Veckans historia: Bilden av en gyllene säsong — och Oves mål som alla minns
Publicerad: 2019-01-16
Historia
På fredag är det retrokväll i Gavlerinken när Brynäs möter Djurgården. Brynäs kommer att spela i dräkter med samma design som 1998-99, en säsong som gav ett ganska oväntat SM-guld. Med anledning av det handlar veckans historiska artikel om Ove Molin, som verkligen spelade en huvudroll då.

Lennart Hovelius är en speciell person.

För att inte säga två speciella personer.

Den ene är professor Hovelius, en mycket aktad ortoped som rest världen runt och hållit föredrag på en massa universitetssjukhus om hur man reparerar skadade axlar.

Den andre är Hovan, hockeyläkaren som sett så gott som vartenda omklädningsrum i hockeyvärlden, i alla fall de som räknas, och som blivit kompis med flera generationer spelare både i Brynäs och Tre Kronor.

Han gör inget halvhjärtat, professorn. Man skulle kunna skriva en bok om hans practical jokes med hockeykompisarna (vilket jag också tjatat på honom om att få göra), och köper han en travhäst så är det också all in.

Så när han på försommaren 1991 tackade ja till att bli hockeyordförande i Brynäs visste han att han hade mycket jobb framför sig. Någon sportchef fanns inte i organisationen utan det var hockeysektionen, och framförallt dess ordförande, som skulle göra arbetet. Naturligtvis i nära samarbete med tränaren Tommy Sandlin.

Den sommaren jobbade Lennart Hovelius som aldrig förr. Efter jobbet på ortopedkliniken blev det en snabb matbit hemma innan det bar iväg till Gavlerinken för nya arbetsuppgifter. Spelarkontrakt hit och spelarkontrakt dit, telefonsamtal kvällarna i ända och möte på möte på möte.

Allt slit resulterade dock i ett antal fina värvningar. Se bara:

• Tom Bissett, amerikanen som då var 25 år och helt okänd i Europa. Hade dock spelat fem NHL-matcher för Detroit.

• Nikolaj Davydkin, den ryske backen som redan hade spelat två säsonger i Brynäs men gått till Mölndal 1990. Han köptes nu tillbaka, och under förhandlingarna tipsade han om en lagkamrat som han trodde mycket på:

• Thomas Tallberg, en 24-årig värmlänning som tidigare hade spelat i både Färjestad och Rögle.

• Mikael Lindholm, 26, som återvände efter två säsonger i Nordamerika.

• Jonas Johnson, en 21-åring som fostrats i GGIK men hade gjort en säsong i Björklöven.

Inge Hammarström värvades till Brynäs från Wifsta/Östrand (nuvarande Timrå) 1968 och hade varit med om att vinna fyra SM-guld mellan 1969 och 1980 vid sidan av en sex år lång NHL-karriär. Han hade jobbat som talangscout för Philadelphia Flyers sedan 1989 och hade börjat bygga upp en unik kunskapsbank om spelare i hela Europa.

Som gammal Brynässpelare var han förstås god vän med både Hovelius och Sandlin (som var Brynästränare när Inge kom till Gävle) och hjälpte gärna till och gav utlåtanden om spelare som var aktuella att värva. Både när det gällde kompetens på isen och karaktär.

Det hade ända sedan början av 1960-talet varit en del av Brynäsandan att inte bländas av teknik, fart och kraft – den som inte passade in i gänget i omklädningsrummet hade inte heller någon plats i laget.

Så var det fortfarande i början av 1990-talet, och nu hade Inge hittat en spelare som han tyckte var som klippt och skuren för Brynäs.

Nämligen en 20-årig stockholmare vid namn Ove Molin.

Att Molin passade in i gänget kunde Inge Hammarström garantera. Han hade följt grabbens utveckling i fyra olika ungdoms- och juniorlandslag och hade haft många samtal med honom.

Ove hade spelat två elitseriematcher för AIK säsongen 1988-89 men hade sedan skickats iväg till Danderyd i division 1 för att ”växa till sig”.

Hammarström såg vad han såg, att Ove Molin var färdig för elitserien och att han skulle passa in i Brynäs även socialt.

Så han ringde upp Hovelius och föreslog att Brynäs skulle slå till och värva den där talangen innan någon annan hann före.

Ja, ungefär så gick det till. Och Hovelius i sin tur ringde till Anders ”Ankan” Parmström och antydde att Brynäs kanske skulle kunna få användning av den där Molin som tydligen inte platsade i AIK.

– Tja, kanske det. Men jag har tänkt att han ska in i vår trupp i höst, så han är inte gratis.

– Hur mycket vill du ha då?

– Måste fundera lite, men det landar nog kring en halv miljon.

– Hm, jag återkommer.

