Värmlänningen Nisse Nilsson, som under en stor del av sin hockeykarriär spelade i Leksand, var lika given i landslaget som brynäsaren Tord Lundström. Ja, mer än så – när Tord debuterade i Tre Kronor säsongen 1964-65 hade Nisse spelat där i nästan tio år, och Tord hade naturligtvis sett upp till honom under sina ungdomsår. När unge Lundström första gången blev uttagen till landslaget var det som ersättare för den skadade Lars-Eric Lundvall som normalt spelade i samma kedja som Sura-Pelle Pettersson och just Nisse Nilsson. Självklart var Tord och Nisse goda vänner, kedjekamrater som de var.
Så när Brynäs kom till Leksand för att spela en slutspelsmatch och Nisse stod i korridoren utanför omklädningsrummen när brynäsarna kom gående hejade han glatt när han fick syn på sin landslagskompis. Men han fick inget svar, Tord bara passerade utan att röra en min. Nisse blev chockad, kunde inte förstå hur han kunde bli så förödmjukad av en kompis. Men det handlade inte om nonchalans, det handlade om koncentration. Och kanske lite psykning. Brynäsandan.
Brynäs hade skrapat ihop en trupp med många av Sveriges bästa ishockeyspelare. Det var högsta fart och hård konkurrens på träningarna och fullt fokus under matcherna. Ja, även före matcherna som framgår av episoden ovan.
Inge Hammarström kom till Brynäs 1968 just för att konkurrensen om platserna var tuffast där. I Brynäs hade man en bättre chans att få spela i landslaget än i andra klubbar. –Det var det man strävade efter, säger Inge. Att spela i Tre Kronor var önskedrömmen. NHL då? Nej, på den tiden var det en närmast ouppnåelig ambition. Europeiska spelare var inte intressanta för NHL-klubbarna. Sedan är det en annan sak att just Inge Hammarström tillsammans med Börje Salming ändrade på den där ordningen när de 1973 skrev på för Toronto Maple Leafs och öppnade för en massutvandring till NHL från Europa.
Men det var en lång process. Under åtminstone hela 1970-talet var Tre Kronor fortfarande det stora målet för alla spelare, och kom man till Brynäs så visste man att man skulle få goda förutsättningar att göra karriär som hockeyspelare.
Det var Lennart ”Tigern” Johansson som så att säga satte standarden för vad som skulle gälla i Brynäs. Han kom från Wifsta/Östrand (Timrå) 1962 och blev omedelbart en informell ledare i det unga men talangfulla laget. I samråd med tränarna – som på den tiden hade minimal utbildning på förbundsnivå – bestämde han att träningsdosen skulle höjas flera snäpp, och han fick kompisarna att förstå att de skulle vinna fler matcher om de följde vissa mönster när de spelade. Taktik, med andra ord. Ett ganska okänd begrepp före 1960-talet. Denna anda svävade över varje träningspass, och när den unge Tommy Sandlin blev tränare i februari 1969 kom Tigern inför varje träningspass med handskrivna papper med besked om vilka övningar träningarna skulle omfatta.
Och nåde den som maskade. Brynästräningarna var tuffare än många seriematcher, och det var ingen som tvekade att smälla på ordentligt på lagkamraterna. Ibland blev det handgemäng också, inte minst när bröderna Salming spelade i olika lag på träningarna. Det hände åtminstone ett par gånger att de hamnade i rejäla slagsmål med varandra. Brynäsandan.
Och det var som sagt samma attityd under matcherna. Målvakten Wille Löfqvist har berättat att han sedan han släppt in ett billigt mål såg att Tord Lundström kom åkande från båset och förväntade sig en uppmuntrande klapp på benskydden. Men i stället rappade Tord till honom över armarna och väste ”Skärp dig nu, för fan”. Brynäsandan.
Man kan av de här episoderna tro att Tord Lundström är en bufflig och otrevlig person. Det stämmer verkligen inte, det finns inte en mer sympatisk människa. Men på isen var han en riktig tjurskalle, och det var han inte ensam om i den där Brynäsgenerationen. Alla var extrema vinnarskallar. Brynäsandan.
