Gösta Wikström hade ännu inte fyllt 19 år då den nya föreningen Brynäs IF valde in honom som kassör i huvudstyrelsen. Han var ju mycket ung, men det var hela styrelsen – och han betraktades som en pålitlig grabb med begåvning för ekonomi.

Det var sannerligen ingen lätt uppgift han fick, för styrelsen insåg att medlemsavgifterna måste hållas på en modest nivå om arbetargrabbarna skulle ha råd att gå med. Och idrotten gav inga intäkter utan det gällde att ordna fester och danser som gav visst överskott. Inte heller kunde man räkna med några bidrag från Gefle Stad, politikerna hade inga högre tankar om något så flärdfullt som idrott.

{!D}

En dag var Gösta Wikström på väg ner på stan när han fick för sig att stanna och titta in i ett av Hildebrands Gulds skyltfönster (butiken låg då på norra delen av Drottninggatan, snett emot Centralpalatset dit den senare flyttades). Priserna på de överdådiga smyckena var förstås oöverkomliga för en grabb som bodde på Brynäs, men titta kunde man ju alltid. Blicken fastnade på ett litet nätt smycke i form av en treklöver. Det skulle vara något att ge till den där vackra flickan som han beundrade…men inte hade han råd att köpa så dyra presenter.

Gösta kunde ändå inte släppa tanken på den där treklövern när han fortsatte sin promenad, och på hemvägen stannade han igen och tittade i fönstret. Det var ju så vackert, det där smycket. Tänk om han kunde använda det i något sammanhang.

Plötsligt slog det honom. Klubbmärket! Brynäs IF hade ju ännu inget emblem, och de hade i styrelsen länge diskuterat hur det skulle kunna se ut. Nu hade han kanske kommit på det.

{!C}

Gösta gick hem och tog fram block och penna. Efter någon timme och papperskorgen full av kastade skisser kände han sig nöjd med resultatet. Tillräckligt nöjd för att känna sig rätt säker på att styrelsen skulle godkänna hans förslag till klubbemblem.

Jodå. Kalle Östlund, Oskar Wallén, Ferdinand Blomquist och de andra ynglingarna kring bordet nickade gillande. Kassör Wikström hade tagit ett bra initiativ. Emblemet skulle åtminstone duga tills vidare, tills de hade råd att anlita en riktig designer.

De närmaste dagarna ägnade han åt att komplettera sin skiss med en bakgrund i svart och guld och en krans som omslöt alltihop och avslutades upptill med årtalet 1912.

Någon knorrade över att han hade valt svart och guldgult som bakgrundsfärger när klubbens dräkt gick i rött och vitt, men Wikström tyckte att det blev snyggare med hans färgval.

–Då är det en bättre idé att byta färger i dräkten, sa han.

Så blev det faktiskt också. 1916 beslutade styrelsen att svart och vitt skulle ersätta rött och vitt som klubbens färger.

Gösta Wikström förblev brynäsare livet ut. Men han uträttade också mycket för gästrikeidrotten utanför klubbens revir. Det var till exempel han som tog handbollen till Gävle och han blev dessutom distriktets förste handbollsdomare. Han var också med och startade Gestriklands Fotbollsdomarklubb. Bland en hel del annat.

Gösta Wikström avled 1984, 90 år gammal. Och klubbmärket…ja, det lever än. Något modererat under årens lopp men i grunden detsamma.

{!B}

Gösta Wikström, är person nummer tre från höger.