Det var högkonjunkturen efter andra världskriget som gjorde Brynäs till svensk ishockeys mest framgångsrika klubb genom tiderna. Hade byggbranschen inte haft så mycket att göra under de där åren hade Thure Wickberg förmodligen hamnat i IFK Gävle, och då hade svensk ishockeyhistoria sett helt annorlunda ur.
Thure föddes och växte upp i Sandviken. Hans pappa Viktor drev tillsammans med en kompanjon rörfirman Wickberg & Lif i källaren till den gamla baptistkyrka på Hyttgatan som numera är krog och heter The Church.
Familjen Wickberg levde knappast i överflöd, men Thure behövde aldrig gå hungrig. Dessutom kunde han unna sig lyxen att hålla på med idrott i stort sett när han ville.
Thure var en stor bolltalang och spelade på elitnivå i Sandvikens IF i både fotboll och handboll. Han var också en av de första som provade på den nya sporten ishockey – SIF var en av pionjärklubbarna i distriktet – men där var han inte lika framgångsrik. Han var inte mycket till skridskoåkare.
När unge Thure hade tagit studenten hemma i Sandviken och gjort militärtjänst på I14 i Gävle bestämde han sig för att gå i pappas fotspår och jobba med rör och sanitet. Han flyttade till Stockholm för att plugga till VVS-ingenjör, och 1943 då utbildningen var klar – samma år som han och hustrun Lizzie fått sonen Håkan – öppnade han egen byrå i Gävle tillsammans med en kompis från skolan, Sven Kedbrant.
Firman fick namnet Kedbrant & Wickberg, och det är klart att det pirrade lite i magen på de båda entreprenörerna. Båda var bara 24 år gamla, och som egna företagare måste man kunna mycket mer än att beräkna rörkrökar och vattentryck.
Men det gick bra. Uppdragen rasade in i en takt som medförde att de både kunde byta upp sig till större lokaler och anställa folk. Det slumpade sig så att de nyanställda – Hans Nord, Gösta Eriksson och Nicke Berlin – alla hade IFK-anknytning, och självklart kände de till att Thure var en duktig fotbollsspelare i sina bästa år. Under studietiden i Stockholm hade han gjort mycket bra ifrån sig i Djurgården, både i fotboll och handboll.
Så grabbarna tjatade på chefen om att börja spela fotboll i IFK, och han var absolut intresserad. Men hur det nu var så fick han aldrig tid, jobbet och familjen fick förstås högre prioritet, och det blev aldrig av att satsa på fotbollen.
Ute på stan och kanske i jobbet också hände det att Thure stötte ihop med några gamla lumparkompisar – Hebba Pettersson, Evert ”Kanten” Westerberg och Gunnar Engblom – och det är klart att de då pratade fotboll. Alla de där tre spelade själva för Brynäs IF, och när de frågade om han inte skulle kunna tänka sig att skriva på för Brynäs så lovade han att tänka på saken.
Thure hade ett starkt socialt engagemang och hade börjat gilla det som kvartersklubben Brynäs stod för. En riktig arbetarklubb som rakryggat utmanade de betydligt mer resursstarka konkurrenterna utan att gnälla.
Det gillade Thure.
Han gillade ishockey också och gick ofta och såg på matcher. Det fanns gott om lag som låg på ungefär samma nivå, och han kände de flesta som spelade. Det var oftast samma grabbar som också spelade fotboll, handboll och bandy också. På den tiden hann man med alltihop om man ville.
Thure Wickberg blev brynäsare till slut. Det var inte helt okontroversiellt, en direktör som bodde på fel sida av järnvägen, men med tiden blev han accepterad. Hans rakryggade ledarstil gick hem, och 1954 utsågs han till lagledare för ishockeylaget. Som på den tiden kämpade för att gå upp i högsta serien och bli bäst i Gävle.
Thure engagerade sig mer och mer inom Brynäs. Han valdes 1955 in som vice ordförande i huvudstyrelsen och fick också uppdrag på riksnivå. 1956 tog han plats i serieföreningen, det som i dag är Hockeyligan, och 1961 kom han också att ingå i uttagningskommittén, UK.
På den tiden fanns det inga förbundskaptener, varken i fotboll eller ishockey. Trupperna togs ut av en uttagningskommitté som i det här fallet bestod av tre personer med god överblick över vilka spelare som förtjänade att få spela i landslaget.
I Brynäs fortsatte han utifrån positionen som lagledare att under slutet av 50-talet bygga upp sin ishockeyorganisation inom föreningen. Gradvis tog Thure över mer och mer av ansvaret för hockeysektionen och byggde upp en modern organisation med handplockade och engagerade ledamöter i styrelsen. Lennart Jansson, Henry Jansson, Bosse Hessel och Breit Hellman var de ledare han ville ha omkring sig, och så blev det.
Dessa herrar hade en gemensam ambition, nämligen att tänka nytt. Att förvandla Brynäs IF till något stort inom svensk ishockey. De var tidigt ute med att värva spelare, och tack vare att de hade den ambitionen, en bra lokal grund och ett avancerat kontaktnät – inte minst i Norrland – så lyckades de.
Brynäs vann sitt första SM-guld 1964, var bäst i Sverige i 15 år i rad (utan att ta guldet varje år) och har spelat i högsta serien i 59 år i följd.
Thure Wickberg fick uppleva sju SM-guld med sitt Brynäs. Han fick en hjärtattack och dog på Gavlerinkens pressläktare 1974, bara 54 år gammal. Det dröjde flera år innan Brynäs IF hämtade sig efter det.
