställd. Brynäs gick segrande fram hela säsongen och avslutade med fem raka segrar efter en formdipp i mitten av slutspelsserien.
Etta i SM-serien: 12-0-2, 83-49, 24 poäng
En ny generation hade tagit över en hel del ansvar i början av 70-talet. Wille Löfqvist, bröderna Salming, Inge Hammarström, Stig Östling och Lasse Öberg hade värvats och bidrog till att hålla kvaliteten uppe när en del av de äldre började tappa motivation och kvalitet.
Regelverket tillät nu också att man kunde använda sex backar i matcherna, och det gjorde det möjligt för Tommy Sandlin att spela med hela femmor.
Det blev en förlust på 14 matcher i division I Norra, dit klubben hade flyttats 1969, och två förluster på 14 matcher i SM-serien. Generationsskiftet hade lyckats – även om de gamla producerande kedjorna fortsatte ösa in mål.
Den stora skillnaden mellan 60- och 70-talets Brynäs var nog att backarna tog för sig mer. Framförallt fick de mer uppmärksamhet och landslagsuppdrag. Bröderna Salming och Stig Östling var sensationellt bra, liksom Wille i målet.
Etta i SM-serien: 11-2-1, 66-29, 24 poäng
Satsningen på försvarsspelare fortsatte. Backarna Jan-Erik Silfverberg från Hofors och Jan-Olof ”Jos” Svensson från Öster tog plats i laget, och att försvaret var högprioriterat syntes i tabellen. Brynäs släppte bara in 59 mål på 28 matcher under säsongen, 30 i grundserien och 29 i SM-serien.
2,1 insläppta per match – det är ett snitt som de allra framgångsrikaste lagen faktiskt kan tangera nuförtiden, men för 50 år sedan var det en svindlande siffra. Det var en annan typ av ishockey på den tiden.
En anledning till att Sandlin med Thure Wickbergs goda vilja satsade på försvaret var att säsongen var ovanligt sönderhackad med en OS-turnering insprängd i SM-slutspelet och naturligtvis VM och en massa andra landskamper.
Brynäs gjorde denna säsong faktiskt ovanligt lite mål. Bara 135, vilket kan jämföras med 211 säsongen före. Kanske ett tecken på att alla klubbar insåg betydelsen av ett starkt försvarsspel.
Men vad spelade det för roll? Det blev SM-guld igen med god marginal och bara tre förluster på hela säsongen.
SM-final: Brynäs-Färjestad, 2-0 i matcher (6-1, 6-5)
Hade det funnits videogranskning 1975 skulle Brynäs ha tagit sitt åttonde SM-guld redan då, men domaren dömde bort Lill-Prosten Karlssons regelrätta övertidsmål i den avgörande finalmatchen mot Leksand.
I stället blev 1975/76 en guldsäsong med ett lag som till stora delar var nytt. Av de klassiska årgångarna i decenniets början återstod just inte fler än Wille i målet, Stig Salming, Stig Östling, Jan-Erik Silfverberg, Tord Lundström, Lars-Göran Nilsson och Lasse Öberg.
Finalen i bäst av tre spelades mot Färjestad, och Brynäs vann den första matchen med 6–1 på bortaplan. Alla räknade med en minst lika säker seger i hemmamatchen två dagar senare, men den blev en riktig rysare. Inte förrän drygt 16 minuter in på förlängningen kunde matchen avgöras, och segerskytt blev Stefan Canderyd som hade värvats från Karlskoga 1973. Han avgjorde med en puck som närmast gled in över mållinjen.
– Jag höll koll på matchklockan, skrattade Wille Löfqvist. Candis sköt 16.23 och pucken gick över mållinjen 16.28.
