Man kan lugnt påstå att Lasse Eriksson hade en del otur. Han kom till Brynäs från Ånge redan som junior och gjorde bland annat två starka JVM-turneringar. Men i klubblaget fick han stå i skuggan av Wille, och när det äntligen skulle vara Lasses tur fick han konkurrens av Åke Lilljebjörn.
Målvakterna i ett lag är nästan alltid totalt solidariska med varandra. Lasse Eriksson var inget undantag – och han väntade sannerligen tålmodigt på sin chans.
1987 försvann Åke till AIK, och då blev Lasse äntligen förstemålvakt och fick sin plats i rampljuset under några säsonger. Men reserven som Brynäs hämtade från Skutskär utvecklades snabbt och tog säsongen 1990-91 över som klubbens förstaval i kassen. Han heter Michael Sundlöv.
Micke blev mycket snabbt en publikfavorit i Gävle, och 1992-93 blev han närmast avgudad när Brynäs vann sitt elfte SM-guld. Han spelade samtliga slutspelsmatcher och var naturligtvis i hög grad delaktig i guldet.
Micke var framförallt en mycket snabb och skicklig målvakt – men dessutom var han en showman som alltid sa vad han tyckte och aldrig höll igen när han kände sig provocerad.
Under sina tolv säsonger i Brynäs drog han på sig 142 utvisningsminuter. Det är i och för sig ingen merit, men det säger en del om hans engagemang i matcherna. Nästan tolv utvisningsminuter som målvakt!
Även säsongen 1994-95 var Micke helt outstanding. Han hade stor del i att Brynäs gick till final och hade chansen att spela hem guldet borta mot HV71 i den fjärde matchen. Det var bäst av fem som gällde då, och det stod 2–1 till Brynäs i matchserien.
I denna fjärde match var ställningen 1–1 i början av tredje perioden. HV-spelarna insåg att det var stor risk att guldet skulle glida dem ur händerna, och Brynässpelarna började känna doften av guld.
Då blev Micke Sundlöv skadad.
{!A} Micke Sundlöv hade elva händelserika säsonger som Brynäsmålvakt. Bland annat var han i högsta grad delaktig i att det blev SM-guld 1993.
Han sträckte ut benet för att göra en skridskoparad och kände direkt att något gått sönder på baksidan av låret.
Ingen idé att ens försöka fortsätta. En snabb gest till Lasse Karlsson, som genast drog på sig hjälm och handskar och åkte ut med några kvicka skär och vevande armar för att i någon mån få igång kroppen.
Maken till otacksam uppgift lär vara svår att hitta. Stackars Karlsson hade mest spelat juniormatcher hela säsongen inför en handfull åskådare och fick plötsligt ta det totala ansvar som det innebär att stå i mål i en SM-final med fulla läktare och miljoner TV-tittare.
Lasse gjorde en heroisk match i Jönköping, kanske för att han aldrig hann med att tänka efter vad det var han hade kastats in i, men kunde inte hindra HV71 från att vinna med 4–2 och ordna en femte och avgörande match i Gävle torsdagen den 6 april 1995. Två dagar senare.
Micke Sundlöv steg upp tidigt på onsdagsmorgonen och fick hela rehabiliteringsteamet med sig. Han bokade in den ena behandlingen efter den andra och var nästan gråtfärdig över att ingenting tycktes hjälpa, men gav upp gjorde han inte. Här gällde det att till varje pris bli i spelbart skick till torsdag kväll!
Tommy Sandlin insåg att det knappast fanns en chans att Sundlöv skulle kunna spela i torsdagsmatchen, och det sa han klart och tydligt också.
–Du får naturligtvis göra allt du kan för att bli spelklar, men ni måste sköta det diskret. Jag har meddelat Lasse att han ska spela så att han kan få en chans att ladda upp ordentligt, och om han märker att du håller på och jobbar med någon superrehabilitering så kommer att han bli störd.
Jodå, det förstod Micke. Så all knådning och all lindning skedde när alla andra lämnat Gavlerinken och åkt hem för att vila. Och Micke kom överens med lagläkaren Anders Helleberg om att träffas bakom stängda dörrar tidigt på torsdagsmorgonen för att börja sätta in en serie smärtstillande sprutor.
