• Huvudsponsorer

Lördag Lör 17 November Nov
Söndag Sön 18 November Nov
Torsdag Tor 22 November Nov
Fredag Fre 23 November Nov
Lördag Lör 24 November Nov
Onsdag Ons 28 November Nov
Torsdag Tor 29 November Nov
Lördag Lör 1 December Dec
Söndag Sön 2 December Dec
Onsdag Ons 5 December Dec
Torsdag Tor 6 December Dec
Lördag Lör 8 December Dec
Onsdag Ons 19 December Dec
Fredag Fre 21 December Dec
Onsdag Ons 26 December Dec
Fredag Fre 28 December Dec
Söndag Sön 30 December Dec
Lördag Lör 5 Januari Jan
Onsdag Ons 9 Januari Jan
Torsdag Tor 10 Januari Jan
Lördag Lör 12 Januari Jan
Söndag Sön 13 Januari Jan
Tisdag Tis 15 Januari Jan
Fredag Fre 18 Januari Jan
Lördag Lör 19 Januari Jan

Tacka Djoos för Bissett

3 december 2018 17:44
Historia

Vill man bli älskad av en hockeypublik ska man bli målvakt eller målskytt. Historien dräller av hjältar som antingen stått i vägen för puckarna eller föst dem över mållinjen. En klassisk brynäsare i den senare kategorin föddes i Seattle strax söder om den kanadensiska gränsen vid atlantkusten.


Bara fem spelare var med och vann SM-guld med Brynäs både 1993 och 1999. Anders Huss, Janne Larsson, Tommy Melkersson, Ove Molin – och så Tom Bissett, amerikanen med de snärtiga handlederna.

Bissett blev älskad av Gävlepubliken och respekterad både av lagkamrater och motståndare. Inte bara för att han gjorde en massa mål utan också för att han var – och är – en mycket sympatisk person.

Tom föddes och växte upp i Seattle, där ishockeyn aldrig varit någon större sport, men han hade en kompis vars pappa kom från Kanada och startade ett lag för smågrabbarna. Ofta reste de över gränsen till Kanada och spelade mot lag i Vancouver, och Tom Bissett blev med tiden en riktigt bra spelare. Så bra att han som 17-åring gjorde 103 poäng på 48 matcher för Waterloo Black Hawks i den amerikanska juniorligan USHL och fick en del talangscouters ögon på sig.

Vid 20 års ålder, då han spelade collegehockey med Michigan Tech, draftades han av Detroit Red Wings. Och när han gått ut skolan började han spela professionellt med Adirondack Red Wings i AHL.

Säsongen 1990-91 gick det riktigt bra för honom. Så bra att han blev upplockad av Detroit och fick spela fem matcher i NHL. Där gick det inte lika bra, och i en färsk intervju som publicerades på hockeysverige.se berättar Tom att han i efterhand ångrat att han inte var bättre förberedd för att spela på den nivån.

Trots fina framgångar i AHL – 82 poäng på 75 matcher – fick Tom inget nytt kontrakt med Detroit och var öppen för anbud från andra klubbar. I Adirondack hade han blivit god vän med Pär Djoos, och nu sa Pär att han kunde höra med sin gamla klubb i Sverige om de var intresserade.

Ja, varför inte? Det skadade väl inte att prata med dem.

Bara någon dag senare ringde Lennart Hovelius, som var ordförande i den så kallade elitkommittén i Brynäs, och sa att de gärna ville skriva kontrakt med honom eftersom Djoos talat så varmt för honom.

Pär hade förstås berättat att Brynäs var en klassisk klubb i Sverige, men har man växt upp i Seattle så är det inte så gott att veta ens var Sverige ligger.

Men Hovelius, Hovan, är en berömd ortoped som rest jorden runt och föreläst. Han kunde lägga ut orden, och Bissett blev intresserad.

Och när Hovan dessutom tog hjälp av Willy Lindström för att berätta om hur klubben fungerade blev han ännu mer intresserad. Och imponerad, för Willy hade han koll på efter svenskens alla år i NHL. Alla år och alla mål.

Så Tom och hans familj lyfte från Detroit och bosatte sig i Gävle. De smälte in bra, föreningen ställde upp och hjälpte till med allt som behövdes och Tom tackade genom att prestera på isen. Redan första säsongen, 1991-92, snittade han en poäng per match. Och även om utdelningen blev något lägre följande säsong så var det ingen som klagade, för då var han med och spelade hem Brynäs elfte SM-guld.

Visserligen var det Andreas Dackell som blev stor hjälte den gången, men Tom var synnerligen delaktig. Han gjorde fyra mål i de två matcher då Brynäs vände ett 0–2-underläge i matcher till 2–2 och bäddade för ett avgörande på hemmaplan.

