Han byggde Brynäs med kanelbullar som verktyg
Nils Norin var en äkta brynäsare. Ja, man kunde inte tala om genuinare brynäsare för han var en av grabbarna som bildade Brynäs IF år 1912.
34 år senare, 1946, var han föreningens ordförande vid sidan av sitt spännande jobb som chef för Tipstjänsts filial i Gävle. En dag kom ungdomarna Evert Westerberg, Kanten kallad, och Herbert ”Hebba” Pettersson och knackade på hans kontorsdörr. Båda spelade fotboll, handboll och ishockey i föreningen så han kände dem väl.
Deras ärende var att berätta att en gammal vän till dem båda, Thure Wickberg, hade flyttat till Gävle och att han var en mycket framstående bollspelare. De hade lärt känna varandra när de gjorde militärtjänst på I14 och hållit kontakten även sedan de muckat och Thure hade flyttat till Stockholm för att plugga till VVS-ingenjör. Nu var utbildningen klar och han hade 1943 – samma år som han och hustrun Lizzie fött sonen Håkan – öppnat egen byrå i Gävle tillsammans med en kompis från skolan, Sven Kedbrant.
Nils Norin var en modern ledare och en världsvan person, så det borde inte ha känts främmande för honom att ta in en spelare som kom utifrån. Men Brynäs IF var ju i grunden en kvartersförening som aldrig hade värvat en spelare. Det sa han också, men Hebba Pettersson ryckte på axlarna.
– Det är nya tider nu, Nisse. Jag tror inte att det kommer att dröja så länge förrän vi måste börja leta efter spelare i andra klubbar om vi ska hänga med. – Jag vet inte, Hebba, svarade Norin. Då måste vi ordna bostäder och jobb åt grabbarna också. Sånt kan dom kanske hålla på med i Stockholm, men i Brynäs jobbar vi inte på det sättet. Vi har inte de resurserna. – Det behöver du inte fundera över när det gäller Thure. Han är uppväxt i Sandviken och har flyttat hit för att finnas till hands för sin pappa som är rörmokare där. Han har öppnat egen ingenjörsbyrå, så jobb har han redan. Och lägenhet har han ordnat på egen hand. – Ja, då är det ju en annan sak förstås. Och varför vill han spela med Brynäs? – Han har inte sagt att han vill det. IFK vill ha honom och kanske andra klubbar också, men vi har övertalat honom att vänta med att skriva på. Vi har sagt att Brynäs är en bättre klubb. – Hm. Och det kostar oss ingenting? – Nej, han vill bara ha en klubb att träna med och spela för. – Nå, så ta med papperen då. Det kan ju i alla fall inte skada.
Lite senare samma dag hade 27-årige Thure Wickberg, med meriter från Sandvikens IF och Djurgården, skrivit på för Brynäs IF. Det skulle visa sig att arbetet med att hålla firman igång under de första åren tog så mycket tid att Thure Wickberg aldrig hann med att träna regelbundet, så om han över huvud taget spelade några matcher för Brynäs så var de lätt räknade. Dessutom hade han blivit far till en liten gosse som fick namnet Håkan. Det tog sin tid det också även om hustrun Lizzie drog det tyngsta lasset hemma i lägenheten på Norra Rådmansgatan så som det var på den tiden.
Men brynäsare blev han. Han fäste sig vid kulturen och sammanhållningen i klubben, kvartersklubbsandan som han så väl kände igen sedan ungdomsåren i Sandviken. Och i början av 1950-talet rullade det på så pass i firman att han kunde ägna mer och mer tid åt idrotten. Den aktiva karriären hade han förstås gett upp nu när han var i 35-årsåldern, men han tog över mer och mer av ledningen av klubben och utsågs 1954 till lagledare för A-laget i ishockey.
På den tiden var bandyn fortfarande den dominerande lagsporten vintertid. Det fanns gott om sjöar och tjärnar där man kunde både träna och spela när isen hade lagt sig framåt jultid, och i bruksorterna och städerna fanns det idrottsplatser där vaktmästarna spolade upp isar på fotbollsplanerna under de nätter då det var tillräckligt kallt.