SM-final: Brynäs-Färjestad, 2-0 i matcher (6-2, 9-3)
Lars-Gunnar Lundberg föddes 12 januari 1952 i Skellefteå och började som så många andra småkillar däruppe spela ishockey när han var tillräckligt stor för att hjälpligt kunna stå på skridskorna. Men lille Lars-Gunnar var lång och tanig, och det föll sig till en början inte riktigt naturligt att få rätt timing och koordination i skridskoåkningen. Någon av de lite äldre kompisarna tittade roat på och sa:
– Du ser ju ut som Kronblom när du åker.
Och ännu en liten gosse hade fått ett smeknamn, det var så det gick till på den tiden. Men Kronblom var lite långt att uttala, så efter en tid förkortades namnet till Krobbe. Och det är det gängse tilltalsnamnet för Lars-Gunnar än i dag. Han till och med svarar Krobbe i telefon.
Krobbe Lundberg värvades av Brynäs 1976 och blev genast stor publikfavorit med sina artistiska dragningar och finurliga spelstil. Sportskribenterna kallade honom hockeyns Mozart, hockeyns Paganini och allt möjligt i den vägen.
Enda problemet var att Krobbe kunde vara rätt ojämn, och när Brynäs i den andra SM-finalmatchen mot Färjestad efter en period låg under med 2–1 hade han varit så totalt osynlig att Sandlin funderade på att bänka honom. Men det blev ändå inte så – och under resten av matchen briljerade Krobbe och gjorde tre av målen när Brynäs vann med 9–3 och kunde fira sitt nionde SM-guld.
SM-final: Brynäs-Frölunda, 2-1 i matcher (5-4, 2-3, 2-1)
Det var inte långt ifrån att den gamle sovjetiske stjärnforwarden Anatolij Firsov hade blivit assisterande tränare till Tigern Johansson, som motvilligt hade accepterat att ta över som coach efter en misslyckad säsong. Men Kreml vågade inte låta Firsov flytta till Sverige, risken för att han skulle hoppa av till väst var för stor.
I stället fick Tigern Kjell ”Kulan” Johnsson vid sin sida. De gamla vännerna gjorde vad de kunde, men spelarmaterialet var en aning ihåligt och det såg länge ut som om det inte skulle bli något slutspel den säsongen heller. Men till slut gick resultaten Brynäs väg och när spelarna satt i sitt omklädningsrum i Rosenlundshallen i Jönköping efter sista omgången fick de veta att de klarat det med ett måls marginal.
I semifinalen tände laget plötsligt till och vann överlägset mot storfavoriten Leksand. Den heta finalserien mot Västra Frölunda blev mycket tuffare, men i den avgörande finalmatchen på neutral plan (Hovet) avgjorde Stig Salming med ett kanonskott i andra perioden. 2–1 och SM-guld nummer 10.
SM-final: Brynäs-Luleå, 3-2 i matcher (1-3, 2-4, 7-4, 6-2, 3-1)
1992/93 var Elitserien på god väg att bli en professionell liga. Grundserien började i slutet av september, avslutades i mars och omfattade 40 omgångar. Slutspelet började med kvartsfinaler och semifinaler i bäst av tre och en final i bäst av fem.
Brynäs hade en stark trupp på 25-26 man och klarade sig bra i seriespelet. Bara Västerås skrapade ihop fler poäng och slutspelsplatsen var aldrig i fara.
Kvartsfinalen mot Leksand var snabbt undanstökad, men Malmö stretade emot i semifinalen. Det behövdes en tredje och avgörande match, och den vann Brynäs med 5–0. Vägen till SM-guld låg öppen, för Luleå hade ett lag som av de flesta betraktades som något snäpp sämre.
Men finalserien började inte bra, för att uttrycka sig försiktigt. Luleå vann i Gävle, Luleå vann i Luleå. De behövde bara en seger till, och en del Luleåfans bokade lokaler för guldfest i Gävle den 1 april då match 3 skulle spelas.
Men Brynäs reste sig. Vann hemma med 7–4 och borta med 6–2. Allt skulle avgöras i Gavlerinken den 6 april, tre dagar före långfredagen.