Tidigt på matchdagen fick Sundlöv den första sprutan och låret lindades omsorgsfullt efter en massageomgång. Proceduren upprepades ända tills Helleberg inte vågade sätta in en enda spruta till, och då kände sig Micke för med en liten skridskotur. Det gick bra, och hoppet steg.
–Vi får testa på riktigt, sa Anders Helleberg.
I samma ögonblick som HV71:s buss rullade in på parkeringen intill Gavlerinkens västra gavel kom Micke Sundlöv och Wille Löfqvist, som var målvaktstränare då, promenerande över gårdsplanen i riktning mot B-hallen i allvarligt samspråk. Micke med full utrustning på. HV71-tränaren Sune Bergmans ögon svartnade till. Han hade ju läst i tidningen att Sundlövs skada omöjligen skulle hinna läka till matchen, och här var karln uppenbarligen på väg att värma upp.
–Sandlin försöker lura mig, muttrade Bergman mellan sammanbitna läppar.
Men Tommy Sandlin hade talat sanning. Micke Sundlövs plan på en snabb comeback höll inte alls. Så snart han sträckte ut benet för att rädda ett skott från Wille kände han att alla ansträngningar hade varit förgäves. Bara att kasta in handduken.
Ingenting av det där kände Lasse Karlsson till. Han laddade på sitt håll med resten av laget inför sitt hockeylivs svåraste uppgift, och att påstå att han var oberörd när det var dags för värmning och uppladdning skulle vara en överdrift, för att inte säga en ren lögn. Han var alldeles ifrån sig av nervositet.
Lite släppte det när han väl skrinnade in på isen, och när han fick stående ovationer av publiken under presentationen växte självförtroendet en hel del. Han hade faktiskt gjort en bra match i Jönköping (nåja, en period då), och det hade ju Gävlepubliken kunnat se i TV. Och så kände de väl att han skulle må bra av lite moraliskt stöd.
Det blev en dramatisk final. Lasse Karlsson hade trots storspel släppt in fyra mål när slutsignalen gick, men i gengäld hade Jonas Johnson, Micke Lind och Per-Johan Johansson (två gånger om) sett till att Brynäs gjort lika många.
Johanssons andra mål kom med bara en och en halv minut kvar och knappt det och innebar kvittering till 4–4. Ett lyft för hemmalaget, som också trummade på i förlängningen och var nära att avgöra flera gånger.
Men i stället fick HV 71:s Johan Lindblom efter 15.48 iväg ett avigt och oväntat skott som slank in intill Lasse Karlssons vänstra stolpe, och så var allt över. Så snöpligt, framförallt för Karlsson som hade sitt livs chans att bli SM-hjälte och missade den.
Micke Sundlöv lärde känna ett antal reservmålvakter under sin karriär, men till slut (1997-98) kom det en som kunde ge honom en riktig match om platsen mellan stolparna, nämligen Johan Holmqvist. Honken kallad för att han hade samma efternamn som legenden från Strömsbro – och dessutom var målvakt.
Honken hade värvats från Tierp redan säsongen före, 1996-97, men då hade han just fyllt 18 år och fick stå på tillväxt under en säsong. Hösten 1997 var han färdig att ta över, och det var uppenbart även för Micke Sundlöv att det var dags att stå åt sidan för nästa generation.
Följande säsong, 1998-99, blev Honkens stora genombrott. Man brukar säga att en målvakt är som en vägg när han är riktigt bra, och den här säsongen var Honken som en stenmur. Otroligt bra. Han hade mycket stor del i att Brynäs vann sitt tolfte guld den säsongen även om det var Janne Larsson, Ove Molin och Tom Bissett som fick rubrikerna i slutspelet.
1999-2000 spelade han en lika framträdande roll, men den säsongen var tvillingarna Sedin i MoDo helt grymma i semifinalen och Brynäs försvann där.
Försvann gjorde Johan Holmqvist också. Han skrev på för New York Rangers, och hösten 2000 var Johan Asplund förstemålvakt med Mattias Pettersson som backup. Just den Mattias som efter den aktiva karriären blev materialförvaltare och är det än i dag.