Nästa steg i processen var att övertyga Tommy Sandlin om att Molin var rätt man för Brynäs. Det skulle visa sig svårt. En halv miljon för en spelare som AIK inte ville ha? Nej tack.

Hammarström suckade, Hovelius suckade. Och de fortsatte tjata. Men Sandlin höll fast vid sin uppfattning. Han tyckte han hade nog med småpojkar i laget.

Hovelius var däremot övertygad. Han ringde till Sandlin igen.

En gång.

Och en gång till.

Och ytterligare ett par-tre gånger.

— Jamen ta honom då för fan, sa Tommy till slut. — Då blir väl Hammarström nöjd i alla fall.

Men saken var ändå inte klar. Alltihop komplicerades av att AIK i samma veva hade värvat Brynäs landslagsstjärna Patrik ”Putte” Erickson. AIK och Brynäs hade inte kommit överens, affären drog ut på tiden och tonen var rätt spänd mellan klubbarna.

Hela affären slutade i en skiljenämd, som fastställde att AIK skulle betala drygt 1,6 miljoner till Brynäs. 1,6 miljoner är mycket pengar, och 1991 var det ännu mer pengar.

Så när Hovelius ringde för att diskutera Molin var Parmström inte på sitt vänligaste humör.

– 700 000 ska vi ha, röt han.

– Va?! Du sa ju en halv miljon för bara ett par veckor sedan.

– Nej, jag sa omkring en halv miljon.

– Du får 600 000 och inte en krona mer!

Pang. På med luren, för på den tiden pratade man i telefoner som hade sladd och en klyka att lägga luren i.

600 000 blev det, och det skulle ganska snart visa sig att det var väl använda pengar. Ove Molin platsade mer än väl i laget – och inte nog med det. Tommy Sandlin hittade också de perfekta kedjekamraterna till honom: Anders Gozzi, som hade kommit från AIK ett år tidigare, och Peter Larsson som hade kommit från Södertälje samtidigt.

De tre spelade ihop i en kedja som i dag kanske skulle kallas andralinan, men som då hette B-kedjan. Fast när en reporter frågade Sandlin om de inte var så bra att de borde uppgraderas till A-kedja hade han svaret i bakfickan:

– A-kedja? Vi har inga såna graderingar i Brynäs. Du kan kalla dem Smurfkedjan om du vill.

Smurfarna var, som många säkert minns, namnet på figurerna i en populär barnserie på TV vid den där tiden. Små, blåfärgade gubbar med vita kepsar.

Några kepsar åkte inte Brynässmurfarna omkring i, och inte var de blå heller. Men de var små.

Små, kvicka, tekniska och redan på ett tidigt stadium samspelta. Den säsongens absoluta sensation i svensk ishockey.

I tre säsonger valsade de omkring med elitserieförsvaren och gjorde tillsammans 113 mål, och dessutom var de förstås inblandade i ett antal backmål.

Gozzi lockades tillbaka till AIK 1994 och Larsson flyttade till Finland 1996. Men Molin blev kvar och fick nya lekkamrater. En hel del under årens lopp.

Under 18 säsonger och 885 matcher hinner man förstås avverka en hel del kedjekompisar. Hur många det blev har vi inte summerat, men en sak är klar. Alla gillade de att spela med Ove.

Säsongen 1996-97 spelade han i Helsingfors IFK i finska ligan, men elitseriekarriären började på riktigt i Brynäs 1991 och avslutades i Brynäs 2009-10.

Sista matchen spelade Ove faktiskt mot just Djurgården. I Globen 26 mars 2010.

Han gjorde 229 mål för Brynäs. En del var vackra och en del var ännu vackrare. En del var viktiga och en del var ännu viktigare.

Men viktigast av alla var målet han gjorde söndag 18 april 1999 i Kempehallen i Örnsköldsvik. Femte och avgörande SM-finalen, ställningen 3-2 till Brynäs, öppet mål sedan Modo plockat målvakten.

Ja, alla minns nog den scenen. När Ove stjäl pucken på egen blå linje, åker ensam mot mål och sträcker armarna mot taket redan innan han sprätter in 4-2 med sex sekunder kvar. Det är inte på grund av det målet som vi har retrofest i Gavlerinken på fredag, men det duger bra som symbol.

Vill du också gå på retromatchen mot Djurgården — när vi bland annat spelar i tröjor inspirerade från guldåret 1999 och lagkapten Jacob Blomqvist hyllas för sina 300 matcher i Brynäs? Säkra dina biljetter genom att klicka här.

FOTNOT: "Hovan" Hovelius och "Ankan" Parmström är sedan många år de bästa av vänner och har många gånger gemensamt skrattat gott åt meningsskiljaktigheterna för snart 30 år sedan.

Historieskribent Ulf Kriström