Lennart Hovelius, känd som Hovan, har varit läkare i både Brynäs och Tre Kronor och dessutom under en kortare period hockeyordförande i Brynäs. Numera lägger han ner mycket tid på travhästar men följer också Gävleidrotten på nära håll. Framförallt Brynäs, förstås.
Hovan är mycket road av att så många gamla Brynässpelare fått söner som det gått riktigt bra för inom ishockeyn, och med tanke på hans hästintresse ligger det nära till hands att han också upprättat en hingstlista i Brynäs.
I toppen där hittar man förstås namn som Anders Bäckström, Jan-Erik Silfverberg, Micke Lindholm och Pär Djoos med sönerna Nicklas, Jakob, Elias och Christian. Stjärnor i NHL alla fyra.
Nära toppen ligger också Ove Molin och Janne Larsson med sönerna Emil och Emil.
Det där började egentligen med att Lennart ”Tigern” Johansson och Lars-Göran Nilsson satt hemma hos Hovelius och såg på trav på TV. Men som så många gånger förr gled samtalet in på ishockey emellanåt, och Lars-Göran erinrade sig plötsligt att Tigern var tränare då Brynäs värvade Anders Bäckström från Ånge.
– Vad skulle du med Bäckis till? frågade han. Han var ju inte särskilt snabb och sköt rätt dåligt också.
– Bäckis? Honom tog vi till avel, svarade Tigern snabbt och avväpnande.
Möjligen hade han stulit den där poängen från salig Wille Löfqvist (bilden), som alltid hade en rolig och avväpnande replik på tungan och många kluriga funderingar i huvudet. Så här skrev han i sin blogg en gång:
”Efter Nicklas Bäckströms framgångar både i Elitserien och NHL, och på senare tid Jacob Silfverbergs fantastiska spel i Elitserien tycker jag att Brynäs ska se över hur man ska få fram talanger. Nicklas är nämligen son till Anders Bäckström och Jacob är son till gamle storbacken Jan-Erik Silfverberg. Och det är här mitt resonemang om avel kommer in. Man tar helt sonika och parar ihop rätt mamma med en pappa som matchar den typ av spelare man vill ha fram. Man ska naturligtvis ha avelsvärdering varje år där vissa blir godkända och andra inte. Tigern Johansson blir ju med den skridskoåkningen han har ’icke godkänd’ som exempel. Värderingen ska sättas enbart på fysiska grunder, för det är ju med hockeyspelare som med att sitta i STC:s styrelse. Man behöver inte vara speciellt smart.”
Här ett annat typiskt Willecitat:
”Jag fattar inte det här med målkameror på elitseriematcherna. Varför inte göra som förr: fråga målvakten. För en sak är säker: vi målvakter vet om den är inne eller inte, och ärligare människor finns det inte.”
Och så ett par exempel på hans temperament:
• Första gången Mats Näslund spelade mot Brynäs var han 18 år. Timrå var tillbaka i Elitserien säsongen 1977-78 och Mats fick chansen i A-laget. Tigern Johansson hade bra koll på Mats och ville ha honom till Brynäs, men det visste kanske inte Wille Löfqvist i Brynäsmålet. Efter en trasslig situation framför mål när Brynäs mötte Timrå tappade Wille humöret och gav sig på Mats med knytnävarna.
Wille fick fem minuters utvisning och fick skällning av tränaren Rolf Andersson. Men det hjälpte inte, i nästa match gav han sig på Roland Stoltz i Skellefteå, slogs vilt och kastade upp Rolles hjälm på läktaren. Fem minuter i utvisningsbåset igen.
• Hösten 1979 spelade Brynäs en träningsmatch borta mot Helsingfors IFK. De hade en kanadensare som heter Neal, och när han gjorde 5–2 till Helsingfors så tyckte Wille att han slog in pucken med armen. Han kastade ifrån sig klubba och handskar och skrek till domaren att om det där målet blev godkänt så skulle han inte spela mer i den matchen.
Det behövde han inte heller. Han fick matchstraff.
Och så till sist historien om när Wille Löfqvist tvingade förbundet att skapa en helt ny regel:
Det började när Brynäs hade bortamatch mot Färjestad någon gång på 70-talet. Brynäs fick en utvisning, Färjestad sköt och Wille plockade. Men i stället för att vänta på domarens signal slängde Wille klubban och klubbhandsken ifrån sig, tog pucken och kastade iväg den ända in i planket på andra sidan.
Färjestadsspelarna blev naturligtvis vansinniga, men domaren kunde ingenting göra. Det fanns ingen regel som förbjöd målvakten att göra så, och tydligen gällde inte icingregeln för en sådan situation heller. Han fick visserligen inte kasta pucken framåt till egen spelare, men lagkamraterna höll sig kalla och rörde den inte. Då hemmaspelarna till slut insåg att de var tvungna att ta pucken och börja om hade många långa och sköna sekunder gått.
Hur många gånger Wille utnyttjade denna lucka i regelsystemet mindes han inte själv när han berättade den för mig, men det var väl i några matcher.
Till slut kom förbundet med en revidering av målvaktsreglerna, och tusan vet om det inte hände mitt under säsongen.
Lex Wille kallades den nya regeln.
