Lars Bylund värvades från Hemsta och debuterade i Brynäs hösten 1960, säsongen då klubben för fjärde gången skulle försöka etablera sig i division I, som högsta serien hette då. En gång på 1940-talet och två gånger på 50-talet hade Brynäs åkt ur direkt.
Trots de avskräckande erfarenheterna fanns det gott hopp om att det skulle gå bättre den här gången. Thure Wickberg och Breit Hellman, som var de drivande i ishockeysektionen när det gällde värvningar, hade sett till att det fanns gott om snabba och målfarliga forwards i laget.
De var väl inte helt övertygade om att försvaret höll lika hög klass, men de höll tummarna. På den tiden var det vanligt att småväxta och snabba spelare blev forwards och att de mer storväxta och kanske något mindre rörliga blev backar, men Brynäs hade inte direkt något överskott av muskelpaket.
Nye Lasse Hedenström från Åbyggeby var visserligen kraftigt byggd och en bra tacklare, men hur skulle det gå för de övriga? Ingen av dem såg tillnärmelsevis ut som bjässarna Rolle Stoltz och Lasse Björn i mästarlaget Djurgården.
Den spinkigaste av dem alla var nykomlingen från Hemsta, Lasse Bylund. Breit och Thure kunde inte begripa att han valt att bli back, och de var allvarligt oroade över att han helt enkelt skulle bli överkörd i högsta serien.
Till råga på allt jobbade han med att sälja tyger till Gävles hemmafruar i butiken som hans farfar Bernhard hade startat en gång i tiden. Nej, unge Bylund skrämde inte några motståndare.
Men han visade direkt att man visst kunde bli en bra back utan att vara stor och stark. Hans placeringssäkerhet och spelsinne kompenserade för det som omgivningen kallade brister i backspelet. Dessutom sköt han med både kraft och precision.
Hur mycket Bylle bidrog till att Brynäs lyckades hålla sig kvar i division I är väl svårt att precisera, men det gick vägen i alla fall.
Följande säsong gick det ytterligare något snäpp bättre, både för Lasse Bylund och Brynäs, och radarparet Wickberg-Hellman förstärkte laget undan för undan under början av 60-talet.
När första SM-guldet erövrades våren 1964 fick Lasse Bylund mer speltid än någon av vår tids backar skulle våga drömma om, och det var inte längre någon som ifrågasatte hans matchvikt på ungefär 70 kilo.
Hans vänliga leende och kloka framtoning gav honom också en ledande roll i omklädningsrummet och när Hasse Eriksson tackade för sig var Bylle närmast självklar som lagkapten. Den rollen behöll han ända tills han själv lämnade elithockeyn efter guldsäsongen 1971-72.
Respekten för Lasse Bylunds person var stor långt utanför Gävles gränser, och ett gott bevis på det fick han då han utsågs till Rinkens riddare säsongen 1968-69. Däremot hade han svårt att övertyga förbundskaptenen Arne Strömberg. Arne ville ha storväxta backar i landslaget, och det innebar att Lasse bara fick spela en enda VM-turnering.
Den klena landskampsstatistiken har också medfört att han inte levt upp till kraven för att få sitt tröjnummer i Monitor ERP Arenas tak, men det finns annan statistik som ger honom upprättelse:
• Under sin karriär gjorde han 70 mål. Bara Tommy Sjödin (126) och Stig Östling (90) har gjort fler av alla backar som spelat i Brynäs.
• I backarnas poängliga ligger han på femte plats genom tiderna med 158. Tommy Sjödin toppar med 352 före Pär Djoos med 244, Ryan Gunderson med 224 och Stig Östling med 185. Men notera att det på Bylles tid var mycket, mycket ovanligt med dubbla passningspoäng. Statistiken ljuger säkert en hel i det avseendet.
• Med 70 mål på 279 matcher snittar Lasse Bylund 0,25. Han gjorde alltså mål i var fjärde match. Bara Lill-Strimma Svedberg (0,29) överträffar det bland backarna. Närmast efter Bylle kommer Robert Nordmark med 0,23 och närmast efter Nick Angell och Stig Östling med 0,20.
• Bylles poängsnitt var 0,57. Två spelare i Brynäs IF:s historia är vassare, nämligen Lill-Strimma (0,65) och Ryan Gunderson (0,62).
• Det finns dock en lista där Lars Bylund inte kommer i närheten av någon topplats. Han drog på sig 36 utvisningsminuter under sina tolv säsonger. I snitt tre minuter per säsong.
