• Huvudsponsorer

Här föddes Brynäs IF

1 november 2017 08:30
Historia

Brynäs IF uppmärksammar denna vecka stadsdelen som gav klubben dess namn. Därför bjuder vi också på en kavalkad om klubbens utveckling på Brynäs med tillhörande små anekdoter. Detta är del 1.


Brynäs IF:s historia stinker. I området där Brynäs IF föddes år 1912 ligger nämligen Duvbackens reningsverk där Gävles avloppsvatten renas – och vissa dagar är doften därifrån inte särskilt behaglig, om man säger så.

Reningsverket togs i bruk samma år som Gavlerinken, nämligen 1967, men i förra seklets början fanns det ingen annan bebyggelse i området än Villa Rettig, en gård som på 1870-talet hade köpts av tobaksfabrikören John Rettig och byggts om till en palatsliknande villa där det om somrarna vid sekelskiftet hölls storslagna fester för konsul Rettigs celebra vänner.

Villa Rettig var ingen vanlig sommarstuga precis. Villa Rettig är borta, men allén som ledde fram till huset finns kvar.

Men Villa Rettig var inte vinterbonad, så när höstarna kom tog herrskapet Rettig tjänstefolket med sig och flyttade till Brynäs herrgård – som låg i den lilla skogsbacken tvärs över gatan från dagens Brynäsvallen.

Oavsett i vilket hus de bodde satte sig John Rettig varje morgon upp i hästkärran och lät sig köras till den stora tobaksfabriken söder om Gavleån som han hade låtit bygga 1896 ungefär där Stadsbiblioteket ligger i dag. Han skulle förstås ha haft råd att skaffa sig en automobil, men det var ingen större mening med det eftersom det inte fanns någon tillräckligt bra väg ända upp till herrgården och mycket mindre till sommarvillan ute på udden. Hästskjutsen fick duga, och då hade han dessutom gott om tid att lyfta på cylinderhatten och hälsa på de arbetare som ekipaget råkade passera.

Arbetare fanns det nämligen gott om på Brynäs. Där låg skeppsvarv i långa rader, där låg järngjuteriet Skoglund & Olson som bland annat tillverkade gedigna spisar, där låg Mattons läderfabrik, där låg Gävle Stads giftosande gasverk och därtill en massa småindustrier. På andra sidan av Gavleån fanns också industrier, grosshandlarnas magasin längs Norra Skeppsbron och dessutom hamnen med fartyg som bland annat skeppade Rettigs tobak ut i världen.

Jodå, nog fanns det arbetare att hälsa på längs vägen. Och det gjorde John Rettig gärna, han var mycket medveten om vilken guldsked han hade fötts med och hade ett gott hjärta. Han och hustrun Antonie donerade massor av pengar till välgörande ändamål och stack säkert åt privatpersoner en liten slant då och då också. Kontrasten mellan paret Rettigs båda palats och den påvra omgivningen var nästan skrattretande påtaglig. Brynäs var arbetarnas stadsdel.

Så när ett gäng grabbar våren 1911 började prata om att kanske be konsulinnan (John Rettig hade avlidit 1907) om lov att få spela fotboll där på ängarna vid hennes sommarvilla var respekten ändå för stor. De bestämde sig för att i stället använda Niansängen i närheten av gasklockorna, och det blev mycket lyckat. Glada pojkar strömmade till från alla håll, och efter någon vecka var de så många att den lilla och ojämna ängen inte räckte till längre. Nu fanns det bara två alternativ om de ville fortsätta spela fotboll. Antingen skicka hem ett antal fotbollsspelare eller knacka på hos konsulinnan och be om lov att få använda ängen på hennes ägor. Att utesluta någon var det förstås inte tal om, så pojkarna utsåg en liten delegation som knallade iväg till Villa Rettig. –Sparka boll här? Jo, det ska väl gå för sig. Men på ett villkor: inga höga skrik och inga svordomar!

Det var på en äng ungefär där Duvbackens reningsverk nu ligger som pojkarna som bildade Brynäs IF spelade fotboll 1911.