Båda var bra målvakter, Asplund kanske en aning ojämn, men Brynäs var inne i en återuppbyggnadsperiod och nådde inga större framgångar under de första åren på 2000-talet. Det var rörigt i båset också eftersom tränare kom och gick mest hela tiden. Esko Nokelainen, Gunnar Persson, Tomas Jonsson, Roger Kyrö, Wayne Fleming och Leif Boork avlöste varandra.
2002 värvades kanadensaren Jamie Ram som förstemålvakt, men det blev bara en säsong för honom. 2003 kom i stället finländaren Markus Korhonen, som blev ordinarie i målet. Unge Jocke Lundström fick stå på tillväxt.
{!B} Johan Asplund från Skutskär och Johan Holmqvist från Tierp gjorde Brynäskarriär ungefär samtidigt. Det var Honken som lyckades bäst av dem.
Det som hände därefter var att Johan Holmqvist 2004 återvände efter några år i Nordamerika och blev förstemålvakt. Korhonen fick några strömatcher och Lundström inga matcher alls.
Då Leif Boork blev tränare 2005 engagerades också Pecka Alcén som målvaktstränare. Han fick ansvaret för att utbilda alla målvakter i klubben, och ingen kan komma och säga annat än att han gjort ett bra jobb. Även om de flesta av hans adepter av naturliga skäl inte är kvar i klubben. Då skulle Brynäs inte ha just annat än målvakter att ställa upp med.
Men det skulle dröja innan det blev någon riktig kontinuitet på målvaktssidan i herrarnas A-lag. I damlaget däremot var Annica Åhlén given, och hon var bra.
I herrlaget spelade Holmqvist och Korhonen ungefär lika mycket 2005-06, och sedan drog Honken till NHL igen och Korhonen till St. Petersburg.
I stället gjorde Micke Sundlöv (som blev sportchef i Brynäs 2004) och tränaren Boork ett fynd på VM i Lettland 2006. Slovenien kom sist i A-gruppen, men deras målvakt Robert Kristan fick många tillfällen att visa sin klass. Han värvades till Brynäs inför säsongen 2006-07 tillsammans med Daniel Sperrle från Mora, och Kristan blev förstemålvakt även om de turades om en hel del.
Men Robert Kristan hade problem med språket och fann sig aldrig riktigt tillrätta i Sverige. Han återvände hem, och 2007-08 var Korhonen tillbaka i stället. Sperrle fick också spela många matcher, och i bakgrunden väntade unge Anders Lindbäck på sin chans.
Det var lite cirkus där ett tag, och Brynäs var på väg mot att tvingas kvala sig kvar i Elitserien. Då fick Boork gå, och Olof Östblom som tog över hämtade en för allmänheten okänd målvakt från juniorlaget. Hans namn är Jacob Markström, och han gjorde dundersuccé. När han kom in var det för sent att slippa kvalplatsen, men i kvalserien storspelade han och gav laget en ryggrad som det hade saknat under grundserien.
Att Boork vid det laget hade återkommit som huvudtränare är en helt annan historia.
Markström fick konkurrens följande säsong, 2008-09. Hans gamle barndomskompis Anders Lindbäck (de växte upp på samma gata i Sätra) utvecklades snabbt, och där hade väl Pecka Alcén ett par fingrar med i spelet. Jacob fick fler matcher, men de var ganska jämbördiga och nye tränaren Niklas Czarnecki hade en rätt bra sits med två bra målvakter och ett på det stora hela lovande lag.
Kvartsfinal blev det den säsongen.
Men Lindbäck ville ha mer speltid och gick till Timrå efter säsongen. Sundlöv och Alcén hittade dock en bra ersättare i Leksand, nämligen Eddie Läck.
Jacob Markström gjorde ännu en lysande säsong 2009-10, men längre än till kvartsfinal nådde inte laget.
Men potential fanns det, och Micke Sundlöv såg med förväntan fram emot 2010-11. Fast nuförtiden kan man aldrig ta något för givet – i ett huj hade Jacob Markström försvunnit till Florida Panthers och Eddie Läck till Vancouver. Och om Sundlöv nu tänkte tanken att ta tillbaka Anders Lindbäck från Timrå så var den lösningen bara att glömma, för han hade skrivit på för Nashville.
Plötsligt måste målvaktsfabriken Brynäs värva målvakter. Valet föll på den rutinerade Björn Burling och den desto mindre rutinerade Niklas Svedberg.