Brynäs hade också hållit på med bandy, men inte på särskilt hög nivå, och när ishockeyn kom till Gävle 1939 bestämde sig styrelsen för att lägga ner bandysektionen och i stället satsa på den där nya, snabba sporten som tydligen kom från Kanada. Andra klubbar var mer ambivalenta, men i Brynäs var det ingen tvekan. Ishockey var framtiden. När Thure Wickberg kom in i bilden hade det gått mer än tio år sedan starten, men hockey var förstås fortfarande en ung sport. Och han såg möjligheterna att nå framgång – Gävle GIK hade ju skapat ett elitlag av några duktiga juniorer.
Dessutom hade han på nära håll sett vilka ambitioner som fanns i Djurgården. Att resa ut i landet och titta närmare på de spelare som skapade rubriker i de olika lokaltidningarna och sedan värva killarna som verkade mest lovande. Det skulle Brynäs IF också göra. I styrelsen fanns det dock ett visst motstånd. Värva spelare…vad var det för storstadsfasoner? Brynäs hade ju varit en kvartersklubb under alla år sedan 1912, det fanns ingen anledning att ändra på det. – Det finns ju redan en elitklubb i stan, sa någon. Vi kan inte konkurrera med GGIK. – Jodå, det kan vi, svarade Thure. De hade bara tur när de fick ihop ett bra lag av sina juniorer under kriget, och ska de klara av att hänga med så måste de också börja värva. Just nu är det rätt tid att skapa en storklubb.
Redan innan Thure började engagera sig inom Brynäs IF hade han en mycket bestämd uppfattning om hur man bygger upp ett kontaktnät och en affärsverksamhet. Nyckeln var kanelbullar. Mest varje dag – åtminstone så snart som kontoret började bli lite självgående – gick han till Centralbageriet och köpte ett antal bullar. Sedan sökte han upp olika företag, både presumtiva kunder, myndigheter och samarbetspartners, undrade om de möjligen hade en skvätt kaffe att bjuda på. – I så fall står jag för tilltugget. Det där fungerade. Thure lärde känna alla som var värda att känna, och de fick en positiv bild av honom och hans företag. Affärerna blomstrade. När han sedan fick tid att satsa ordentligt på att bygga upp ishockeylaget så hade han detta kontaktnät att falla tillbaka på. Då han inte själv hade möjlighet att anställa en värvad spelare – det kunde ju vara så att den grabben hade en helt annan bakgrund eller talang – så fanns det alltid något annat företag där det gick bättre. Och visst, det var svårt att tacka nej till att anställa raska unga män som dessutom hade potential att bli välkända ishockeyspelare. Fina affischnamn för firman.
Så resonerade bland andra chefen för Svenska Fläktfabriken i Gävle. Där hamnade ganska många Brynässpelare under 1960- och 70-talen. Thure visste hur viktigt det var att bygga upp en organisation. Han såg till att omge sig med de bästa medarbetare som fanns att få på sitt ritkontor, och han gjorde samma sak i Brynäs IF. Det dröjde inte länge förrän han hade skapat en ishockeysektion med exakt de personer som han ville ha omkring sig:
□ Henry Jansson, sekreterare. Ordningsam, språkkunnig, noggrann. □ Lennart Jansson, kassör. Otroligt kunnig när det gällde pengar och redovisning. Dessutom en glad och pratsam kompis. □ Breit Hellman. Han var bara 24 år när han började jobba som ledare och hade därmed förstås bra kontakt med spelarna. Dessutom jobbade Breit som resande i oljebranschen och hade goda möjligheter att se matcher runt om i landet. Han blev värvningsansvarig. Givetvis i samråd med Thure och de andra, men han hade rätt fria händer ändå.
Tillsammans hade de där fyra ett fantastiskt kontaktnät i Gävle. De kunde ordna bostäder, de kunde ordna utbildningar och jobb (det fanns inga professionella spelare i den svenska ligan på den tiden). Ja, de kunde till och med påverka försvarsmakten så att pojkarna fick göra militärtjänst vid I14 även när de redan hade placerats någon annanstans. Folke Alnevik hade en hel del att säga till om på regementet, och som gammal olympier var han förstås välvilligt inställd till idrottsfolk.
