• Huvudsponsorer

Tidernas bästa C-kedja

6 januari 2019 12:00
Historia

Skulle man i dag kalla en formation för C-kedjan så skulle de flesta dra slutsatsen att man talade om en avlastningskedja som i första hand har defensiva uppgifter. Det stämde inte på något sätt in på Brynäs C-kedja under 1960- och 70-talen.


Det fanns en gång en kedja i Brynäs IF som kallades C-kedjan.

Anledningen till att den fick det namnet var att det var den sista av de klassiska 1960-talskedjorna som bildades. A-kedjan bestod redan 1962 av Lars-Åke Sivertsson, Tigern Johansson och Hasse Sjöberg, och B-kedjan med Kjell Larsson, Håkan Wickberg och Tord Lundström skapades 1963.

C-kedjan formerades under säsongen 1964-65. Den bestod av Hans ”Virus” Lindberg, Jan-Erik Lyck och Lars-Göran Nilsson, och den var minst av allt någon C-kedja. Under sin allra grymmaste säsong tillsammans gjorde dessa tre 96 mål på 28 matcher. 3,43 per match i snitt.

De gjorde alltså i princip mål i varje period och lite mer än så.

De spelade ihop i åtta säsonger och gjorde totalt 512 mål. Och den som inte tycker att det låter så märkvärdigt kan också suga på att Brynäs inte spelade mer än 28 matcher under någon av dessa säsonger. Och då finns det ett mörkertal i detta också, för det framgår inte hur många backmål som de dessutom var inblandade i. Statistiken togs inte lika seriöst på den tiden som nu.

Här är historien om C-kedjan. Man kan faktiskt påstå att den började med att Brynäs värvade en back.

Det var nämligen så att Thure Wickberg och Breit Hellman, värvningskungarna i klubben, hade fått ett tips om att det i Falun fanns en lovande back vid namn Bertil Lindström. Han fick ett erbjudande om att följa med Brynäs på en turné till Östtyskland efter säsongen 1962-63 då Brynäs hade börjat sticka upp mot de bästa lagen i Sverige.

Bertil tackade ja, men däremot var det ett par av de andra spelarna som tvingades lämna återbud. På den tiden hade spelarna vanliga jobb vid sidan av, och det fanns arbetsgivare som tyckte att de var borta tillräckligt mycket under seriesäsongen.

Så det fanns plats för ytterligare någon inlånad spelare.

— Bertil, har du någon kompis som skulle kunna tänkas få ledigt och följa med? frågade Breit Hellman.

— Ja, jag tycker du ska fråga Jan-Erik Lyck. Han är vår bästa center, inte så bra på skridskorna men fenomenal på klubban. Så Breit slog en signal, Lyck tackade ja – och imponerade stort under turnén. Båda killarna skrev på för Brynäs, men Lindström gjorde inget större väsen av sig och försvann redan efter en säsong för att studera. Lyck blev däremot kvar – ja, han blev kvar under resten av sin elitkarriär.

Det här känns kanske som en skröna för yngre läsare, men i början av 60-talet var det inte så vanligt att ens de största klubbarna hade mer än två kedjor. Men tempot stegrades säsong för säsong, och allt fler byggde ut sina trupper så att de kunde ställa upp med tre fulla kedjor.

Brynäs ville förstås hänga med i utvecklingen, och inför säsongen 1963-64 bestämde sig klubbledningen för att det var dags. Inte bara för att rikare klubbar hade slagit in på den vägen – det var också så att man ville ge jättetalangen Virus Lindberg mer speltid. Dittills hade han mest fått göra enstaka inhopp i matcherna.

Virus hade växt upp på Norrtull dit Thure Wickberg hade flyttat med hustru Lizzie och sönerna Håkan och Göran. Han var visserligen två år yngre än Håkan men fick ändå vara med ibland när de äldre grabbarna spelade spontanhockey på Nynäs IP:s bandyplan.

Ett par andra gossar i gänget var Mats Hedenström och Tommy Sandlin, och det visade sig snart att Mats, Håkan och Virus var de som hade mest talang.

Det naturliga hade förstås varit att de skulle ha börjat spela ishockey i Gävle GIK, som var den klart mest framgångsrika klubben i stan på 50-talet och hade sin klubblokal på Nynäsgården bara ett kvarter från idrottsplatsen.

