Redan före jul 1965, ett och ett halvt år efter det att Brynäs vunnit sitt första SM-guld i ishockey, anade Gävleborna att det skulle bli en kall vinter. Termometern visade rött mest hela tiden, och vilket håll vinden än kom ifrån så skar den genom märg och ben. Ishockeypubliken var tålig på den tiden och strömmade till Isstadion på Nynäs varje matchkväll, eller gameday som vi säger nuförtiden. Det gällde ju bara att klä sig varmt.
Ja, så kan man resonera när man står hemma i stugvärmen. Men efter en timme eller så på en läktare där nordanvinden hade fritt spelrum mellan plankorna var inte ens den mest inbitne hockeyvännen så kaxig längre. Ishallar var än så länge något som de flesta städer bara kunde drömma om. I Stockholm hade visserligen Johanneshovs Isstadion fått väggar och tak tre år tidigare, men det var ju Stockholm det. Gävles politiker hade inte lust att satsa några pengar på något så lättsamt och onödigt när Isstadion dessutom var tämligen nybyggd. Inte ens tio år gammal. Men 1960-talet var ishallarnas decennium. Det hade börjat hända saker ute i landet – Jönköping hade fått en hall redan på 50-talet, och även i Västerås, Örnsköldsvik, Leksand och ett par andra orter hade ishockeyn blivit inomhussport. Detta var förstås en klen tröst för hockeyfolket i Gävle. Här var politikernas ointresse påtagligt, trots att Gävle utan tvekan var Sveriges ishockeyhuvudstad. Under ett par säsonger i början av 60-talet hade vi inte mindre än tre lag i högsta serien: Brynäs, Gävle GIK och Strömsbro. Och alla spelade sina hemmamatcher på Isstadion.
{!B}
Det skrevs insändare, det diskuterades på gator och torg och till och med i stadshuset – men politikerna lät sig inte bevekas. En ishall skulle kostade flera miljoner, pengar som bättre behövdes inom skola, vård och omsorg.
Ja, argumenten var välkända redan för 50 år sedan. Men vargavintern skulle komma att förändra situationen. Under de kallaste matcherna skanderade publiken inte bara den vanliga ramsan ”Brynäs hej, hej hej hej” utan också ”Ishall, ishall, ishall” och ibland ”Iskallt, iskallt, iskallt”.
Då slutspelet började i februari 1966 var situation kritisk. I Hedesunda och Österfärnebo visade termometern ända ner till 37 minusgrader, och inne i Gävle var det så kallt att Brynäs knappt kunde träna.
Eftersom kylan vägrade ge med sig fick hockeyordföranden Thure Wickberg och hans stab upprätta en plan B med eventuella hemmamatcher i inomhusarenor i andra städer om vargavintern skulle fortsätta. Och deras farhågor besannades. Brynäs kunde inte spela en enda slutspelsmatch i Gävle, och hemmapubliken blev verkligen blåst på mycket grannlåt.
När Gävleborna slog upp tidningen på morgonen den 11 februari och fick reda på att kvällens semifinalmatch, mot Leksand, skulle flyttas till Johanneshovs Isstadion (numera kallad Hovet) kokade det över hos många. Sportredaktionerna blev nerringda av ilskna läsare som krävde svar på varför Gävle i vanlig ordning inte hängde med i utvecklingen. Varför hade till och med Leksand och Örnsköldsvik ishallar och inte självaste hockeyhuvudstaden? Till och med förbundspampen Rune Wiklund förebrådde de styrande i Gävle för att de inte hängde med i utvecklingen. Om Mariestad, Landskrona, Karlskrona och Nybro kunde så borde väl också Sveriges ledande ishockeystad ha en hall!
GD:s sportchef Larry Wiklund pratade med Gävles fastighetschef Tage Johansson som försäkrade att det fanns långt gångna planer på att bygga en ishall men att de byråkratiska kvarnarna måste få mala färdigt först. Tage satt själv i Brynäs styrelse och lobbade förstås för att Gävle skulle få en ishall, precis som fritidschefen Folke Sundmark som i många år varit ordförande för Brynäs IF. Men det var politikerna som satt på pengarna, och det var nödvändigt att få igenom ett beslut i kommunfullmäktige.