Nu kunde Thure Wickberg sätta igång med sitt projekt. Att skapa ett lag som skulle kunna gå till slutspel ibland. Högre var inte den uttalade ambitionsnivån, men vad han innerst inne tänkte vet man förstås inte.
Han insåg att det i Norrland måste finnas en massa talanger som bara väntade på att bli upptäckta. Som gått under förbundets uttagningskommittés radar och aldrig blivit uttagna till några landslag trots att de var kvalificerade. Detta var en grundbult i Thures lagbygge. Hur hittade Brynäs då sina norrländska guldklimpar?
Jo, spelarna hade sina egna kontaktnät. Thures son Håkan var till exempel alltid på jakt efter tips när han träffade kompisar i andra klubbar, och han förde informationen vidare till pappa och till Breit. Och det var inte bara Håkan som var aktiv som spanare, alla var engagerade.
Fanns de intressanta spelarna i regionen var det förstås bara att åka iväg och se någon match, men att åka till övre Norrland var en större och dyrare apparat.
Men Brynäs hade sitt så kallade Norrlandsöga, Anders Engström i Harads fem mil nordväst om Boden. Han var kunnig, och när det hade kommit in något tips som verkade intressant så ringde Thure eller Breit upp honom och bad honom ta en tur och titta närmare på spelaren i fråga.
Blev det sedan aktuellt med att kontakta vederbörande så var det Breits uppgift. Han var charmig, vältalig och övertygande. Men det ska sägas att det där var ett projekt på lite längre sikt. Den första framgångsrika Brynäsårgången, 1962-63, hade inte många norrländska inslag. Det var egentligen bara Tigern Johansson som hade värvats norrifrån, och han var så etablerad att det inte behövdes något Norrlandsöga för att veta vad han gick för. Och så var det Kjell Larsson, Pipis kallad. Han hade värvats från IK Warpen i Bollnäs 1960 när han bara var 16 år gammal. Även Lars-Åke Sivertsson kom från Warpen i Bollnäs, men via Öster i Växjö.
Dessa båda var lagets skyttekungar i början av 60-talet. Annars kom de flesta vid den tiden från närområdet. Det var först när Tord Lundström värvades från Kiruna AIF 1963 som Engström i Harads var delaktig.
Men det skulle komma fler från övre Norrland, inte minst från Kiruna. Lars-Göran Nilsson 1964, Lars-Göran Tano 1967, Stig Salming 1968, Börje Salming 1970, Martin Karlsson 1973, Krobbe Lundberg 1975 och några till. Martin och Krobbe kom från Skellefteå. Fast om man ser tillbaka på hela den där perioden så slås man av hur hemvävt det ändå var, särskilt i början. Av de som tog det första guldet 1964 var åtta spelare från Gästrikland, två från Hälsingland, tre från Dalarna, två från Medelpad och en från Norrbotten.
En bra blandning på den tiden, och Thure Wickberg var en god herde för sin flock. Han styrde och ställde och fick alltid sin vilja igenom – trots att han inte alls var auktoritär till sin läggning. Han var snarare lågmäld och en god kamrat med alla. Men koll hade han. Han lade ner mycket tid på att åka runt till spelarna för att se till att deras vardagsliv fungerade och att de skötte sig som det anstod en Brynässpelare. Han kom med sin bullpåse, ringde på dörren och frågade om han möjligen kunde få sig en kopp kaffe. Och då blev det en avspänd stund där Thure informerade sig om hur hans spelare funderade och fungerade. Ibland kunde han då få höra att någon av grabbarna till exempel hade ambitioner att utbilda sig, och då hjälpte han till med att knyta de kontakter som behövdes, även om det innebar att vederbörande måste lämna klubben. Brynäs IF var viktigt men fick inte stå i vägen för någons personliga utveckling. Thure Wickberg fick en hjärtattack och dog på Gavlerinkens pressläktare 1974, bara 55 år gammal. Det dröjde flera år innan Brynäs IF hämtade sig efter det.
{!A}
Kaffe och bullar hade en viktig funktion i Thure Wickbergs liv och karriär. Här hemma i den Wickbergska trädgården på Parkvägen med från vänster Lennart ”Tigern” Johansson, Lizzie Wickberg, Håkan Wickberg, Tord Lundström och Thure själv.