Men samtidigt som brynäsarna ställde hårda krav på sig själva och varandra backade de också i alla lägen upp varandra inför utomstående. I slutänden drog de alla åt samma håll. Lars-Göran Nilsson sa i en intervju en gång ungefär så här:
–Var det någon som skällde på oss eller någon av oss blev vi bara ännu bättre. Vi blev tokiga då, det blev världskrig. Den där sammanhållningen bottnade också i en enastående jämlikhet inom laget. Alla skulle ha samma ersättning, 250 kronor i segerbonus. Det var allt, och det bottnade i en överenskommelse mellan Thure Wickberg och Tigern Johansson. Där var de fullständigt överens, alla skulle behandlas lika. Brynäsandan.
–Det gällde förstås att vinna, annars blev vi utan. Men vi vann ju nästan jämt, säger Inge Hammarström. 250 kronor låter kanske inte så imponerande, men med matcher två gånger i veckan blev det ändå minst 3 000 kronor i månaden, och det var i vissa fall nästan mer än de tjänade i sina ordinarie jobb. Det där var ju ett tag sedan, och penningvärdet har förändrats en hel del på 50 år.
När Tommy Sandlin blivit varm i kläderna som tränare tog han själv över planeringen av träningarna. Och han lyckades förnya övningarna så att spelarna aldrig blev uttråkade. Han var extremt påläst när det gällde både NHL och rysk hockey och testade mycket nytt. Inge Hammarström berättar:
–Vi tränade ryskt på försäsongen, det var viktigt och värdefullt. Vi hade en grym grundkondition i och med att vi sprang så mycket bland mygg och knott under sommaren. Det var inte kul alla gånger, men det betalade sig under säsongen.
Sandlin tog också hjälp utifrån. Det var mycket brottning och medicinbollar, och det hjälpte förstås till att ge variation i träningen. Och på isträningen kunde det vara väldigt grundläggande övningar. Mycket tid lades på att slå puckar mellan varandra, nästan som en pojklagsövning.
–Men det var absolut nyttigt, har Lars-Göran Nilsson sagt. Och egentligen är det självklart – varför ska tennisspelare och golfspelare stå och nöta grundslag timme efter timme men hockeyspelare slippa undan? Det där hade vi stor nytta av under säsongen. Brynäsandan.
Men det fanns en komponent till. Brynässpelarnas vilja att vinna tog sig också uttryck i att de styrde och ställde så att de drev motståndarna halvt till vansinne. De ifrågasatte i stort sett alla domslut som gick dem emot – och domarna lyssnade på dem. Håkan Wickberg, Thures son, var center i den så kallade B-kedjan mellan Tord Lundström och Lill-Prosten Karlsson. Han var snabbtänkt och envis och var oftast den som var först framme hos domaren och klagade. Det hände att Håkan ställde sig framför domaren och sa ”du eller jag ska lämna isen”.
–Då fick vi faktiskt gå in och medla och lugna ner honom, för han menade alltid vad han sa, har målvakten Wille Löfqvist berättat. Brynässpelarnas attityd retade naturligtvis motståndarna, särskilt när domarna gav med sig. I februari 1970 sa Moras tränare Sigge Bröms efter en 8–3-förlust att Brynäs var landets mest osportsliga lag.
–Dom får göra precis som dom vill här i Gavlerinken. Jag börjar förstå hur de kan ha 38 raka hemmasegrar. och Moras lagledare Kjell Eklind höll med:
–Petar man på dom så blåser domarna. Man tröttnar på att spela mot både Brynäs och domarna.
Många andra ute i hockey-Sverige höll med även om de höll lägre profil än Morakillarna. Och Brynässpelarna var inte omedvetna om att de fick förmåner.
I en filmad intervju sa Wille Löfqvist många år efter karriärens slut så här: –Dom påstod att vi fick favörer för att vi var på domarna och gnällde. DET GJORDE VI ALDRIG!!! Och så log han illmarigt.
Nu i dagarna startar 8-delsfinalerna mot Luleå HC. Lagen ska mötas i bäst av tre matcher. Låt oss tillsammans locka fram det bästa ur just Brynäsandan
Köp biljett till Brynäs IF - Luleå HC Onsdag 14/3 kl 19.00 i Gavlerinken Arena >>>
{!A}