Men nu var det som sagt så att Thure Wickberg var Brynäs IF:s starke man, och det var självklart att Håkan skulle börja spela där. Och de där grabbarna var så sammansvetsade att de alla valde att hänga med. Alla utom Tommy, som inte riktigt hade den skridskoåkning som behövdes för att hålla jämna steg med kompisarna.

Intresset var det dock inget fel på. Han läste allt han kunde komma över om ishockey och började fundera på om han kanske skulle kunna bli ledare i stället för spelare. Men det är en annan historia. Håkan och Mats kom tidigt med i A-laget, Håkan faktiskt redan vid 15 års ålder, men Virus var ju ändå två år yngre och fick stå på tillväxt ett tag till.

Men han gjorde stora framsteg i juniorlaget och visade på träningarna med A-laget att det skulle bli omöjligt att hålla honom utanför i längden. Redan 1961-62, vintern då han fyllde 17, fick han hoppa in ibland – och när det var seriepremiär borta mot Almtuna i början av november 1962 satt han på bänken, redo att hoppa in när det behövdes avlastning i någon av kedjorna.

Trots att Uppsala Stad hade kostat på sig en modern ismaskin för 80 000 kronor som publiken storögt följde med blicken före matchen blev isen skrovlig och svåråkt, och de skridskosnabba brynäsarna kom ur rytmen direkt.

Almtuna ledde faktiskt med 4–0 efter halva matchen, och att Håkan Wickberg reducerade före andra periodens slut hjälpte inte mycket. Men i pausen hände det saker.

När Thure Wickberg såg att ismaskinen stod oanvänd och det i stället kom in folk med vanliga snökaror hojtade han så det hördes över hela planen:

— För tusan, karlar, varför kör ni inte in med maskinen?

— Nej, chefen har bestämt att det inte behövs under matchen. Det kostar pengar och skulle vara orättvist.

Då stegade Thure in till domaren, som hette Wilkert, och sa:

— Vaktmästarna här säger att de inte tänker spola i pausen fast de har en ny maskin. Kommer du att tillåta det?

Thure var nu inte bara pappa till Håkan utan till hela laget och hela Brynäs och nästan hela ishockey-Sverige redan då. Han var med i UK, uttagningskommittén som bestämde vilka som skulle spela i landslaget, och följaktligen stor pamp inom hockeyn.

När Thure spände ögonen i en domare och ställde krav – ja, då var det inte lätt att hävda en annan uppfattning.

Så Wilkert beordrade vaktmästarna på Studenternas att spola isen inför den sista perioden. Och samtidigt satte sig Bosse Hessel bredvid unge Virus i omklädningsrummet och sa:

— Nu får vi nyspolad is. Gå ut och åk som bara fan. Du ska få chansen!

Brynäs tog över fullständigt på den nyspolade isen – och Virus blev rubrikernas man, för han gjorde en avgörande insats med sin blixtrande skridskoåkning och sin minst lika blixtrande klubbteknik.

Hasse Eriksson gjorde 2–4 och Kjell Larsson 3–4. Sedan klev Virus fram som matchhjälte och snitsade in både kvitteringsmålet och ledningsmålet till 5–4. Kjell Larsson ökade sedan på till 6–4 och satte punkt för matchen med ett mål till sedan Almtuna reducerat till 5–6.

Men trots att Kjell därmed blev tremålsskytt var det Virus som hyllades efteråt. Ett sånt genombrott!

Virus Lindberg gjorde fem mål under den säsongen fast han trots succén bara fick hoppa in då och då, och inför säsongen 1963-64 var det självklart att han skulle ta plats i den nya C-kedjan med Lyck och Lill-Strimma Svedberg och med rutinerade Hasse Eriksson som avbytare.

Och det blev ju bra. Brynäs tog sitt första SM-guld och Virus Lindberg blev en av lagets skyttekungar.

Men ännu bättre skulle det bli.

Lars-Göran Nilsson hade fyllt 20 år 9 mars 1964, just den dag då Nordpilen från Skellefteå rullade in i Gävle med färska svenska mästare ombord. Han var född och uppväxt i Vuollerim och hade spelat på division IV- och III-nivå innan han upptäcktes och värvades av IFK Kiruna inför säsongen 1962-63.

Lars-Göran hade ett år tidigare gått i skola i Piteå, och Piteå IF bad honom komma och träna med dem under några pass. Det gjorde han också, men de kom fram till att Nilsson inte var något för dem.

— De tyckte att jag åkte skridsko så konstigt, har Lars-Göran berättat.