Det blev en långtisdag. Luleå tog ledningen tidigt och behöll den. Minut efter minut, byte efter byte, suck efter suck.
Men med sex och en halv minut kvar hände det. Jonas Johnson frispelade Andreas Dackell, som slog in 1–1. Och med knappt två minuter kvar höll sig Dackell framme igen och prickade in en målvaktsretur på volley.
Det blev 3–1 till slut. SM-guld nummer 11 var hemma.
SM-final: Brynäs-Modo, 3-2 i matcher (1-2, 5-2, 1-4, 6-5, 4-2)
Man kan inte påstå att Brynäs tillhörde guldfavoriterna denna säsong. Under hösten hände det att slutspelsplatsen inte alls kändes klar, men nye tränaren Roger Melin var inte särskilt bekymrad. Han visste att laget var bra tränat och att moralen var god. Nog skulle publiken få uppleva några cupmatcher framåt våren, det kände han.
Och visst blev det så. Det blev till och med en ny rysare mot Luleå, men inte i finalen utan i semifinalen. Alla slutspelsnivåer spelades nu i bäst av fem, och det behövdes fyra matcher mot Djurgården i kvartsfinalen och fem mot Luleå i semin. 2–1 i den femte sedan Luleågrabben Andreas Custemo blivit osannolik matchhjälte.
Därmed var Brynäs i final. Men mer än så vågade knappt någon drömma om, för där väntade oslagbara MoDo som vunnit grundserien fullständigt överlägset.
MoDo tog också ledningen med 2–1 i matcher och ledde faktiskt med så mycket som 4–1 i fjärde matchen i Gävle. Brynäs gick ifatt till 4–4 sedan Tom Bissett kvitterat – men MoDo tog ledningen igen med tre och en halv minut kvar.
Då gjorde Bissett både 5–5 och 6–5 och Brynäs vann.
Nu hade MoDo dock hemmaplan i den femte och avgörande matchen. Inte sannolikt att de skulle låta sig överraskas igen. Men Brynäs, som kom till Örnsköldsvik med sina svarta hemmadräkter i stället för de vita, stod emot, tog ledningen och avgjorde med det klassiska målet där Ove Molin till och med hinner sträcka armarna i luften och jubla innan han skickade in 4–2 i den tomma kassen.
SM-final: Brynäs-Skellefteå, 4-2 i matcher (6-3, 3-2, 1-0, 3-4, 2-3, 2-0)
Efter säsongen 2010-11, då Färjestad slog ut Brynäs i kvartsfinalen, utsågs den omeriterade Tommy Jonsson till ny huvudtränare. Han väckte en del uppseende och misstro när han tillkännagav att målet var att ta SM-guld, men han visste vad han hade. Nämligen en bred, kompetent, lovande och mycket hungrig trupp.
I grundserien slutade laget på fjärde plats, men formen dalade en aning mot slutet med elva vinster på 21 matcher efter nyår. Skulle grabbarna ens ta sig förbi kvartsfinalnivån?
Jodå, det blev 4–2 i matcher mot Frölunda – och därefter 4–1 mot Färjestad i semifinalen, inte minst tack vare fantastiskt spel av målvakten Niklas Svedberg. Brynäs i final för första gången på 13 år!
Finalmotståndare blev Skellefteå, men Brynäs vann de tre första matcherna och hade hemmaplan i den fjärde. Den gick till förlängning, och Skellefteå vann till slut efter 6.35 i förlängningen.
Skellefteå vann därpå även hemma och skakade om hela Gävle. Skulle guldet glida oss ur händerna?
Nejdå, det blev 2–0 i den sjätte finalmatchen efter ett osannolikt hårt ledningsmål av Jakob Silfverberg. SM-guld nummer 13 samma säsong som Brynäs IF fyllde 100 år, en gyllene present från hockeylaget.
