Söndag Sön 30 Oktober Okt
Torsdag Tor 3 November Nov
Lördag Lör 5 November Nov
Söndag Sön 6 November Nov
Onsdag Ons 16 November Nov
Fredag Fre 18 November Nov
Lördag Lör 19 November Nov
Torsdag Tor 24 November Nov
Lördag Lör 26 November Nov
Tisdag Tis 29 November Nov
Onsdag Ons 30 November Nov
Torsdag Tor 1 December Dec
Idag 2 December Dec
Lördag Lör 3 December Dec
Torsdag Tor 8 December Dec
Lördag Lör 10 December Dec
Söndag Sön 11 December Dec
Tisdag Tis 20 December Dec
Måndag Mån 26 December Dec
Tisdag Tis 27 December Dec
Onsdag Ons 28 December Dec
Fredag Fre 30 December Dec
Tisdag Tis 3 Januari Jan
Torsdag Tor 5 Januari Jan
Lördag Lör 7 Januari Jan
Torsdag Tor 12 Januari Jan

Ove, Ove, Ove Molin – långläsning inför lördagens hyllning

3 oktober 2022 06:15
Ett stycke Brynäshistoria, Ulf Kriström, Ove Molin
Historia

Ove Molin är hjälten framför alla andra för ett par generationer Brynäsanhängare.

I lördagsmatchen mot Skellefteå kommer han att hyllas med att få en vepa i taket på Monitor ERP Arena.


Bli en del av hyllningen av Ove du också - biljett hittar du genom att klicka här!

Ove Molin hade just fyllt 20 år då han kom till Brynäs från Danderyd 1991. Egentligen tillhörde han AIK, men Anders ”Ankan” Parmström och hans ledarstab tyckte att grabben var i klenaste laget och skulle behöva bygga på sig lite. Så det var meningen att han skulle lånas ut till Danderyd tills vidare.

Men i Gävle fanns Inge Hammarström, som hade börjat scouta unga spelare redan innan han själv avslutat sin karriär nästan tio år tidigare. Nu var han Europachef för Philadelphia Flyers scoutingverksamhet, hade sett unge Molin i åtskilliga matcher och var fullt på det klara med att grabben skulle vara en tillgång för vilken elitserieklubb som helst.

Inge hjälpte Brynäs vid sidan av sitt NHL-jobb, fyrfaldig svensk mästare som han var och med ett hjärta som klappat för klubben ända sedan han kom från Timrå 1968.

Hockeyordförande i Brynäs var lagets före detta läkare Lennart Hovelius, Hovan kallad, och han litade till hundra procent på Inges hockeyöga. Det gjorde möjligen tränaren Tommy Sandlin också, men av någon anledning motsatte han sig att Brynäs skulle satsa pengar på Ove. Det handlade om en bytesaffär när AIK värvade Patrik ”Putte” Erickson, och både Hovan och Ankan försökte förstås komma så lindrigt undan som möjigt rent ekonomiskt.

Hovan kände att han måste ha Sandlin med sig, och till slut fick han som han ville.

– Jamen ta honom då. Då blir väl Inge nöjd i alla fall, sa Tommy en dag.

Hela affären hamnade till slut i förbundets skiljenämnd, och hur mycket Brynäs än fick betala (ett par hundra tusen) så var det alldeles för lite. Fast det visste ju ingen då – utom möjligen Inge Hammarström.

Brynäs hade haft ett kärvt decennium efter SM-guldet 1980 men var på gång igen och hade gått till slutspel tre år i rad. Laget var faktiskt på väg att bli riktigt starkt med Micke Sundlöv i målet, backar som Tommy Sjödin, Tommy Melkersson, Niklas Gällstedt och Nikko Davydkin – och en riktigt vass förstakedja som bestod av Janne Larsson, Anders Huss och nye Tom Bissett.

Bissett var okänd för den svenska hockeypubliken när han kom men blev en publikfavorit direkt i Gävle.

Därtill fanns det flera mycket duktiga forwards, till exempel Thomas Tallberg, Jonas Johnson och Micke Lindholm, men Sandlin hade inte helt lätt att få ihop riktigt vassa formationer.

Han hade under försäsongen tänkt sig att låta Jocke Pehrson från Strömsbro spela ihop med Stockholmsgrabbarna Anders Gozzi (från AIK) och Peter Larsson (Södertälje), men när Jocke blev skadad på försäsongen chansade han med att i stället sätta in Ove Molin där.

Det var inget självklart beslut, för alla tre var rätt småväxta, men de fick i alla fall chansen att spela ihop.

Det gick rätt hyfsat redan från början och med tiden hittade de varann bättre och bättre och bättre. Ja, så bra att folk kom till Gavlerinken nästan bara för att se denna nya kedja som åkte skridsko så det sjöng i isen och kombinerade så kvickt och effektivt.

Efter ett tag var det en journalist som frågade Sandlin om inte de där småkillarna förtjänade att åtminstone kallas B-kedja eftersom det gick så bra för dem.

– I Brynäs har vi inga hierarkier. Ingen kedja rankas högre än de andra. Måste du ha ett namn kan du väl kalla dem för Smurfkedjan, svarade han.

Smurfarna var en tv-serie för barn som var populär just då. Huvudfigurerna var blå och framför allt små, och många tyckte att namnet passade bra in på trion. Det blev snabbt etablerat.