Kylan bekom dock inte Brynässpelarna så mycket. Laget spelade en bländande ishockey, förlorade bara en enda match på vägen fram till guldet och lade grunden till den popularitet i hela landet som fortfarande är så påtaglig. I den avgörande finalmatchen mot Västra Frölunda på Hovet blev det seger med 7–1 efter en makalös uppvisning av spelglädje och skridskoåkning.
Nå, den smällkalla vintern ledde till att beslutsprocessen blev ganska kort. Fullmäktige beslutade att en ishall skulle byggas – under förutsättning att den inte kom att kosta en krona mer än fem miljoner.
{!A}
Så blev det också. Då den nya arenan på Sätraåsen stod klar att invigas hösten 1967 hade kostnadsramen klarats, möjligen till en del tack vare att Thure Wickbergs firma Kedbrant & Wickberg hade ansvar för VVS-delen och att Thure med sina många kontakter i byggbranschen kunde hålla ett vakande öga på hela processen. Det var för övrigt den före detta Brynässpelaren Karl-Gunnar Mattsson, Kalkas kallad, som ritade VVS-dragningarna i hallen. Gavlerinken, som hallen kom att heta, hade plats för 9 062 åskådare. Bara 3 200 av dem var sittplatser – Gävleborna var ju vana vid att stå när de såg på ishockey.
Restauranger och barer var det inte tal om, tidens anda var inte sådan. Men det fanns åtminstone flera kiosker där man kunde handla såväl kaffe som varmkorv och godis. Ett stort steg framåt jämfört med Isstadion, där restaurangverksamheten inskränkte sig till en korvgubbe.
Några större förändringar genomgick Gavlerinken inte under de närmast följande decennierna. Behovet av fler sittplatser blev dock påtagligt, och ombyggnader i den andan skedde då och då. Det ledde förstås till att den totala publikkapaciteten minskade från 9 062 år 1967 till 6 232 knappt 30 år senare. En restaurang inreddes också i en lokal på långsidan mot tennishallen.
Under 2000-talets första år insåg flera ledande klubbar att det skulle kunna bli lönsamt att ta över arenorna och driva dem affärsmässigt. Ny byggteknik gjorde det möjligt att förvandla en ishall till en konferens- eller konsertlokal, och möjligheterna till externa intäkter lockade. Samtidigt kunde man öka matchintäkterna genom att placera ut barer och restauranger inne i arenorna.
Att pauserna mellan perioderna i matcherna hade utökats till 18 minuter gjorde det också möjligt att tjäna mer pengar. Brynäs IF tog över Gavlerinken 2005, och redan innan hockeysäsongen var slut inleddes en genomgripande ombyggnad av den slitna gamla ishallen. 150 miljoner kronor skulle investeras. Skanska var huvudentreprenör, och arbetet leddes av Stefan Canderyd som själv hade spelat i tio säsonger i Gavlerinken och bland annat avgjort en SM-final där. Så nog visste han vad det var för bygge han hade att göra med.
{!C}
När säsongen 2006-07 startade var byggnaden totalt förvandlad till ett nöjestempel i glas och betong med barer och restauranger på varje våningsplan och exklusiva loger längs båda långsidorna. Leaf, som hade övertagit den klassiska godisfabrik på Brynäs som en gång hade startats av familjen Ahlgren, köpte in sig som namnsponsor. Läkerol Arena blev namnet på Gävles nya hockeytempel. Det hela blev ett lyft för Gävles ishockey, och framförallt för Brynäs som sakta men säkert lyfte från en plats i botten av Elitserien och fem år senare stod som svenska mästare för 13:e gången.
Avtalet med Leaf löpte ut 2014, och eftersom man hade stängt fabriken i Gävle var det inte längre aktuellt att stå kvar som namnsponsor.
I stället skrev Brynäs IF ett sponsoravtal med Gävle kommun. Arenan fick det nygamla namnet Gavlerinken Arena, och Brynäs inledde ett omfattande och banbrytande socialt engagemang med namnet En bra start.
På den vägen är det, 50 år efter att Gävleishockeyn flyttade inomhus.