Samtidigt hittade damlaget en värdig ersättare till Annica Åhlén, som hade slutat 2005. Sara Grahn, en världsstjärna med meriter från både VM och OS, kom till Gävle från Linköping.
För damlaget stod det tidigt klart att klubben gjort ett kap, men killarna gick det sådär för. Många mål bakåt, ingen stabilitet alls i försvarsspelet.
Då dök det i oktober upp en chans att skriva kontrakt med tysken Thomas Greiss. Han var i rätt ålder, född 1986, och hade föregående säsong spelat både i NHL och OS. Ingen i Brynäs hade sett honom spela, men det är inget ovanligt numera när allt mer kretsar kring scouter och agenter.
Gefle Dagblad vitsade om att Brynäs hade köpt Greissen i säcken, och dessvärre visade det sig att det inte var någon lysande affär. Greiss fick en dålig start, tappade självförtroendet och gav aldrig den stadga som alla hade hoppats.
Brynäs gick ändå till slutspel, men i kvartsfinalen blev det en klar förlust mot Färjestad.
Och på tal om Färjestad så valde tränaren Niklas Czarnecki att gå dit när säsongen var över. Han är värmlänning, så det var kanske inte så konstigt.
Men Micke Sundlöv var inte särskilt bekymrad över det. Tommy Jonsson, som varit assistent till Niklas, fick ta över huvudansvaret. Och han fick en bra start i och med att Sundlöv skrev kontrakt med Johan Holmqvist, som ville hem efter tre säsonger i Frölunda.
En guldhjälte var tillbaka.
Dessutom visste Tommy att han hade en bra mix av rutinerade och lovande spelare. Han trodde på SM-guld och fick spelarna med sig. Och Honken…ja, han trivdes med att spela i Brynäs igen. Klubben i hans hjärta även efter åtskilliga år ute i den stora hockeyvärlden. Han spelade bra också, ingen kan påstå något annat, men andremålvakten Niklas Svedberg gjorde stora framsteg och fick fler och fler matcher från start. När grundserien var över hade han spelat 29 matcher och Honken 28 – och i slutspelet var Svedberg förstemålvakt. Han var lysande då, helt magisk.
Brynäs tog det där 13:e guldet som Jonsson hade lovat, och alla hyllade den nye målvaktshjälten. Liksom Alcén som gett honom verktygen.
Total succé – och då vet man ju vad som händer. Säsongen 2012-13 representerade Svedberg Boston Bruins, och Brynäs fick ge sig ut på målvaktsjakt igen. Visserligen var Honken kvar, och unge Jonas Johansson kunde säkert bli bra. Om ett par år.
Valet föll något oväntat på Robin Rahm, en värmlänning som varit ute i kylan i ett par år på grund av en dopinghistoria. Nu fick han en ny chans på elitnivå, men det blev ingen framgångssaga. Holmqvist hittade heller inte sin bästa form.
I november 2013 skrev Brynäs kontrakt med österrikaren Bernhard Starkbaum. Han hade spelat i MODO säsongen före, men där ville de satsa på ett par egna unga målvakter så Bernhard stod utan klubb. I Brynäs hittade han rätt direkt. Brynäs nådde visserligen inte längre än kvartsfinal, men Starkbaum spelade bra och blev publikfavorit.
Två säsonger till blev det innan han tackade för sig och flyttade hem till Österrike.
Den perioden var ganska turbulent när det gäller målvakterna bakom Starkbaum. Sju av dem klädde om till match, och fem av dem fick speltid. Däribland unge Felix Sandström från Huge.
Felix fick ännu mer speltid 2015-16, och när Starkbaum slutade var det meningen att han skulle bli förstemålvakt. Som tänkt reserv värvade dåvarande tränaren Thomas ”Bulan” Berglund David Rautio som han kände från Luleå. Men Felix Sandström fick en del hälsoproblem under säsongen 2016-17 då Brynäs gick till final och förlorade mot HV71. Så David Rautio spelade fler matcher under säsongen, men båda gjorde hjälteinsatser och hyllades med all rätt.
Ja, så kom då säsongen 2017-18 då Felix fortfarande hade ont i magen ibland och lånades ut till Oskarshamn för att senare skriva kontrakt med HV71. Och Linus Fernström kom in som andremålvakt efter Rautio.
På den vägen är det, som bekant.
