Ni som varit i Gavlerinken vet att det några meter upp, precis över planens mittpunkt, sitter en så kallad mediakub där det hela tiden sprutar ut både reklam och matchbilder och en massa annan information. Som till exempel ställningen i matchen och hur lång tid som återstår av perioden.

Det finns bildskärmar på varje sida av kuben så att alla i arenan kan se det som exponeras där, och kanske kommer det en dag upp en ännu större kub med plats för ännu större bildskärm och ännu mer information.

När ishockeyn kom till Gävle var det inte tal om några mediakuber.

Inte ens något matchur eller någon anslagstavla. Man fick själv hålla reda på resultatet, och matchtiden var tidtagarens ansvar.

Så småningom kom det upp anslagstavlor där någon funktionär fick hänga upp siffror när det blev mål så att åskådarna slapp räkna själva, och samma system fanns på alla hockeybanor, inklusive Stadion i Stockholm.

Men systemet kunde ha sina brister, och salig Lars-Gunnar Björklund berättade målande en gång om en match som han själv såg. Nämligen VM-mötet mellan Kanada och Danmark i Stockholm 1949. Så här skrev han:

"På gamla Stadion fanns inga moderniteter. Inte ännu, år 1949. Sålunda användes en anslagstavla modell/Ä för att registrera det kanadensiska målkalaset. Tavlan var så finurligt konstruerad att den gav åskådarna upplysning genom sin triangulära konstruktion. Det enda tråkiga var förstås att siffergubben på det sättet hade tre sidor att hänga upp siffror på. När Kanada hade gjort 10–0 hade gubben bytt 27 siffror och redan tagit av sig vinterpälsen. Vid 27–0 åkte blazern av och hade det inte varit så svinkallt så hade killen stått näck redan efter trettitalet mål. Något matematiskt snille är jag inte, men så här i efterhand i lugn och ro har jag räknat ut att gubben bytte 153 siffror och var blåare än danskarna efteråt.

När de kanadensiska puckarna regnade in som värst bakom Jensen tog vi upp hejarop för sifferkillen. Som sämst låg han tre mål efter, men det var ju i och för sig inte så dåligt.

Nu har han dragit sig tillbaka eftersom elektroniken har satt stopp för slika charmiga shower, men fortfarande finns han kvar i mitt minne som mannen som konkretiserade vad som egentligen menas med ekorrhjulet."

Redan året dessförinnan, när Gävle GIK byggde en helt ny ishockeybana på Borgarskolans gård, kom det till och med upp ett matchur.

Enda kruxet med det var att det inte fanns något urverk i klockan.

Den sköttes i stället av en person som efter varje avblåsning frågade tidtagaren hur många minuter som hade gått, och därefter flyttade funktionären fram minutvisaren till rätt markering.

1954 fick dock Godisbanan ett fantastiskt och vida omtalat nytillskott. Ett gigantiskt matchur, tre och en halv meter högt, som via ett sinnrikt system kunde skötas från sekretariatet – eller tidtagarbåset som det kallades då.

Mekaniken var så avancerad att det var mjuk övergång mellan minutmarkeringarna så att publiken på ett ungefär till och med kunde se hur många sekunder som hade gått.

När Isstadion, som till och med hade konstfryst is, invigdes 1956 fick detta supermoderna matchur följa med. Men elva år senare, då Gävlehockeyn flyttade över till nybyggda Gavlerinken, hängde en betydligt modernare anläggning i taket så att alla kunde se både resultat och matchtid med både minuter och sekunder. Denna första mediakub hade till och med små klockor som visade tiden för utvisningar.

Och på den vägen är det.