Tom spelade i samma kedja som Janne Larsson och Anders Huss.

Efter denna guldsäsong gick kontraktet ut och familjen Bissett flyttade igen, denna gång till Rapperswil. Men efter två säsonger i Schweiz blev det väldigt hattigt. Från 1995 till 1998 spelade Tom för sju klubbar i fyra länder och åkte hem till USA för att försöka få ett nytt kontrakt med någon klubb.

Då, som på beställning, ringde Janne Larsson och berättade att Tommy Westlund hade fått ett NHL-kontrakt och att Brynäs behövde en ny högerskytt. Skulle Tom möjligen kunna tänka sig att återvända?

Han visste inte mycket om hur laget såg ut fem år efter det att han lämnade Gävle, men Janne skulle ju spela. Och han kunde dessutom berätta att Huss, Melkersson och Molin var kvar.

Dessutom hade Pär Djoos berättat för Tom att han hade flyttat hem igen.

Allt det där lät tillräckligt bra för att flytta tillbaka till Gävle.

Och det blev sannerligen succé. Inte minst i finalserien mot storfavoriterna MoDo.

Många minns säkert den klassiska matchen i Gavlerinken torsdag 15 april. MoDo hade vunnit två matcher och Brynäs en, och eftersom finalen på den tiden avgjordes i bäst av fem så skulle det räcka till guld om MoDo kunde vinna i Gävle.

De flesta trodde att det skulle bli så. MoDo hade ett superlag med tvillingarna Sedin, Magnus Wernblom, Per Svartvadet, Pierre Hedin, Petter Rönnqvist i målet, Andreas Salomonsson, Anders Söderberg och flera andra stjärnor.

Efter en period i Gavlerinken var ställningen 1–3, och i andra perioden kom 1–4 också.

Avgjort? Ja, verkligen. Ingen runt rinken gav Brynäs så mycket som skuggan av en chans.

Men Brynäs gav inte upp. Innan perioden var slut gjorde Per Löfström 2–4 och Johan Lindström 3–4. Publiken levde upp igen, och Roger Melin hade en bestämd glimt i ögonen när han talade inför laget i omklädningsrummet.

– Det här är inte alls kört, grabbar, sa han. Jag ser att dom är helt slut, orkar knappt ta sig till båset vid bytena. Ut och kör över dom nu!

Fast så enkelt var det förstås inte. MoDo-spelarna var inte ett dugg tröttare än brynäsarna och försvarade sin ledning.

Det såg ut att gå vägen också. Med sex minuter kvar stod det fortfarande 3–4 och Brynäs hade inte fått till någonting under nästan två minuter i fem mot fyra.

Då stoppade Per Löfström, backen, en puck vid blå linjen, siktade och sköt. Petter Rönnquist räddade men släppte en retur som Bissett snappade upp. Han hade bara gjort tre mål tidigare under slutspelet och varit anonym i hela matchen, men nu klippte han till så hårt och pricksäkert som bara han kunde göra. 4–4!

Med tre minuter kvar gick ridån ner igen. Hans Jonsson gjorde 5–4 till MoDo.

Men dramat var faktiskt inte över. Nästan direkt efter nedsläpp hamnade pucken i Brynäs anfallszon och på något sätt damp den ner framför Bissett.

– Jag såg att det var rörigt framför mål så jag kastade in den på chans, sa Tom efteråt.

Och nu hade han flytet med sig. Rönnquist var skymd och pucken gick faktiskt i mål. 5–5!

Med en halv minut kvar spelade Djoos fram Molin på högerkanten. Han skrinnade mot mål, lyfte klubban för att skjuta men spelade i stället pucken snett bakåt till...ja, just det: Tom Bissett. Som gjorde det han var bäst på – han klippte till. Och pucken gick i mål!

6–5. Helt osannolikt men sant.

Tre Bissettmål på fem minuter. Hyllningarna ville aldrig ta slut.

— Helt overkligt, sa kedjekamraten Janne Larsson, som naturligtvis hade stor del i målen i egenskap av framspelare, när pressen frågade hur det kändes.

Och därefter åkte Brynäs upp till Örnsköldsvik och vann även den femte och avgörande matchen. Men den gången var det Ove Molin som spelade huvudrollen.

Bissett stannade i Brynäs i ytterligare tre säsonger och avslutade karriären med ett år i Finland.

FOTNOT: Michael Sundlöv fanns också med i truppen både 1993 och 1999, men 1999 var han ombytt bara tre gånger, och då satt han på bänken.