Det gick bättre och bättre både för Smurfkedjan och för laget. Efter jul var Brynäs bäst i Elitserien och Smurfkedjan gjorde mer än en tredjedel av målen. 29 av 79.

Och det skulle bli ännu bättre. I första kvartsfinalmatchen mot Västra Frölunda gjorde Ove 1–0 och Anders Gozzi både 2–0 och 3–0. Frölundaförsvaret hann helt enkelt inte med.

Men i tredje perioden reste sig Frölunda, och då slutsignalen gick stod det 4–4.

Sudden death – och då slog smurfarna till igen. Gozzi gjorde segermålet efter 1.50.

Returen i Göteborg var Frölundas, de vann med 4–3 tack vare ett segermål elva minuter in på förlängningen, men i den tredje och avgörande matchen slog Smurfkedjan till igen då matchen såg ut att gå till ännu ett suddenavgörande. Med sju och en halv minut kvar gjorde Ove 5–4, och när Frölunda tog ut målvakten gjorde Peter Larsson ett mål till.

Någon SM-final blev det inte. Malmö hade ett mycket starkt lag då (med Mats Näslund i spetsen) och vann i två raka i semifinalen. Men Smurfkedjan och inte minst Ove Molin hade sannerligen slagit igenom.

Smurfarna briljerade även följande säsong, 1992-93, men stod inte i särklass i laget. Brynäs hade tre jämnstarka uppsättningar, och den mest produktiva kedjan i grundserien var Tom Bissett-Janne Larsson-Anders Huss.

Västerås vann faktiskt grundserien före Brynäs, och det var jämnt i tabellen. Ovissa kvartsfinaler i bäst av tre där Brynäs ställdes mot Leksand och började hemma. Leksand tog ledningen men Bissett kvitterade, och sedan spelade Ove fram till 2–1 och gjorde själv ytterligare två mål. Matchhjälte alltså.

Ändå blev han bänkad i slutet av den jämna returmatchen sedan Leksand kvitterat till 4–4. Men när båda lagen fick en man utvisad drygt elva minuter in i förlängningen kände Ove att han skulle kunna göra skillnad.

Han fångade Sandlins blick och höll fast den. Till slut log Tommy och nickade. In och kör!

17 sekunder efter det att pucken släppts fick Ove en långpassning från Tommy Melkersson, åkte sig fri och satte 5–4.

Fin fingertoppskänsla av Sandlin där.

I semifinalen blev det revansch mot Malmö. 8–0 hemma, 2–3 borta och så 5–0 hemma i den avgörande matchen. Smurfkedjan gjorde några av målen men dominerade inte. Och i den minnesvärda finalserien mot Luleå, där Brynäs tog guldet efter att ha vänt 0–2 i matchserien till 3–2, var det 20-årige Andreas Dackell som fick rubrikerna sedan han både kvitterat till 2–2 och gjort avgörande 3–2 i slutskedet av matchen.

Molin och hans smurfbröder fixade också några mycket viktiga mål men inga direkt matchvinnande.

Smurfkedjan spräcktes 1995 då Anders Gozzi lämnade Gävle, och för Oves del kunde säsongen ha blivit den sista. Under ett träningspass i november körde han i full fart in i sargen och skadade en ryggkota så svårt att man ett tag till och med befarade att han skulle bli invalidiserad.

Så illa var det nu inte, men han kom inte tillbaka till hockeyn förrän följande säsong – och då i Helsingfors.

Där fick Ove det inte riktigt att fungera, och redan 1997 var han tillbaka i Brynäs. Då hade även Peter Larsson lämnat klubben och Ove fick i stället överta Anders Huss plats i kedjan med Janne Larsson och Tom Bissett.

Den trion blev inte minst säsongen 1998-99 oerhört framgångsrik. Tillsammans gjorde de 77 mål i grundserien och totalt 95 under säsongen. Som avslutades i den avgörande finalmatchen borta mot Modo med det slutgiltiga 4–2-målet då Ove åkte mot tomt mål med pucken och till och med hann sträcka armarna i luften innan han föste in pucken.

Ove Molin skulle då fylla 28 år och borde väl vara inne i slutfasen av karriären. Men om man tycker att ishockey är det roligaste som finns och har förmågan att hänga med på elitnivå så fortsätter man förstås.

Det gjorde Ove i ytterligare elva säsonger. Inte förrän den 26 mars 2010 då Djurgården slog ut Brynäs i en SM-kvartsfinal hade Ove Molin fått nog. Och då var han ändå inte slut som elitspelare – med 30 poäng på 58 matcher tillhörde han de mest produktiva i laget.

Då Ove slutade hade han delat omklädningsrum med mer än 200 andra Brynässpelare, han hade spelat 885 elitseriematcher och vunnit två SM-guld, setts och beundrats av tre-fyra miljoner åskådare – men tyvärr aldrig fått något internationellt genombrott.

Det är en gåta som ingen lyckats lösa. Kanske fick han för få chanser i Tre Kronor.

Boken om Ove som kom ut 2010 heter Hockey blev mitt liv, och så har det verkligen blivit. Efter den aktiva karriären har han jobbat som tränare och ledare i Brynäs, med en parentes på fyra år i Karlskrona.

Ulf Kriström

Bli en del av hyllningen av Ove du också - biljett hittar du genom att klicka här!