Pojkarna bugade sig nästan ner i golvplankorna och lovade dyrt och heligt att vårda språket. I alla fall i närheten av Villa Rettig, tänkte de kanske.

Så bollsparkandet fortsatte, och på vintern började gossarna tala om att de kanske skulle bilda en förening och börja spela riktiga matcher. Det fanns ganska gott om både stora och små idrottsföreningar i stan, till och med öster om järnvägen även om de framgångsrikaste hörde hemma i de finare stadsdelarna.

De var för unga för att ha kunnat följa Gefle IF när klubben vann von Rosens pokal strax efter sekelskiftet, men de hade hört talas om Robert Carrick och de andra stjärnorna. Inte för att de drömde om att de skulle kunna nå sådana höjder, de var ju ändå bara enkla arbetare. De som var med i Gefle IF och Sportarna (Gefle Sport- & Gymnastikförening), IFK Gefle och Gefle GIK var mest läroverkspojkar med rika föräldrar som hade både råd och tid att träna och skaffa sig den bästa utrustningen. Men so what, det som räknades var att ha roligt – och ingenting var roligare än idrott. Att tävla.

Den 12 maj 1912 bildades så föreningen. Den vältalige Nils Norin valdes till ordförande, Thure Ternström till sekreterare och Efraim Sundin till kassör.

Inför mötet hade grabbarna diskuterat namnfrågan fram och tillbaka. Kålhagens IF hade varit rätt naturligt eftersom Kålhagen var namnet på bostadskvarteren i närheten av fabrikerna, men det namnet var faktiskt upptaget. Någon påpekade då att lantegendomen där både herrgården och Villa Rettig låg sedan gammalt kallades Brynäs, och det var ju där de hade börjat med sitt bollsparkande.

–Den nya skolan heter ju dessutom Brynäs folkskola, sa någon. Brynäs IF är ett namn som har framtiden för sig, det har en vinnarklang.

Så fick det bli. Och idrotten blev snabbt en folkrörelse hos tvärgatornas ungdomar. Det var åtminstone ett 50-tal grabbar som spelade fotboll på Villaplan, på Niansängen och även på Kanalplan, en ny anläggning som skapats mellan Gavleån och Stenborgskanalen. Nära vattnet – så pass nära att det faktiskt hände att någon trillade i och fick räddas av kamraterna.

Fotboll var helt klart nummer 1 på den nya föreningens program. Men pojkarna bestämde sig också för att börja med friidrott. Terränglöpning, till exempel, kunde vem som helst kosta på sig. Styrelsen bestämde sig också för att försöka ordna danskvällar för att få in pengar. De hade beställt rödvitrandiga tröjor till fotbollslaget, och sådant kostade en hel del. Några kronor kunde väl pojkarna själva skjuta till, men inte tillräckligt.

Brynäs IF:s första klubbdräkt var rödvitrandiga fotbollströjor och röda byxor.

Brynäs IF:s första match spelades mot ett ihopskrapat lag med det fyndiga namnet Tvärgatornas försvar. Det bestod av ett gäng killar som kommit sent med i gänget på Niansängen och inte riktigt tillhörde samma krets som pionjärerna.

Matchen blev synnerligen improviserad, utan klubbdräkt eftersom den ännu inte hade levererats och utan domare. Inget protokoll skrevs, och det var kanske inte ens någon som räknade målen. Men Brynäs IF var överlägset, och när lagen kom överens om att det var dags att gå hem bestämde sig de flesta av motståndarna att söka medlemskap i föreningen och låta tvärgatorna försvara sig själva.

Grabbarna var stolta och lyckliga över sin nya förening, men styrelseledamöterna slet ibland sitt hår i förtvivlan över den ekonomiska situationen. Det var så mycket som kostade pengar och så lite som gav några inkomster.

Men efter ett litet tag kom de igång med sina danskvällar, såväl i Templet Nordstjärnans lokal på Söder som i Strömdalens Värdshus och i dåvarande Folkets Hus, och även om intäkterna var blygsamma så hjälpte de i alla fall till att hålla verksamheten igång. Matcher? Jodå, det ordnades matcher både här och där. I Strömsbro, Valbo, Skutskär, Harnäs och så vidare. Ibland hemma på Villaplan också förstås.

