Det har ofta sagts att Brynäs av årgång 1971-72 var Sveriges bästa klubblag i ishockey genom alla tider. Och även om det egentligen är omöjligt att jämföra olika trupper så ligger det nog en del i det.
Den säsongen tog Brynäs sitt sjunde SM-guld på nio säsonger, så laget får väl sägas vara ganska starkt även under 1960-talet.
Men efter 1972 då?
Jo, det försvann några viktiga spelare sommaren 1972. Lagkaptenen Lasse Bylund och den store ledargestalten Lennart ”Tigern” Johansson slutade med ålderns rätt, och Hans ”Virus” Lindberg ville studera i Stockholm och skrev på för AIK.
Visst, det värvades spelare som skulle fylla upp tomrummet. Men sådana karaktärsspelare är det inte bara att byta ut. Det märktes på isen att laget hade förändrats.
Ändå malde Brynäs på ungefär som förut i grundserien. Vann 13 matcher av 14 och tog hem division I norra tämligen överlägset.
Alla räknade med att det skulle bli ett nytt SM-guld, men det blev det inte. Brynäs tappade formen i slutspelet, förlorade sex matcher där och kom fyra i slutspelsserien. Besvikelsen var massiv i Gävle, minst sagt.
1973 blev det nya spelarförluster. Börje Salming och Inge Hammarström köptes över till Toronto Maple Leafs och Tord Lundström till Detroit Red Wings.
Självklart var det mycket kännbart.
Dessutom slutade Jan-Erik Lyck, den klurige centern, och lämnade också ett tomrum efter sig.
Naturligtvis värvade Brynäs också. Sedan 1972 hade flera unga spelare tillkommit: målvakten Benny Westblom från Hedesunda, backarna Jan-Olof ”Jos” Svensson från Öster i Växjö, Stefan Persson från Piteå, Lenny Eriksson från Hedesunda – och även ett gäng forwards, nämligen Hans-Åke Persson från Bollnäs, Lars-Erik Ericsson från Sturehov i Örebro, Leif Gustafsson från Boden, Rune Pettersson från Sandviken, Lars-Göran ”Jajjen” Gerdin från Strömsbro, Stefan Canderyd från Karlskoga, Bo Höglund från Ånge och Martin Karlsson från Skellefteå.
Men de flesta av de nya hade svårt att göra något större avtryck. Egentligen var det bara Jos Svensson, Stefan Persson, Stefan Canderyd, Jajjen Gerdin och Martin Karlsson som tog för sig ordentligt. Lars-Erik Ericsson (som senare bytte namn till Ridderström) blev en mycket vass målskytt, men det tog några år.
Följaktligen var det utan tvivel ett försvagat Brynäs som skulle försöka återta SM-guldet 1974. Säsongen började trots det hyfsat. Brynäs vann norrgruppen med knapp marginal och gick in i slutspelet med goda förhoppningar. Nyförvärven Martin Karlsson och Stefan Canderyd hamnade efter lite experimenterande tillsammans med Lars-Göran Nilsson i en kedja som Sandlin förtjust jämförde med Sovjets Petrovkedja.
Men i slutspelet tog det emot. Brynäs tog tre poäng på de sex första matcherna och hade bara Björklöven efter sig i tabellen inför två raka matcher mot Timrå som låg tvåa i tabellen.
Inte många räknade med särskilt många poäng i det dubbelmötet med tanke på hur slutspelet hade utvecklats, men plötsligt började spelet fungera igen.
Det blev 8–7 uppe i Timrå sedan Håkan Wickberg gjort segermålet tio sekunder före slutsignalen, och hemma i Gavlerinken vann Brynäs enkelt med 7–3 den 17 januari.
Plötsligt var det bara fyra poäng upp till Leksand i topp, och Thure Wickberg var på gott humör när han tog trapporna upp till pressläktaren för att intervjuas av radiosportens utsände.
Men precis när han öppnade glasdörren in till båset där radio och TV höll till började han må illa och stapplade till en av toaletterna intill mörkrummet där Gefle Dagblads fotograf Leif Jäderberg stod och framkallade filmer från matchen.
Leif hörde ett underligt ljud och gick ut för att titta vad som hade hänt. Då hittade han Thure på golvet, ringde genast efter ambulans och rusade ner till omklädningsrummet för att larma Brynäsläkaren Lennart Hovelius.
Thure fick snabbt bästa möjliga vård men hade drabbats av en massiv hjärtinfarkt och hans liv gick inte att rädda.
