Veckans historia: Timrågrabbarna grävde guld i Gävle
Publicerad: 2019-02-15
På lördag spelar Brynäs borta mot Timrå, en klubb som vi haft många spännande och heta matcher mot. Men också som vi kan tacka för ganska mycket – exempelvis ett antal SM-guld.

Timrå IK, som hette Wifsta/Östrands IF från 1942 till 1964, har alltid fostrat duktiga ishockeyspelare men har trots det aldrig vunnit något SM-guld.

Det är dock inte samma sak som att inte några Timråspelare blivit svenska mästare. En hel del har faktiskt blivit det, och utan att ha scannat alla statistiklistor som finns vågar vi påstå att de allra flesta av dem tagit SM-guld i Brynäs IF.

Två av dem var faktiskt med och tog hem det första guldet 1964. Ja, inte nog med det – de var tongivande i det laget.

1. Lennart ”Tigern” Johansson (1941-2010) hade kommit till Brynäs 1962 från Wifsta/Östrand. Han hade upptäckt att några av de andra spelarna i laget där fick extra förmåner, och sådant fick honom att se rött. Dessutom var de flesta av lagkamraterna några år äldre och inte så intresserade av att lyssna på hans idéer om hur ishockey skulle spelas.

Han ville därifrån, och det berättade han för sin landslagskompis Lars-Åke Sivertsson. Som råkade spela i Brynäs sedan en säsong tillbaka.

Den chansen missade inte Breit Hellman, som var värvningsansvarig i Brynäs. Tigern Johansson flyttade till Gävle och tog Brynäs IF och hela hockey-Sverige med storm. Till skillnad från i Wifsta/Östrand blev han en självklar auktoritet bland ungdomarna i Brynäs, och dessutom var han själv en attraktion på isen. Landslagsman, bara en sån sak.

Tigern hade inga större förväntningar på sitt nya lag, men han blev glatt överraskad. Det fanns mycket talang där, det såg han direkt. Och med sina ledaregenskaper och sitt taktiska sinne lyfte han laget ytterligare en nivå.

Brynäs gick för första gången till slutspel den säsongen. Inte med någon större framgång, men något var på gång. Och publiken i Gävle hade sannerligen tagit detta unga Brynäs till sitt hjärta.

2. Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg (1944-1972) hade varit lagkamrat med Tigern i W/Ö, men han hade lockats till Grums i Värmland när Tigern flyttade till Gävle.

När Brynäsledningen och de tongivande spelarna – som Tigern, Håkan Wickberg och Sivertsson – diskuterade tänkbara förstärkningar inför 1963-64 kom Lill-Strimmas namn upp. Tigern fick i uppdrag att slå en signal och fråga om han kunde tänka sig att komma till Gävle, och det kunde han.

Så plötsligt spelade två före detta W/Ö-spelare i Brynäs, och de hade utan tvivel stor del i att laget gick till SM-slutspel för andra året i rad.

När detta slutspel skulle börja var Tigern med landslaget i OS i Innsbruck, men när han kom hem hade han nya idéer i huvudet. Lill-Strimma hade varit lite svår att få ut full kapacitet av i laget, bland annat på grund av tilltagande konkurrens på forwardssidan.

Däremot var det brist på backar. I bästa fall gick det att få ihop två backpar, och det var i tunnaste laget till och med på den tiden.

Tigern hade lagt märke till att Lill-Strimmas skridskoåkning var lite speciell. Han åkte med långa, svepande skär och hade lite svårt att få upp farten på korta sträckor. Däremot var han supersnabb när han fick en skaplig startsträcka.

Plötsligt föll allt på plats. Grabben skulle naturligtvis bli back. Då skulle hans åkning passa perfekt i offensiven i kombination med hans finter och snabba skott. Defensiven var ett problem, förstås. Men han fick väl lära sig, spelsinne hade han ju.

Det gick bra.

Det gick bättre än bra.

Det blev dundersuccé.

Lill-Strimma Svedberg lekte sig fram längs sargerna i hela slutspels-Sverige. Motståndarna bara stod och gapade när han gång på gång rundade dem och serverade forwards macka efter macka. I den näst sista och avgörande matchen i SM-serien gjorde han dessutom själv två mål borta mot Skellefteå. Matchen slutade 5-3 till Brynäs, så hans mål blev mycket avgörande.

Brynäs vann alla sina sju slutspelsmatcher och tog sitt första SM-guld. Totalt blev det sju för Tigern och ett för Lill-Strimma. Brynäs spelade bort guldet 1965 och efter det försvann han till Mora.

3. Inge Hammarström (född 1948) var väl egentligen inte ett av Tigerns Timråfynd. Inge var bara 14 år då Johansson blev brynäsare – men å andra sidan var han så tidig i sin utveckling att hela hockey-Sverige hade ögonen på honom under ungdomsåren. Bland annat utsågs han till Årets junior redan 1967, just fyllda 19.

