Det var många som drog på munnen åt Tommy Jonsson hösten 2011. Han var då alldeles ny som huvudtränare i ett Brynäs som inte ens varit i semifinal sedan sekelskiftet utan tvärtom tvingats kvala sig kvar i Elitserien under flera säsonger.
Nu sa han högt och kaxigt före seriestarten att han hade kommit överens med grabbarna om att det var SM-guld som gällde. Han tyckte helt enkelt att han hade spelarmaterial till det, och även om en del experter var lite spydiga i sina kommentarer var det den inställningen som gällde.
Tommy hade varit juniortränare i klubben och dessutom assisterande i herrlaget under ett par säsonger, så han hade utan tvivel bra koll på spelarmaterialet.
En bra organisation hade han i ryggen också. Sportchefen Michael Sundlöv hade hjälp av en rekryteringsgrupp med starkt Brynäshjärta: Inge Hammarström, Anders ”Masken” Carlsson, Tommy Westlund och Tomas Thelin – och de hade lyckats värva hem Johan Holmqvist från Frölunda, Ryan Gunderson från Örebro, Daniel Widing från Djurgården, Mats Lavander från Luleå och Jesper Ollas från Leksand.
Dessutom fanns i laget rutinerade spelare som Niclas Andersén, Andreas Dackell, Lars Jonsson, Mads Hansen, Sebastian Lauritzen och Jonas Nordquist.
Plus några yngre grabbar som kom från juniorlaget och var på väg att utvecklas till stjärnor. Johan Larsson, Jakob Silfverberg, Calle Järnkrok, Sebastian Wännström, Joachim Rohdin, Emil Molin och kanske till och med Elias Lindholm även om han fortfarande var i yngsta laget.
Visst borde det kunna räcka ganska långt, men experterna i TV och tidningar var skeptiska.
Inte ens när Mattias Ekholm återvände till laget efter att ha misslyckats med att ta en plats i Nashville trodde de på Brynäs.
– För svagt backbestånd, sa Niklas Wikegård.
– Backbestånd, mumlade Leif Boork och nickade samförstånd.
— Djurgården kommer att vinna, fortsatte han.
Och inledningsvis såg det ut som att tvivlarna låg närmast sanningen. Brynäs vann inte ens varannan match under september och oktober, och om sociala medier som Twitter och Facebook varit vad de är i dag skulle sågningarna ha varit monumentala. Tommy Jonsson skulle ha hånats för sin kaxighet, och Micke Sundlövs avgång skulle ha krävts varje dag.
Men det gick inte till så hösten 2011. Jonsson fick jobba vidare i lugn och ro, och när grundserien var färdigspelad låg Brynäs på femte plats.
Det innebar att möjligheten att själv välja motstånd i kvartsfinalen var borta – de tre bäst placerade fick välja, och fyran i serien mötte den klubb på övre halvan som ingen har valt att få möta.
De två lag som blev kvar var Frölunda och Brynäs.
Frölunda hade plusstatistik på Brynäs i seriespelet, men Tommy Jonsson ryckte på axlarna. Han tyckte inte att det spelade så stor roll vilka de fick spela mot, för ska man vinna SM måste man ändå spöa alla man möter i slutspelet.
Och om brynäsarna känt något Frölundakomplex i seriespelet så ruskade de av sig det nu. De vann matchserien med 4–2, men siffrorna är kanske något smickrande eftersom två av Brynäs segermatcher kom efter sudden death-mål av Ryan Gunderson och Jakob Silfverberg.
Att Brynäs vann den fjärde matchen, i Scandinavium i Göteborg, med 5–0 var nog ganska knäckande för motståndarna även om de kämpade emot bra även i de resterande två mötena. De var nära men ändå inte.
I semifinalen fick Brynäs möta Färjestad, och efter den första matchen som Färjestad vann i Gävle efter mål i sudden death var krönikörerna snabba att betrakta kampen som avgjord. Brynäskillarna var för tunna och klena, skulle absolut inte orka stå emot i en hel matchserie mot dessa tuffingar från Värmland. Och klenast av dem alla var Mattias Ekholm som vek ner sig i varenda närkamp, enligt Boork.
Hur gick det då?
Jo, Brynäskillarna vann fyra raka med klar marginal och kunde i lugn och ro via TV följa kampen om vilka de skulle få möta i finalen, AIK eller Skellefteå. De utkämpade en kamp som gick till en sjunde och avgörande, och den vann Skellefteå hemma med 5–3.
Brynäs och Skellefteå i SM-final, alltså.
Skellefteå började hemma och betraktades kanske som knappa favoriter i kraft av en bättre grundserieplacering. Å andra sidan hade Brynäs plusstatistik på dem i de inbördes matcherna, så inte ens Leif Boork var riktigt säker på vilka som skulle ta hem spelet.
Inte förrän Brynäs vunnit tre raka och hade hemmamatch. Då räknade alla ut Skellefteå, inklusive Gävle kommuns PR-folk som pinsamt nog tände reklamskyltar längs E4 med gratulationer till SM-guldet innan matchen ens hade börjat.
Och naturligtvis vann Skellefteå då. Med 4–3 efter en match där Brynäs inte riktigt tände till trots stödet av en hemmapublik som aldrig någonsin hejat så intensivt.
Ändå kunde Jakob Silfverberg, den store Brynäshjälten denna säsong, ha avgjort hela serien när han sköt en straff i stolpen i förlängningen och senare hade ytterligare ett stolpskott.
I stället gjorde Skellefteå det avgörande målet, reste hem, laddade om – och vann även den femte matchen i serien.
Det är skillnad på 3–0 och 3–2. Alla krönikörer som hyllat Brynäs mästarkvaliteter inför den fjärde matchen tvekade nu. Skulle Skellefteå göra det som inget lag lyckats göra under alla elitserieår? Att vända ett 0–3-underläge till seger?
Det blev inte så.
Jakob Silfverberg sköt hål på den gamle juniorkompisen Joacim Eriksson (ja, just han) i Skellefteåmålet med ett skott som fick TV4:s kommentatorer att tjoa oh-la-la, och Ryan Gundersen följde upp med ett mål till i sista perioden.
Brynäs var svenska mästare för första gången sedan 1999. Än en gång hade det visat sig att SM-guldet inte delas ut förrän sista matchen har spelats.
