• Huvudsponsorer

Tillbakablicken: Matchresan som slutade i skogen

20 februari 2020 11:30
Lars-Erik Esbjörs, Västra Frölunda
Historia

Frölunda, våra motståndare på lördag, har kommit till Gävle för att spela ishockey nästan varje år sedan 1961.

Det har smällt rejält på rinken, men resorna har varit betydligt lugnare.

Utom en gång.


Det svenska seriesystemet inom ishockeyn förändrades i grunden säsongen 1974-75, då de gamla norr- och södergrupperna med åtta lag försvann och ersattes med en enda landsomfattande 16-lagsserie. De fyra främsta lagen skulle framåt våren spela playoff om SM-guldet.

Svenska Hockeyligan betraktar säsongen 1975-76 som svensk ishockeys födelse. Det som hände så sent som året innan existerar inte i statistiken – trots att den årgången spelades på exakt samma sätt som den första Elitserien.

Att spela i en enda division I-grupp innebar en del logistiska utmaningar, även om det ordet knappast ens var uppfunnet då. Skellefteå, Björklöven, MoDo och Timrå hade dessförinnan inte behövt resa längre än till Stockholm för att spela grundseriematcher i division I Norra. Västra Frölunda likaså i södergruppen sedan Brynäs 1969 flyttades från norr- till södergruppen. Nu gällde det att planera resandet betydligt noggrannare och inte slösa bort en massa tid i järnvägskupéer och på skakiga bussar.

Det kostade visserligen pengar att flyga till avlägsna arenor ute i landet, men ibland var det värt att ta den kostnaden.

När det gällde Västra Frölundas match mot Brynäs i Gävle den 13 februari 1975 hade Bittan Johansson, som skötte det mesta i Frölunda på den tiden, diskuterat saken ingående när han hade resebyrån på tråden under hösten.

Gävle var ett gränsfall. Lite för nära för flyg, lite för långt bort för buss eller tåg. Tåg gick i och för sig bra, men tidtabellerna stämde inte riktigt med matchtiden den här vintertorsdagen.

– Vi tar kostnaden, sa Bittan. Men om vi chartrar tre små plan i stället för ett stort så tjänar vi nog några hundralappar i alla fall. Så får det bli.

Så på morgonen den 13 februari gav de sig iväg. Först plan 1, så plan 2 och så plan 3, helt enligt plan A.

Plan 2 landade på Rörberg klockan 10.36, plan 3 tre minuter senare.

Men spelarna och ledarna som klev ur spanade förgäves efter plan 1.

Det hade störtat i skogen strax söder om flygplatsen och slagits i spillror mot trädstammarna.

I det planet satt målvakterna Christer Ståhl och Krister Sterner, backen Lars-Erik Esbjörs (bilden) och kedjespelarna Svante Granholm, Leif "Blixten" Henriksson, Kjell-Ronnie Pettersson och Henric Hedlund – samt den erfarne piloten Reijo Junno.

Planet var en spritt ny Cessna 402 B. Det hade registrerats bara en vecka tidigare, och att just den maskinen skulle haverera betraktades som en fullständig gåta.

– Vi satt och spelade kort och hade just spänt fast säkerhetsbältena inför landningen. Plötsligt såg vi träd omkring planet, och omedelbart efteråt small det, berättade 24-årige Christer Ståhl.

Den helikopterbesättning som larmades och som lokaliserade vraket trodde att de som stod i skogen och vinkade upp mot dem var folk som funnits i närheten och sprungit till olycksplatsen för att se vad som hänt. De kunde inte drömma om att de som funnits ombord hade överlevt – men så var det. Alla åtta överlevde, de flesta med lindriga skador.

Reijo Junno vid spakarna var svårast skadad och vårdades i respirator med bröstskador men repade sig så småningom. Av spelarna råkade Blixten Henriksson mest illa ut med ett armbrott och en knäckt näsa.

Esbjörs skadade en höft, Pettersson ett ben. Granholm fick en hjärnskakning.

När alla hade fraktats till sjukhus och blivit undersökta drog Bittan Johansson en djup suck av lättnad. Han gick ut till den samlingssal där resten av laget satt och väntade på besked, ställde sig mitt i rummet och sa:

– Grabbar, jag har goda nyheter. Alla kommer att klara sig, och av våra killar är det ingen som blivit illa skadad. Vi åker hem igen i morgon förmiddag, förhoppningsvis allihop, och i stället för match i kväll får ni gå ut och ha en glad stund på föreningens bekostnad.

— Nu tar vi några taxibilar till CH, jag har bokat rum där. Och ni som ännu inte har ringt hem och berättat att ni är välbehållna, gör det nu.

En av de som lydde uppmaningen att gå ut och slå runt var Willy Lindström, Grumsgrabben som gjorde sin femte säsong i Frölunda och hade utvecklats till en storstjärna med NHL-ambitioner. Han gick till CH:s nattklubb Darling och bjöd upp så det stod härliga till.

En av de som fick nöjet av en dans med hockeystjärnan heter Britt och bodde i Valbo. Det tände till mellan de båda, och när Willy inför nästa säsong skrev kontrakt med Winnipeg Jets och flyttade till den så avlägsna delstaten Manitoba i Kanada så flyttade Britt med.

Tolv år senare bodde de i Pittsburgh men bestämde sig för att flytta hem till Sverige. Och tack vare Britts rötter (och att Lars-Göran Nilsson var ovanligt påstridig i sin styrelseroll) hamnade de i Gävle och Willy fick avsluta sin aktiva karriär i Brynäs. Men det är en annan historia.