Ibland talar man om bortglömda hjältar, och till den kategorin kan man nog räkna det Brynäsgäng som våren 1960 förde upp klubben i högsta serien. Det var de grabbarna som lade grunden till det fantastiska stycke svensk ishockeykultur som vi i Gävle i dag kan se tillbaka på med så mycket stolthet och glädje.
Brynäs IF har ju faktiskt inte behövt lämna högsta serien sedan dess, och då har det ändå gått snart 60 år sedan det hände. Det var ett hemvävt lag som vann division II Västra A före Fagersta och Karlskoga. Nästan alla killarna hade växt upp på Brynäs och kände varandra sedan barnsben. De spelade fotboll ihop, de spelade ishockey ihop, de spelade poker ihop och sent på lördagsnätterna pratade de ihop sig om hur de skulle undvika att Sop-Åke Andersson fick reda på vilka dåligheter de hade roat sig med under kvällen.
Sop-Åke var ju, som vi varit inne på tidigare, ungdomsledare i Brynäs IF och hade järnkoll på allt som hände på Brynäs. En tvärgatornas socialsekreterare, men på ideell basis. Ett sammansvetsat gäng var det. Men en spelare stack ändå ut lite. Lasse Bylund hade inte växt upp på Brynäs, han var lite borgerligare av sig såtillvida att hans pappa drev en hemindredningsbutik nere på stan – och han hade faktiskt värvats utifrån. Brynäs IF:s första värvning.
Fast ärligt talat är värvning egentligen ett väl starkt ord. Brynäsledningen hade hittat Lasse Bylund i Hemsta i Gävles södra utkant och tyckte att han var tillräckligt bra för att lägga ner lite extra resurser på. ”En mycket stor framtidsman för Brynäs”, stod det i Arbetarbladet.
Det var förresten ett par spelare till i laget som inte hade växt upp på Brynäs och som hade en mer borgerlig bakgrund. Lennart Norrby och Leif Eriksson bodde väster om järnvägen precis som skolgrabben Håkan Wickberg. Hans pappa Thure var den drivande ledaren i klubben, så det var inte mycket att välja på i hans fall. Så här såg det framgångsrika laget ut i sin helhet:
Målvakter
Åke ”Lill-Åke” Andersson, 27 år, brevbärare.
Hans Dahllöf, 19 år, kontorist (men senare polis).
Backar
Olle Linder, 29 år, montör.
Yngve Fälth, 28 år, varvsarbetare.
Lars Bylund, 22 år, affärsbiträde.
Lennart Norrby, 22 år, verkstadsarbetare.
Forwards
Sven ”Malin” Jernberg, 27 år, linjearbetare.
Gunnar ”Kulan” Söderblom, 30 år, byggnadsarbetare.
Karl-Gunnar ”Kalkas” Mattsson, 28 år, ingenjör.
Ove Larsson, 19 år, kontorist. Heter numera Öjsäter.
Håkan Wickberg, 17 år, studerande.
Leif Eriksson, 19 år, studerande.
Lennart Åström, 25 år, polis.
Arne Österberg, 23 år, kontorist.
Per-Erik Lingman, 20 år, finmekaniker.
En blandning av gammalt och ungt, alltså. Och det var de yngsta som åtminstone under första halvan av serien drog blickarna till sig – den så kallade ungdomskedjan Ove Larsson-Håkan Wickberg-Leif Eriksson gav en liten förhandsglimt av det klapp-klapp-spel som under 60-talet skulle göra Brynäs till Sveriges bästa ishockeylag.
Ni som är unga och går på ishockey i dag kan inte föreställa er hur förhållandena var på den där tiden. I flera avseenden. För det första var Brynäs IF nummer 3 i ranking då. Nummer 3 i Sverige? Nej, i Gävle. För samtidigt som Brynäs kämpade på i division II Västra B spelade både Gävle GIK och Strömsbro i division I Norra, högsta serien. GGIK var dessutom ett av landets absolut starkaste lag och gick till SM-slutspel tillsammans med Djurgården, Södertälje och Skellefteå.
För det andra spelade Brynäs och de övriga Gävleklubbarna sina hemmamatcher på Isstadion på Nynäs. En ganska primitiv anläggning där nordanvinden fick bra fäste mellan plankorna på de enkla läktarna och där det var en promenad på ett 50-tal meter från rinken till omklädningsrummen som egentligen hörde till fotbolls- och bandyplanen på Nynäs idrottsplats mellan Gästrikegatan och Hälsingegatan.
Men jämfört med hur de övriga lagen i division II-serien hade det var Isstadion en lyxig historia, nästan en arena. Med speakerbås, pressläktare, toalett och faktiskt konstfrusen is. Det var ingen annan av klubbarna i serien som kunde garantera spelbar is redan i november-december. Och eftersom hösten var ganska mild fick man stuva om i spelprogrammet så att Brynäs fick en hel rad hemmamatcher i början och nästan bara bortamatcher efter nyår.
Det hade nu ingen praktisk betydelse. Brynäs vann serien fullständigt överlägset. 14 segrar, två oavgjorda, ingen förlust och målskillnaden 110–29.
Men när division I-säsongen började hösten 1960 var halva laget utbytt. Varför så många försvann är lite svårt att precisera så här långt efteråt, men att spela i en högre serie krävde mer tid och större engagemang, och det var inte alltid så lätt att få ihop mer träning med jobb och familj. Särskilt när träningsdosen ökades, och det gjorde den verkligen under sommaren 1960. Sommarträning hade knappt ens förekommit tidigare.
En del lovande spelare valde att sluta vid tidig ålder på grund av det, inte bara i Brynäs. Dessutom hade Thure Wickberg högre ambitioner för Brynäs än att hänga kvar i högsta serien. Han och hans stab värvade under sommaren blivande storspelare som Lars-Åke Sivertsson, Kjell Larsson och Lasse Hedenström och tog dessutom tillbaka supertalangen Tommy Öström från Hammarby. I den processen kände kanske några av spelarna i föregående säsongs lag att de inte skulle räcka till och valde att sluta.
Trist för dem, men Thure Wickbergs koncept fungerade. Och av spelarna som förde upp klubben i högsta serien blev tre storstjärnor både i klubb- och landslag på 60- och 70-talet. Nämligen målvakten Hasse Dahllöf, backen Lasse Bylund och centern Håkan Wickberg.
{!A}
Brynäs spelade säsongen 1959-60 för första gången i de nya vita dräkter som Thure Wickbergs affärskompanjon Sven Kedbrant hade designat. Kanske bidrog den fräcka designen till att Brynäs vann serien överlägset och gick upp i division I.Övre raden från vänster: Tränaren Börje Mattsson, Karl-Gunnar Mattsson, Gunnar Söderblom, Ove Larsson (Öjsäter), Leif Eriksson, Arne Österberg, Håkan Wickberg, Per-Erik Lingman och lagledaren Breit Hellman. Främre raden: Lennart Norrby, Lars Bylund, Åke Andersson, Hans Dahllöf, Olle Linder, Yngve Fälth. Foto: Lennart Olofsson/Arkiv Gävleborg.