Alla ville ha Inge Hammarström, men Inge Hammarström ville bara till Brynäs. Det var ju där de bästa spelarna fanns, det var Brynäs som var genvägen till landslaget och som vann SM-guld varje år. Så 1968 skrev han på. Men Timrå ville inte släppa sin jättetalang, så det blev många hårda ord i förhandlingarna mellan klubbarna.

Till slut blev det uppenbart att det inte skulle gå att komma överens, och på den tiden innebar det att spelaren inte fick representera sin nya klubb förrän den 15 januari.

Han missade de 15 första omgångarna och fick spela de sista sex – plus slutspelets sju matcher. Man kan tycka att det inte var någon katastrof, men Inge Hammarström var av en annan mening. Han var fullständigt förkrossad och tänkte att hela hans karriär var i fara.

Det skulle visa sig att farhågorna var betydligt överdrivna. Inge vann fyra SM-guld med Brynäs, gjorde sju säsonger i NHL, spelade 122 A-landskamper och tog tre VM-medaljer innan karriären var över. OS och Canada Cup fick han också spela i.

4. Mats Näslund (född 1959) kom från Timrå till Brynäs 1978, tio år efter Hammarström. Och vem stötte han på direkt om inte Tigern Johansson? Han var tränare för juniorlaget, kände halva Näslunds släkt i Sundsvallstrakten och var inblandad i den viktiga värvningen.

Nu fick inte Mats Tigern som tränare direkt eftersom han gick rätt in i A-laget, men året därpå blev Tigern övertalad att bli seniortränare och satte ihop en Timråkedja som blev mycket lyckosam. Mer om det lite längre ner.

Det blev fyra säsonger i Brynäs för Näslund. Under den tiden var han med och tog ett SM-guld, ett VM-silver, ett VM-brons och ett OS-brons. Han gjorde också nio säsonger i NHL och tog sedan han lämnat Brynäs guld både i VM och OS.

5. Anders Dahlin (född 1955) kom till Brynäs ett år efter Mats Näslund, 1979 alltså. Kanske var Matte med och lockade ner honom, kanske kände Tigern även hans familj och drog i trådarna. Hur som helst så fick han den goda idén att sätta ihop en ren Timråkedja i detta Brynäs som inte många trodde på inför säsongen 1979-80.

Dahlin kom ju från Timrå, precis som Näslund. Och precis som Inge Hammarström, som just sommaren 1979 återvänt från St. Louis och ville fortsätta spela på hög nivå i några år till. Brynäs hade ett ganska ojämnt lag, men denna förstakedja var det inget fel på.

Dahlin gjorde 23 mål och passade till sex i grundserien, Näslund gjorde 18 och spelade fram till 19, veteranen Hammarström gjorde 16 och assisterade till elva. I slutspelet gjorde Dahlin fem och spelade fram till ett, Näslund hade 2+2 och Hammarström 5+3.

Jodå, Timråkillarna tog för sig. Ändå var det först i sista grundserieomgången som Brynäs lyckades ta sig till slutspel – tack vare att AIK och Djurgården spelade oavgjort.

Efter det lossnade allt. Två raka mot Leksand räckte för att gå till final. Bäst av fem där, mot Västra Frölunda. 2–2 efter fyra matcher, men i den femte och avgörande blev det 2–1 till Brynäs efter ett segermål av Stig Salming. Timrågrabbarna gjorde mål i alla de sju slutspelsmatcherna.

Anders Dahlin blev kvar i Brynäs i ytterligare två år. Han kom inte upp i samma målform igen som under guldsäsongen, men 46 mål på 94 matcher är ett mycket starkt facit.

6. Tommy Sjödin (född 1965) kom till Brynäs 1986. Han arbetade sig sakta men säkert in i laget, spelade stabilt defensivt och hade dessutom ett skott som…ja, det är svårt att beskriva. Det bara small till bakom målvakterna.

Efter sex säsonger i Brynäs värvades Sjödda till Minnesota North Stars i NHL. Efter två år i USA och Kanada och sex i Schweiz och Italien återvände han 1999 till Brynäs för att avsluta karriären här.

Det gjorde han också – nio år senare, vid 42 års ålder.

Med totalt 15 säsonger i Brynäs tillhör Sjödda de verkliga trotjänarna. Bara Ove Molin (18), "Lill-Prosten" Karlsson och Janne Larsson (16) har spelat fler.

Han har blivit världsmästare, spelat i OS och alltså i NHL – men en sak fick han aldrig uppleva.

Att bli svensk mästare.

Historieskribent Ulf Kriström