Resorna till bortamatcherna var ett kapitel för sig. Ofta fick gossarna cykla, men ibland öppnade kassören kassakistan och ordnade med lastbilstransport. Då fick de sitta på flaket och känna sig riktigt bortskämda och lyxiga.

Skulle de till Strömsbro fick de åka med ångslupen Ägir, ofta till dragspelsmusik av den glade spelmannen Carl Wendin, och vid den här tiden var det många gånger det snabbaste och enklaste sättet att ta sig fram även om vägarna hela tiden förbättrades.

Det var tuffa tider för pojkarna som försökte få debet och kredit att gå ihop, men att ge upp var det inte tal om. En hederssak, knoddarna i GIF, IFK och Sportarna skulle inte få nöjet att se att Brynäs IF hade lagts ner.

Det handlade om en klasskamp, och Martin Henriksson (som senare blev ordförande i stadsfullmäktige) beskrev stämningen så här i Brynäs 50-årsskrift: "De som startade Brynäs Idrottsförening var arbetarpojkar, och de ville visa att de kunde sköta en idrottsförening. Det blev en hederssak att rida ut stormarna, inte minst de ekonomiska, och här var alla jämställda. Man var kamrater, Du och bror. Man kämpade skuldra vid skuldra, och man lyckades!"

Efter några år började Brynäspojkarna även med simning. Både kappsimning och vattenpolo.

Dessa grenar utövades framförallt vid Sportarbadet alldeles uppströms elverket vid Strömdalen, alltså vid det som i dag är parkeringsplats strax väster om Silvanum. Brynäsarna var knappast förtjusta över att behöva åka så långt hemifrån för att idrotta, men de hade inget val om de ville simma i en riktig bassäng. Och då var det ändå inte direkt några idealiska förhållanden i Sportarbadet. Det nybyggda regementet låg strax uppströms, och där stod malajerna varje dag och skyfflade avfall från latrinerna i ån. Tanken var att det skulle följa med strömmen ut i havet och inte besvära några Gävlebor som badade eller tvättade sina kläder i ån, men den som hade tänkt ut den planen hade tänkt fel. Sportarbadet var en i högsta grad ohälsosam bassäng och Gavleån var ett minst lika ohälsosamt vattendrag. Stanken måste ha varit outhärdlig, men vad gör man inte för att få idrotta?

Då var det trevligare att spela fotboll. Villaplan var visserligen nästan lika ojämn som Skyttegården där GGIK höll till nere på stan – och mycket mindre – men det var ändå en ganska hygglig plan med den tidens mått mätt.

Naturligtvis kunde ingen av stadens spontana idrottsplatser mäta sig med Strömdalens idrottsplats mellan Rettigs barnhem och Strömdalens värdshus. Den stod i särklass med sin ganska stora och ganska jämna fotbollsplan och sina löparbanor på nästan 100 meter. Där fanns till och med omklädningsrum i de paviljonger som de rikaste klubbarna hade låtit bygga där.

Men på Strömdalens idrottsplats (som vi i dag känner som Strömvallen) var det Gefle IF som styrde och ställde, och för de fattiga arbetargrabbarna från Brynäs var det en omöjlig tanke att ens ställa frågan vad det skulle kosta att hyra in sig där. En dag stod Nils Norin och Ferdinand Blomkvist i Stadsträdgården och sneglade över Gavleån upp mot prakten på idrottsplatsen. Där fanns till och med en liten läktare. –Jag skulle önska att Brynäs IF en dag får en egen idrottsplats, sa Nils. En riktigt fin idrottsplats med läktare för flera hundra åskådare och omklädningsrum. Kanske till och med en liten kiosk där folk kunde köpa varmkorv och sockerdricka. Vi skulle få den finaste idrottsplatsen i stan!

–Ja, drömma kan man, svarade Ferdinand. Men det där lär ju aldrig hända.

Del 2 följer nästa vecka.