Ishockeymatcher avgörs på isen.
Så är det och så har det alltid varit.
Över hela världen.
Däremot är det stor skillnad på hur lagen backas upp organisatoriskt. I Kanada var hockeyn professionell så tidigt som i början av 1900-talet, och redan då var sporten lika långt borta från vår folkrörelseidrott som Toronto är från Gävle.
En ocean emellan redan innan NHL hade bildats.
Det hymlas inte med det heller. I Kanada och USA är det ingen som talar om klubbar och årsmöten och andra demokratiska begrepp, där talar man om organizations och franchises.
Och så var det redan då, för mer än 100 år sedan.
Innan ishockeyn ens nått till Sverige och Europa.
När den väl gjorde det, på 1920-talet, drogs ishockeyn in i vårt demokratiska system. Klubbarna bildade ishockeysektioner med egna styrelser och medlemmar och årsmöten och allt sånt. Fjärran från den krassa kanadensiska affärsverksamheten kring rinkarna. Nå, under årens lopp har de där båda världarna kommit närmare varandra. Nämligen såtillvida att vi i Europa tagit efter en hel del av den kanadensiska kulturen.
Icke ett enda steg i andra riktningen.
I vissa avseenden är vår svenska hockey numera lika kallhamrad som den kanadensiska. Spelarmarknaden styrs av agenter och scouter, och spelare kan säljas och köpas och till och med bytas under säsongen – även om utbytespaket av NHL-modell knappast förekommer här. I alla fall inte än.
Farmarlag då?
Nja, inte riktigt. Men Brynäs har faktiskt haft ett farmarlag, och det var en konsekvens av att just Brynäs på 1960-talet blev Gävles bästa lag och tog nästan all publik från lokalkonkurrenterna Gävle GIK och Strömsbro. De klarade inte ekonomin på egen hand utan gick 1983 samman och bildade en ny förening som hette S/G Hockey som efter några år blev S/G 83.
Det nya laget klarade sig ganska bra på en nivå som motsvarar dagens allsvenska. Division 1 hette serien, och de bästa lagen fick kvala upp till elitserien i allsvenskan.
Det gick så pass bra för S/G 83 att laget kom fyra i allsvenskan 1985 och trea 1986, båda säsongerna med Tord Lundström som tränare. 1985 en poäng efter Frölunda men före HV71, Västerås och Örebro. Och 1986 fattades bara två poäng till final om en plats i elitserien. S/G 83 hade Frölunda, Örebro, Hammarby, Troja Ljungby och Timrå efter sig i tabellen.
Men den nya föreningen orkade inte hålla kvaliteten uppe i längden, och i takt med att laget rasade i serietabellen och seriesystemet försämrades även de ekonomiska förutsättningarna. Strömsbro drog sig ur 1991, och då gav även GGIK upp. Båda föreningarna startade om på egen hand, och kvar stod S/G 83 utan organisation och utan finansiering.
Hur skulle Brynäs hantera det? Fortsätta som förut eller försöka utnyttja situationen?
I styrelsen var meningarna delade. Ordföranden, Björn Osbjer, tyckte att Brynäs skulle ta över S/G:s kvarlåtenskap och försökas dra igång något nytt. Lennart Hovelius, Jan Reander och Willy Lindström tyckte att det var ett ekonomiskt vågspel och röstade emot. Ja, de hade till och med ett motförslag: Att ge en halv miljon kronor om året till S/G 83 för att de skulle driva sin verksamhet vidare. Eller att ge samma summa till Skutskär, som också hade ett bra lag.
— Vi kunde inte se att Team Gävle-projektet hade någon framtid, säger Lennart Hovelius.
— Det fanns inga förutsättningar för att det skulle bära sig ekonomiskt.
Men Osbjer fick majoriteten med sig och beslutet klubbades igenom.
Det nya laget fick namnet Team Gävle och kom som att fungera som ett farmarlag. Juniorlaget lades ner och de bästa spelarna där blandades med de som var kvar från S/G 83.
Team Gävle spelade också i likadana dräkter som Brynäs IF gjorde.
Det var inget dåligt lag som tränarparet Lars ”Lillis” Lövblom och Lars-Göran Gerdin fick ta ansvar för. Där fanns blivande storspelare som Andreas Dackell, Stefan Klockare, Göran ”Flygis” Sjöberg, Stefan Pöllä, Per-Johan Johansson, Micke Lind, Micke Wiklander, Daniel Casselståhl och Mikael Wahlberg.
Och redan första säsongen var det nära att laget skulle ha kvalificerat sig till Allsvenskan. Bara en poäng fattades.
Det var bara Brynäs och AIK som ställde sig utanför den superjuniorliga som skulle introduceras 1994.
Det sved förstås att ge upp juniorhockeyn som Brynäs hade all anledning att känna stolthet över. Men juniorhockeyn fortsatte ändå under Team Gävles paraply. Och Björn Osbjer tyckte att det var smartare att lägga de pengar – knappt två miljoner kronor – som ett juniorlag på elitnivå kostade på ett farmarlag. Tränaren Tommy Sandlin instämde. Inte minst sedan ett tiotal spelare slussats upp till elitlaget under de tre första säsongerna.
Men kalkylen höll inte riktigt måttet. Eftersom Team Gävle ställde upp med såväl ett senior- som ett juniorlag blev kostnaderna betydligt högre än om man fortsatt som förut.
Osbjer och Sandlin var ändå nöjda med att de skapat Sveriges första farmarlagssituation. Dessutom hörde båda lagen hemma i Gävle och i Gavlerinken, så Tommy hade utan tvivel god överblick över sitt stall.
Ändå bestämde sig Sandlin och Osbjer för att bli ännu mer NHL-anpassade. De kom på att de skulle flytta Team Gävle till Sandviken, för där skulle de säkert få ett publiksnitt betydligt över de 100-300 som laget hade i Gävle.
En ishall fanns redan där, men för att få alla bitar på plats bad de fritidskontoret i Sandviken att också bygga en ny utomhusrink så att de inte skulle tränga ut de befintliga lagen i staden.
Det var att begära lite för mycket. Politikerna i Sandviken gjorde tummen ner och projektet dog ut innan det ens hade kommit igång.
Team Gävle som farmarlag till Brynäs dog också ut efter några år, 1996 enligt uppgift, men namnet har levt kvar på ungdomsnivå.
FOTNOT: Det har funnits uppgifter om att Färjestad och Grums hade ett liknande upplägg ungefär samtidigt, men en sökning på nätet ger inget belägg för det.
