• Huvudsponsorer

Tillbakablicken: För 60 år sedan klev vi upp i högsta serien — för att stanna

5 mars 2020 11:00
Brynäs IF:s ungdomskedja med Ove Larsson (numera Öjsäter), Håkan Wickberg och Leif Eriksson
Historia

Brynäs har spelat i högsta serien sedan 1960 utan att någon gång ha behövt kliva ner i seriesystemet efter säsongens slut.

Den här veckan har det gått exakt 60 år sedan avancemanget blev klart.


Ibland talar man om bortglömda hjältar, och till den kategorin kan man nog räkna det Brynäsgäng som i mars 1960 förde upp klubben i högsta serien. Och de gjorde det trots att så gott som hela laget i säsongens viktigaste skede drabbades av en kinesisk influensa som skrämde slag på halva mänskligheten innan den besegrades och ebbade ut.

Asiaten kallades den där influensan, som av vetenskapen beskrivs som en pandemi. Den bröt ut 1957 och tog flera år på sig för att nå alla världens hörn. Den orsakades av influensa A-virus, en virustyp som också orsakade den förödande spanska sjukan i slutet av första världskriget. Massor av människor drabbades, skolsalar stod till exempel tomma för att alla elever låg hemma i sängen. I Brynäs var det bara tre grabbar som var symptomfria när säsongens viktigaste matcher skulle spelas. Men nästan alla kom till spel ändå, och Brynäs lyckades vinna sin kvalserie och gå upp i division I.

Det var ett hemvävt lag som vann division II Västra A före Fagersta och Karlskoga. De flesta av killarna hade växt upp på Brynäs och kände varandra sedan barnsben. De spelade fotboll ihop, de spelade ishockey ihop, de spelade poker ihop och sent på lördagsnätterna pratade de ihop sig om hur de skulle undvika att Sop-Åke Andersson fick reda på vilka dåligheter de hade roat sig med under kvällen. Sop-Åke var en synnerligen ideell ungdomsledare i Brynäs IF och hade järnkoll på allt som hände på Brynäs. En tvärgatornas socialsekreterare, men på ideell basis.

Ett sammansvetsat gäng var det. Men en spelare stack ändå ut lite. Lasse Bylund hade inte växt upp på Brynäs, han var lite mer borgerlig av sig såtillvida att hans pappa drev en heminredningsbutik nere på stan – och han hade faktiskt hämtats utifrån. Brynäs IF:s första värvning.

Fast ärligt talat är värvning egentligen ett väl starkt ord. Brynäsledningen hade hittat Lasse i Hemsta i Gävles södra utkant och tyckte att han var tillräckligt bra för att lägga ner lite extra resurser på. ”En mycket stor framtidsman för Brynäs”, stod det i Arbetarbladet.

Det var förresten ett par spelare till i laget som inte hade växt upp på Brynäs. Lennart Norrby och Leif Eriksson bodde väster om järnvägen precis som skolgrabben Håkan Wickberg. Hans pappa Thure var den drivande ledaren i klubben, så det var inte mycket att välja på i hans fall.

Så här såg det framgångsrika laget ut i sin helhet:

Målvakter

Åke ”Lill-Åke” Andersson, 27 år, brevbärare.

Hans Dahllöf, 19 år, kontorist (men senare polis).

Backar

Olle Linder, 29 år, montör.

Yngve Fälth, 28 år, varvsarbetare.

Lars Bylund, 22 år, affärsbiträde.

Lennart Norrby, 22 år, verkstadsarbetare.

Forwards

Sven ”Malin” Jernberg, 27 år, linjearbetare.

Gunnar ”Kulan” Söderblom, 30 år, byggnadsarbetare.

Karl-Gunnar ”Kalkas” Mattsson, 28 år, ingenjör.

Ove Larsson, 19 år, kontorist. Heter numera Öjsäter.

Håkan Wickberg, 17 år, studerande.

Leif Eriksson, 19 år, studerande.

Lennart Åström, 25 år, polis.

Arne Österberg, 23 år, kontorist.

Per-Erik Lingman, 20 år, finmekaniker.

En blandning av gammalt och ungt, alltså. Och det var de yngsta som åtminstone under första halvan av serien drog blickarna till sig – den så kallade ungdomskedjan Ove Larsson (numera Öjsäter)-Håkan Wickberg-Leif Eriksson gav en liten förhandsglimt av det klapp-klapp-spel som under 60-talet skulle göra Brynäs till Sveriges bästa ishockeylag. Herrarna står i nämnd ordning på bilden, som kommer från Arkiv Gävleborgs Lennart Olofsson-samling.

Ni som är unga och går på ishockey i dag kan inte föreställa er hur förhållandena var på den där tiden. I flera avseenden.

För det första var Brynäs IF nummer 3 i ranking då. Nummer 3 i Sverige? Nej, i Gävle. För samtidigt som Brynäs kämpade på i division II Västra B spelade både Gävle GIK och Strömsbro i division I Norra, högsta serien. GGIK var dessutom ett av landets absolut starkaste lag och gick till SM-slutspel tillsammans med Djurgården, Södertälje och Skellefteå.

För det andra spelade Brynäs och de övriga Gävleklubbarna sina hemmamatcher på Isstadion på Nynäs. En ganska primitiv anläggning där nordanvinden fick bra fäste mellan plankorna på de enkla läktarna och där det var en promenad på ett 50-tal meter från rinken till omklädningsrummen.

Men jämfört med hur de övriga lagen i division II-serien hade det var Isstadion en lyxig historia, nästan en arena. Med speakerbås, pressläktare, toalett och faktiskt konstfrusen is.

Det var ingen annan av klubbarna i serien som kunde garantera spelbar is redan i november-december. Och eftersom hösten var ganska mild fick man stuva om i spelprogrammet så att Brynäs fick en hel rad hemmamatcher i början och nästan bara bortamatcher efter nyår.

Det hade nu ingen praktisk betydelse. Brynäs vann serien fullständigt överlägset. 14 segrar, två oavgjorda, ingen förlust och målskillnaden 110–29.

Fast än var saken inte klar. Det skulle spelas en kvalserie också. En kvalserie där de övriga klubbarna hette GAIS, Tranås och Taberg.

Det började illa. Brynäs förlorade sina två första bortamatcher, 2–4 mot GAIS och 2–3 mot Tranås men vann däremellan med 13–0 mot Taberg (som saknade sin stjärnmålvakt Kjell Svensson, han var i Squaw Valley och spelade för Tre Kronor i OS).

Det kunde ha slutat illa också. I nästa sista omgången, hemma mot Tranås, var det länge tveksamt om Brynäs skulle kunna få ihop fullt lag. Bara tre spelare hade sluppit undan den fruktade influensan asiaten som den våren härjade i Europa, men resten spelade ändå.

Och vann med 4–1.

Därmed var saken klar. Den sista matchen, mot GAIS, var betydelselös men det blev ändå seger med 8–4, och den 6 mars 1960 var dagen då Brynäs IF avancerade till högsta serien i svensk ishockey.

Ingen annan klubb har varit med lika länge utan att någon gång åka ur serien. Det kallas hockeykultur.