Alla härliga minnen som Wille Löfqvist lämnade efter sig får en nästan att glömma att han spelade ishockey också.
Men det gjorde han.
Som de flesta säkert sett är Wille en av de klassiska spelare som hedrats med en vepa i taket på Monitor ERP Arena. Det var inte oförtjänt – han stod i Brynäs IF:s mål i 15 säsonger, vann sex SM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons och ett OS-brons. En meritlista som många av dagens SHL-stjärnor aldrig kommer i närheten av.
Dessutom tillhörde han den absoluta svenska eliten i golf, men vi i Brynäs minns vi honom förstås i första hand som ishockeymålvakt. Och målvakter har historiskt sett ofta varit mycket speciella personligheter, inte bara i ishockey.
Wille var alltså en stor humorist, full av minnen och historier som kanske inte alltid var helt sanna men oftast värda att skratta högt och gott åt. Han var dessutom extremt snabbtänkt, vilket kanske var en av anledningarna till att SVT-sporten (som på den tiden bara hette TV-sporten) sedan han slutat som aktiv engagerade Wille som expertkommentator under VM.
En gång frågade jag honom hur många VM-turneringar han kommenterade.
– En.
– Va? Bara en?
– Ja, så bra var jag.
Typiskt Wille.
Hans egen VM-karriär, som måvakt alltså, började 1971 i Schweiz. Brynäs dominerade fullständigt i svensk hockey just då och halva laget togs ut till VM. Men bara två målvakter fick ingå i truppen, och förbundskaptenen Arne Strömberg valde de mer rutinerade Christer Abrahamsson från Leksand och Leif "Honken" Holmqvist, liksom Wille född och skolad i Strömsbro. Unge Löfqvist fick stanna hemma som reserv på hemmaplan.
Under träningslägret innan VM-laget spikades sa Wille, på skämt förstås, till Lill-Prosten Karlsson att "du kan väl skjuta pucken i skallen på Honken på träning så jag kommer med i stället".
Och vad händer? Jo, under ett av de första träningspassen i Bern träffade Prosten, helt oavsiktligt förstås, Honken med ett hårt slagskott i huvudet. Skydd var inte Honkens grej och han vägrade att använda en sån där målvaktsmask som introducerades just under de där åren.
Hjärnskakning, hemresa – och in kallades Wille Löfqvist som inte visste om han skulle våga berätta för någon om skämtet med Lill-Prosten under träningslägret.
Efteråt har han kommenterat historien så här:
– Det var äkta Brynäsanda!
Just de där tre målvakterna – Abrahamsson, Holmqvist och Löfqvist – var de envisaste motståndarna till de nya ansiktsmaskerna. De tyckte att skydden begränsade deras möjligheter att se alla vinklar ute på isen.
– Och vi sa att ni kan ju se vilka som är målvakter i Tre Kronor, nämligen vi som inte har någon mask.
Nu blev det ändå obligatoriskt med ansiktsmask för målvakter, och de flesta andra sa till de tre stjärnmålvakterna att anledningen till att ni är emot det här är att ni fått för många puckar i huvudet.
– De hade nog rätt, sa Wille med ett leende.
Under guldsäsongen 1979-80 tränades Brynäs av Lennart ”Tigern” Johansson. Under en träningsmatch i Ryssland hade brynäsarna åkt på en massa utvisningar och var helt slutkörda. Tigern ropade till Wille Löfqvist i målet att han måste göra något.
– Vi behöver lite vila, sa Tigern.
Wille åkte då fram till domaren och sa:
– Jag har tappat en lins.
Varpå matchen avbröts och alla ryssar, inklusive domare och vaktmästare, ställde sig på knä och letade medan brynäsarna stod och vilade.
Efter ett par minuter sa Wille till domaren:
– Skit i det där, vi kör ändå.
Och linser, det använde Wille Löfqvist aldrig. Inte ens glasögon.
När den säsongen slutade med ett helt oväntat SM-guld blev Gävles ledande kulturpolitiker, främst kommunalrådet Eva Gillström, så glada och imponerade att de utsåg Tigern Johansson till 1980 års kulturpristagare i Gävle.
Det var väl inte alla som uppskattade det valet. Wille Löfqvist var förstås glad för Tigerns skull men kunde ändå inte låta bli att skoja om saken.
– Kulturpriset till Tigern, hm. Det är som att ge Guldpucken till Evert Taube.
