Brynäs IF:s ambition är att leda utvecklingen i svensk ishockey.

Vi har gjort det förr, vi har sagt det förr och vi tänker göra det igen. Nytänkande på alla plan, från träningstider till SHL, är verktyget.

Ett led i den satsningen heter Jämställdhetsresan.

Låter det flummigt och till intet förpliktigande? Det är det inte, Jämställdhetsresan är en konkret verksamhetsplan som ska leda till att alla som spelar ishockey i föreningen ska ha samma sportsliga möjligheter.

Denna resa är lång, men om tio år ska den vara genomförd. Och den börjar inte nu, den började redan 1981 då en liten flicka ville prova på ishockey och försökte få ihop ett lag. Eller åtminstone tillräckligt många för att kunna köra regelbundna träningspass.

Men kompisarna gjorde inte vågen direkt.

– Jag har aldrig åkt killskridskor, det verkar inte så kul.

Det svaret fick hon ganska ofta. Men Maria lyckades ändå tända ett visst intresse hos tillräckligt många för att Britt-Marie Lönn, mamma till en av kompisarna, skulle kontakta Brynäskansliet och be om ett möte.

Detta hände 1981. Maria var 13 år och med på mötet i lokalen på Väpnargatan liksom några av hennes vänner. Flickorna var entusiastiska men intresset från föreningen var svalt. Varför lägga ner tid och pengar på något som förmodligen bara var en flyktig tanke? Ishockey var ju en sport för män, inte för småflickor.

Men Maria och de andra hade lite tur. I samma veva gjorde Riksidrottsförbundet propaganda för att bredda idrottsrörelsen och inte minst för att skapa nya tillfällen för flickor och kvinnor att idrotta.

Och inte nog med det, i Gävle hade det startats ett projekt som hette Jämställd idrott.

Med hänsyn till allt detta skulle det se illa ut att stänga ute de entusiastiska flickorna, så klubbledningen gick med på att ställa upp om flickorna kunde mobilisera fler intresserade.

Det kunde flickorna. De cyklade runt till alla skolor de kände till och satte upp lappar där de som ville vara med kunde skriva upp namn och telefonnummer. På det sättet fick de ihop ett 30-tal tjejer, och Brynäs kunde inte annat än hålla sitt löfte. Flickorna fick börja träna på Brynäsvallen, men det var inte tal om att de skulle få inkräkta på några träningstider för klubbens etablerade lag utan de fick nöja sig med sena kvällar eller tidiga helgmorgnar.

Men intresset dog inte ut. Det var aldrig färre än ett 20-tal tonårstjejer som dök upp, och övning ger färdighet. Med tiden åkte de allt snabbare, passade allt säkrare och sköt allt hårdare.

Detta gällde dock inte Maria Öhrn. Hon valde tidigt att bli målvakt, utvecklades på sitt eget sätt och fortsatte vara en ledande figur i gänget.

Matcher var det si och så med. Någon organiserad serie för tjejer fanns inte i distriktet eftersom det inte fanns fler lag, det var bara i Stockholm som det existerade någon form av seriespel för flickor. Men då Svenska Ishockeyförbundet 1984 startade ett par nationella serier var Brynästjejerna mycket väl förberedda efter flera års träning och vann den division 2-serie där de placerades.

Utan poängförlust.

Avancemang till högsta serien, alltså – och den har Brynäs IF aldrig behövt lämna. 

Det första svenska ishockeymästerskapet för damlag spelades 1987-88. Nacka vann och Brynäs åkte ut i kvartsfinal. Mot just Nacka och med 11–0, samma siffror som mot Farsta i finalen. Inget snack om vilka som var värdiga mästare.

Nacka hade dominerat sedan svenska damlag börjat träna seriöst och spela tävlingsmatcher, det vill säga början av 1980-talet. Men Brynäs var också med från första början, redan 1981, och spelade division I-ishockey så tidigt som 1985-86. Faktum är att Brynäs och MoDo är de enda klubbar som spelat på högsta nivå under alla år sedan dess.