Han blev bara 55 år och lämnade ett stort tomrum efter sig. Mer än 80 föreningar skickade blommor till begravningen, och kring kistan byggdes ett helt berg av kransar.
På isen gick det i fortsättningen inget vidare. Brynäs slutade på femte plats i tabellen, men att det var det sämsta resultatet på elva år var det just ingen som brydde sig om.
Ishockey betydde inte särskilt mycket i Brynäs IF den vintern.
Henry Jansson hade tagit vid som ordförande efter Thure Wickberg, och de hade jobbat ihop så länge att det egentligen inte märktes någon skillnad. Men visst saknades Thure både i styrelse- och omklädningsrummet.
Några egentliga värvningar hade det inte blivit under sommaren. Backen Tomas Jernberg, Malin kallad liksom pappa Sven, hade tagit klivet upp från juniorlaget precis som Krister Bergström och Lill-Janne Eriksson. Men i övrigt litade tränaren Tommy Sandlin på samma gäng som föregående säsong.
En förstärkning hade han dock kunnat räkna in. Och det var den bästa tänkbara: Tord Lundström återvände från proffslivet. Han hade av någon märklig anledning inte tagit en plats i Detroit utan skickades till farmarlaget London Lions – ja, i London i England – och även om ägaren Bruce Norris hade höga ambitioner med sin Europasatsning var det inget som passade Tord. Han längtade hem och återvände till Brynäs.
Säsongen 1974-75 var den första då division I var en enda serie. Uppdelningen i en norr- och en södergrupp hade upphört, och man får väl se det hela som ett test inför elitserien som skulle införas följande säsong.
De fyra bästa skulle gå vidare till slutspel om SM-guldet.
Det visade sig att Brynäs och Leksand stod i särklass. Brynäs vann serien med 52 poäng före Leksand som hade 51. Trean Skellefteå hade 42 och fyran Timrå 41. Dessa fyra gick alltså till slutspel och Tommy kunde konstatera att han bedömt spelarmaterialet rätt.
– Tord Lundström är Sveriges bäste ishockeyspelare alla kategorier, sa han efter en match mot Djurgården som slutade 10–2. — Det går inte att med ord beskriva vad han betyder för ett lag.
Fast Tommy glömde nämna Wille Löfqvist, som också var bäst och avgjorde många matcher med sitt fantastiska målvaktsspel.
I slutspelet fick Brynäs möta Timrå i semifinalen. Det gick vägen med hjälp av en 4–1-seger i tredje och avgörande matchen, och i finalen väntade Leksand.
Det blev precis så jämnt som alla väntade sig. Leksand vann första matchen i Gävle med 3–2 men Brynäs fick revansch direkt när Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson (bilden) hade en riktigt förtrollad kväll och gjorde tre mål. Det blev 7–6 men egentligen var segern säkrare än så. Det stod 6–3 efter två perioder och 7–4 med tio minuter kvar.
I den tredje och avgörande matchen på neutral plan, i Scandinavium i Göteborg, skaffade sig Brynäs en 2–0-ledning mitt i första perioden genom Lill-Prosten Karlsson och Bosse Höglund. Men Hans Eriksson reducerade och Hans Jax kvitterade.
Tredje perioden karakteriserades av ställningskrig, men plötsligt fick Prosten tag på pucken framför Göran Högosta i Leksands mål och tryckte in pucken via stolpen och Högostas rygg. 3–2.
SM-guld — trodde vi alla som såg matchen. Men domaren Orvar Cerwall viftade avvärjande och dömde bort målet.
Brynäsarna blev vansinniga. Vad menade han?
– Nummer 18 åkte på målvakten och så flyttade han kassen, sa Cervall.
– Efter att pucken gått i mål, ja. Det säger sig självt att han inte kunnat vara före pucken in i mål. Skärp dig, det var mål!
– Nej, det var inte mål.
Domarna ville som vanligt inte ändra på ett fattat beslut, men alla TV-tittare som kunde se repriserna visste ju att Cervall hade fel.
Inte blev det bättre av att Leksand slingrade sig ur det spelmässiga grepp som Brynäs hade kopplat i slutperioden. Roland Eriksson gjorde ett segermål 3.49 in i förlängningen och tog guldet till Leksand.
Och i dag kan vi bara beklaga att det år 1975 inte fanns möjlighet att låta videogranska målsituationer, då skulle Brynäs ha haft ytterligare ett SM-guld.
