På nyårsdagen avled en man som mer än de allra flesta haft närkontakt med ishockeyn i Gävle.

Han hette Lennart Olofsson men spelade varken i Brynäs, Gävle GIK eller Strömsbro.

Han fanns mest utanför rinken, dock inte i spelarbåset eller i sekretariatet.

Han var fotograf, och han var en av de första som plåtade ishockeyspelare i Gävle.

Lennart, som kallades Foto-Kalle, kom till Gävle från Sölvesborg 1950 och fick anställning på Norrlands-Posten. Den förste fast anställde fotografen på någon tidning i staden.

År 1950 hade ishockey spelats i Gävle i tio år. Det hade visat sig att vi kunde få fram bra spelare och bra lag, så Foto-Kalle fick tillbringa en hel del tid vid sidan av iskalla uterinkar. Precis som frilansare som Evert Jäderberg, George Lundquist och med tiden bland andra Jan Düsing (som jobbade åt Jäderberg på Ateljé J-berg).

På den tiden fanns inga speciella utbildningar för fotografer och andra journalister. På sin höjd kunde man bli praktikant och få lära sig av äldre kolleger, men det var inte alla som fick den chansen.

Men jobbade man som fotograf i Gävle kunde man lära sig själv genom att gå och plåta ishockey. Att hitta rätt bländare och rätt objektiv, att i sökaren se vad som hände på isen, ställa in skärpan och sedan trycka av i rätt ögonblick… ja, det kan vara tuffare än rocket science.

Det gick oerhört snabbt, det var mörkt, man frös om fingrarna, man längtade hem. Och någon display där man inom någon sekund kunde se hur bilden blev var det inte tal om. Den upplevelsen fick vänta tills man kom tillbaka till mörkrummet, hade soppat rullen och i förstoringsapparaten kunde granska ruta efter ruta.

Var fotografen tillräckligt skicklig och hade lite tur fanns det en del exponeringar som kunde förstoras och exponeras i tidningen. Foto-Kalle var skicklig och hade ofta lite tur också. Fast det är väl som Ingemar Stenmark sa, ”Ju mer jag tränar, desto mer tur har jag”.

Och träna fick han. På gamla Brynäsbanan vid Islandsplan, där Banverket nu har en ledningscentral, var ljuset närmast obefintligt. För en fotograf med den tidens utrustning var det en utmaning utan like att få spelbilder som var något att ha. Men en luttrad fotograf, som Foto-Kalle, pratade i regel ihop sig med reportern, som i fallet Norrlands-Posten kunde vara Nic Åslund, och tog för säkerhets skull även en arrangerad bild efteråt. Kanske på matchhjälten eller målgörarna. Då stod killarna stilla, och den bilden kunde alltid användas.

Fast för säkerhets skull tog man åtminstone fyra-fem stillbilder.

Ifall någon blinkade eller om blixten inte fungerade som den skulle. Man visste ju inte förrän man kommit hem och soppat rullen.

Arbetsförhållandena blev bättre och bättre. Godisbanan på Borgarskolans tomt fick lite bättre belysning än Brynäsbanan och nya Isstadion, som invigdes 1956, var ännu lite ljusare. Inte optimalt på något sätt, det var ett antal vanliga glödlampor som hängde i linor tre-fyra meter över isen, men lite vassare.

Där, på Isstadion på Nynäs, fick Foto-Kalle också skildra hur Gävle blev Sveriges odiskutabla hockeyhuvudstad. I början av 1960-talet hade vi under ett par säsonger tre hockeylag i högsta serien. Gävle GIK, Strömsbro… och så Brynäs, som hade ett rätt lovande lag men som nog inte skulle bli kvar i eliten så länge, trodde man.

Det var helt osannolikt. Ishockey på elitnivå flera dagar i veckan under vinterhalvåret, och för fotografer med ambitioner var det bingo.

Samtidigt hade fotografernas utrustning blivit lite bättre, den tekniska utvecklingen var rätt häftig redan då. Optiken förbättrades och fångade upp ljuset bättre år från år, och även andra tekniska detaljer utvecklades. Ända fram till slutet av 60-talet måste även professionella fotografer mata fram filmen manuellt, och det innebar att man kunde ta en ny bild varannan sekund – om man var flink i fingrarna.

Men så kom Nikon med en motordriven kamera som själv matade fram filmen efter varje exponering. Då kunde man ta tre bilder i sekunden under förutsättning att batterierna var nya och det inte var för kallt ute.

1967 invigdes en inomhusarena som fick namnet Gavlerinken. Där var det aldrig för kallt, och där fanns en alldeles fantastisk lysrörsarmatur som gjorde fotografernas jobb till rena barnleken, tyckte de. Ljusare kunde det inte bli på en ishockeybana, det var alla överens om. Och inte frös man så farligt om fingrarna heller.

Vid det laget hade Norrlands-Posten varit nedlagd i mer än tio år. Gefle Dagblad och Arbetarbladet var tidningarna i Gävle, och Foto-Kalle tog uppdrag åt båda.

Men framför allt var han Aftonbladets fotograf i Gävle, och framför allt plåtade han ishockey.

Brynäs vann SM-guld mest varje år, Brynässpelarna var på väg att bli mer än halva Tre Kronor och hela ishockey-Sverige bara älskade Brynäs.

Det fanns hur mycket jobb som helst för en ambitiös fotograf, och Foto-Kalle var med överallt.

Men i mitten av 1970-talet, när Brynäs började bli en klubb i mängden (om än i eliten), lämnade han Aftonbladet och hockeyvärlden för ett omfattande engagemang åt Sandvik, men hans gärning som ishockeyfotograf är inte glömd. Hela hans negativsamling har donerats till Arkiv Gävleborg, och där jobbar man sedan något år med att digitalisera den. Mycket arbete återstår, men en vacker dag kommer den att vara komplett.

Foto-Kalle skulle ha gillat dagens digitala kameror och det nästan alldeles bländande ljusflödet i Monitor ERP Arena.

Men kanske skulle han ha saknat utmaningen.