Under många år spelade lagen i olika grupper, och under större delen av 80-talet tillhörde Brynäs division I Stockholm.

Ytterligare noteringar från dessa pionjärsäsonger:

1988-89: Den första EM-turneringen för kvinnor arrangerades i Düsseldorf. Fyra Brynästjejer – Petra Wickström, Maria Hedlund, Camilla Kempe och Karin Andersson – fick plats i den svenska truppen. Sverige tog silver.

Samma säsong spelades det första SM-slutspelet. Brynäs hade hemmaplan i Gavlerinken men slogs ut i semifinal av MoDo.

1989-90: Brynäs kom fyra i Allsvenskan, som serien kallades då. Och Camilla Kempe kom med i VM-laget.

1993-94: Brynäs kom trea i SM.

Ja, så har det rullat på. Trots att fler och fler klubbar har fått igång damverksamhet har Brynäs behållit sin position bland de bästa i landet. Damlaget har aldrig behövt lämna högsta serien, och det är ju mer än man numera kan säga om killarna.

Under säsongen 2004-05 bildade Gästriklands Ishockeyförbund en särskild damkommitté och höll en konferens om flickhockey med ambitionen att starta en serie följande säsong. Joa Elfsberg var då ny i förbundets styrelse, och det är klart att hon var en drivande kraft i frågan.

Det blev en flickserie precis som Joa ville. Deltagande klubbar var Brynäs, Hofors, Norrsundet, Skutskär, Valbo samt de uppländska Gimo och SK Iron. Spelglädjen var det inget fel på, men det blev uppenbart att alla inte stod på samma nivå i fråga om skridskoåkning, teknik och uthållighet.

Så till nästa säsong delades lagen in i två grupper. I den första, som spelade i 2x20 minuter, deltog Brynäs, Skutskär, Hofors, Gimo och Leksand. I den andra, som spelade i 2x15, hette lagen Norrsundet, Hofors 2, Valbo, Bollnäs, Gimo 2 och IFK Mariehamn.

Gästriklands flickhockey hade alltså plötsligt blivit internationell.

Det jobbas mycket ambitiöst för att driva utvecklingen framåt. I stort sett alla klubbar har en livaktig flick- och damverksamhet, och det händer glädjande saker varje säsong. Inte minst klubbarna i Sandviken och Hedesunda har varit pådrivande.

Dam- och flickverksamheten har länge kämpat för att få upp antalet aktiva. På senare år har utvecklingen gått fort framåt när det gäller de yngre spelarna och flera föreningar gör egna satsningar på renodlade flickgrupper, vilket visat sig vara en framgångsfaktor.

Mest aktiva just nu är – utöver Brynäs, Sandvikens IK och Hedesunda – Valbo och IK Huge, men även Hofors och GGIK har haft tjejgrupper under senare år.

Hedesunda har haft tjejer i alla åldrar igång, såväl i pojklagen som i renodlade dam- och flicklag.

Trots att många kanske inte varit medvetna om det har Gästrikland som distrikt under många år haft en trappa med spelmöjligheter på alla nivåer: SDHL, division 1, division 2, flickseriespel i Uppland och träningsgrupper för de allra yngsta.

Markus Baggström har i över tio års tid drivit damlagsverksamhet i toppen av division 1 i Sandvikens IK och Erika Grahm, med mångårig erfarenhet som spelare i landslaget, har de senaste fem åren brutit ny mark i Brynäs både som spelare och sportansvarig.

Satsningen i Brynäs har även inneburit att föreningen numera har flera flicklag, juniorlag samt hockeygymnasium för tjejer. Det kommer förhoppningsvis i framtiden att innebära att representationslaget i SDHL fylls på med en högre andel spelare från distriktet. 

Vid sidan av Jämställdhetsresan finns det en glödande ambition till, nämligen att vinna SM-guld. Brynäsdamerna har spelat SM-final 2010, 2011, 2012, 2013, 2021, 2022 och 2023 men ännu inte fått höja pokalen.

Vi tycker att det är dags nu.

Vill du stötta vårat historiearbete? Swisha till nummer: 123 637 51 25