Så han hamnade i IFK Kiruna i stället och spelade alltså i två säsonger där innan svenska mästarna hörde av sig. Och när de gjorde det var han inte helt oförberedd, för han hade träffat grabbarna och visste att det fanns ett intresse.

Brynäsledarna hade upptäckt Lars-Göran redan hösten 1963. När de hade värvat Tord Lundström åkte de till Kiruna för att spela en tackmatch mot Kiruna AIF en oktoberlördag. Och när de nu ändå hade rest så långt så tyckte de att de lika gärna kunde stanna en dag till och träningsspela även mot IFK Kiruna. Brynäs vann klart mot AIF men fick storstryk, 8–3, mot IFK – där en pilsnabb liten vänsterforward imponerade mer än alla andra.

Lars-Göran Nilsson alltså. Han gjorde själv två mål och spelade fram till ytterligare ett par.

Lars-Göran kände sig nöjd när han någon timme senare klev på tåget till Boden. Han låg i lumpen där och skulle inställa sig på söndagskvällen för att kunna vara på plats vid uppställningen på kaserngården på måndagsmorgonen. Inget han såg fram emot direkt, men han mådde i alla fall som sagt bra efter den där matchen.

Och när han slog sig ner på sin plats på tåget upptäckte han att han kände igen ett gäng unga grabbar i samma vagn. Det var Brynässpelarna som skulle hem till Gävle.

Det dröjde inte länge förrän han satt tillsammans med några av dem och pratade ishockey. Tord Lundström kände han förstås sedan förut, och Tord presenterade honom för de andra.

Så när Breit Hellman hörde av sig framåt vårkanten var han förberedd på frågan och hade svaret klart. Naturligtvis ville han spela ishockey i Brynäs, kom upp med kontraktet bara så är saken klar.

Ja, så gick det till på den tiden. Inga agenter, inga löneförhandlingar. Det Brynäs ordnade med var lägenhet och jobb åt både Lars-Göran och hans sambo. Han blev ritare på Kedbrant & Wickberg precis som så många andra som värvades till Brynäs. Hela kontoret var fullt med idrottsfolk, och de som inte fick plats där lyckades Thure Wickberg placera i andra företag i byggbranschen. Hans kontaktnät var oändligt.

I Brynäs var det ingen som tyckte att Lars-Göran Nilsson åkte skridsko konstigt. Däremot åkte han snabbt, snabbare än någon annan som Brynäsledarna över huvud taget sett, och Bosse Hessel och tränaren Hebba Pettersson började genast diskutera hur de bäst skulle kunna utnyttja hans snabbhet.

Lars-Göran testades i några olika kedjekombinationer, bland annat ihop med Tigern Johansson och Lars-Åke Sivertsson. Men det fungerade inte alls. Lars-Göran tyckte att de andra två bara skällde och aldrig spelade ifrån sig pucken, men han teg och led och tänkte att det blir kanske bättre med tiden.

Det blev det inte.

I en match bröt Lars-Göran ett uppspel och fick fritt fram mot mål med kedjekamraterna på varsin sida om sig. Då ropade Sivertsson till höger att han ville ha pucken, och till vänster skrek Tigern att han skulle ha den. Följden blev att Lars-Göran blev så stressad och förvirrad att han helt missade mål när han till slut bestämde sig för att skjuta själv.

Då åkte han till båset, dängde klubban i sargen och skrek till Bosse Hessel:

— Ska jag spela ihop med dom där idioterna så flyttar jag hellre hem till Vuollerim!

Lite senare ångrade han nog utbrottet, men det gav i alla fall resultat. Lars-Göran flyttades tillbaka till tredjekedjan som man hade startat säsongen med: Virus Lindberg till höger, Jan-Erik Lyck i mitten och Nilsson till vänster. Det hade inte funkat hundraprocentigt från början, men nu började de hitta varandra.

Ändå blev det inget guld 1964-65. Brynäs tappade formen i början av slutspelet och blev tvåa efter Västra Frölunda.

Fast det skulle komma nya säsonger och nya medaljer.

• Virus Lindberg har sju SM-guld, två VM-silver och ett VM-brons. Därtill ett antal meriter som tränare i 20 år, inklusive tre säsonger som förbundskapten för Sverige och två för Schweiz.

• Jan-Erik Lyck har sju SM-guld.

• Lars-Göran Nilsson har åtta SM-guld, tre VM-silver, tre VM-brons.