• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 14 Februari Feb
Lördag Lör 16 Februari Feb
Söndag Sön 17 Februari Feb
Torsdag Tor 21 Februari Feb
Lördag Lör 23 Februari Feb
Tisdag Tis 26 Februari Feb
Torsdag Tor 28 Februari Feb
Lördag Lör 2 Mars Mar
Tisdag Tis 5 Mars Mar
Torsdag Tor 7 Mars Mar
Lördag Lör 9 Mars Mar
Tisdag Tis 12 Mars Mar
Torsdag Tor 14 Mars Mar

Då Gävle hade tre lag i högsta serien

23 december 2018 08:30
Historia

Nyligen fick vi ta del av den sorgliga nyheten att Bo ”Drobny” Zetterberg, på 1960-talet stjärna i Strömsbro IF, gått bort. Det leder tankarna till en tid då det inte var självklart att Brynäs var bäst ens i Gävle.


Att Gävle GIK, Gävle Godtemplares Idrottsklubb, siktar högt i innebandy känner de flesta till. Men visste ni också att GGIK blev svenska mästare i ishockey 1957?

Jo, så var det. Och i början av 1960-talet hade Gävle periodvis tre hockeylag i den tidens SHL. Fast det hette division I då, och så var det två grupper. En söder- och en norrgrupp där de fyra bästa möttes i SM-slutspelet. En enkelserie i sju omgångar.

I norrgruppen fanns 1959-60 både GGIK och Strömsbro IF, och den säsongen gick också Brynäs IF upp. Men på förbundet såg man problem med att samla tre lag från samma stad i en enda serie, så Brynäs placerades i södergruppen.

Det var samma problem med Stockholm, som också hade tre lag i division I. AIK och Hammarby fick spela i norrgruppen, Djurgården i söder.

Thure Wickberg, den drivande kraften i Brynäs, och hans medhjälpare såg både för- och nackdelar. Gävlepubliken skulle kanske uppskatta att se storheter som Djurgården, Frölunda, Västerås och Södertälje som omväxling, och kanske skulle det vara lättare att hänga kvar i söder. Forshaga, GAIS och Grums borde grabbarna ha en chans mot.

Å andra sidan skulle de inte få några inkomstbringande lokalderbyn på hela säsongen. Fast de skulle nog ändå inte kunna mäta sig med GGIK och Strömsbro, så det var kanske lika bra att spela i en annan serie ändå.

Det var så att GGIK, eller Godis som de också kallades, fortfarande var bäst i stan. De hade vunnit norrgruppen föregående säsong, och i DM-finalen hade de besegrat Strömsbro med 14–3 och 5–1. GGIK hade en bredare trupp än de andra och hade skaffat flera nyförvärv.

Å andra sidan hade de tappat några spelare också. Inte minst Carl-Göran Öberg, Lill-Stöveln kallad eftersom han var lillebror till Stöveln Öberg.

Stöveln var den stora stjärnan i laget. Given i landslaget precis som Lill-Stöveln. Och så hade de flera andra riktigt bra spelare, som till exempel Gert Blomé som också var landslagsman. Och som sagt en bred trupp. Tre hela kedjor ibland.

Strömsbro hade inte en lika bred trupp men ett otroligt charmigt lag. En målvakt, Leif Holmqvist, som inom ett par år skulle bli hela Sveriges älskling som Honken. En superback, Bertil ”Masen” Karlsson. Landslagsman.

Och kanske framförallt hade Strömsbro pigga forwards – Perra Härdin, Bo ”Drobny” Zetterberg, Gert ”Tumba” Nyström och Börje Molander, för att nu nämna några.

Drobny, som fått sitt smeknamn efter den tjeckiske 40-talsstjärnan Jaroslav Drobný, hade debuterat i Strömsbros A-lag redan som 14-åring och var en mycket lovande spelare.

Strömsbro var inte riktigt på GGIK:s nivå, som framgår av resultaten i DM-finalen, men de hade något på gång.

Faktum är att alla de där tre klubbarna var stadsdelsklubbar.

Strömsbrokillarna hörde hemma i Strömsbro även om alla inte var uppväxta där, Brynässpelarna bodde och jobbade på Brynäs och gick ogärna över järnvägen. Och Godtemplarna, GGIK alltså, hade sitt upptagningsområde inne i centrum med betoning på Norrtull. På Söder härskade Hemsta som dock inte var lika högt i seriesystemet.

Gefle IF konkurrerade en gång om spelarna mitt i stan men lade ner sin ishockey i början av 50-talet.

Brynäs då?

Jo, där fanns en del talanger. Och Thure Wickberg hade med hjälp av sin starka stab – Breit Hellman, Bosse Hessel, Henry Jansson och Lennart Jansson – börjat scouta och värva spelare utifrån. Det var något helt nytt på den tiden, och Brynäs var tidigt ute även om Djurgården och Frölunda hade varit först.

Inte minst Bollnäsgrabbarna Lars-Åke Sivertsson och Kjell Larsson visade talang. Och så förstås Thures egen grabb Håkan, fast han var bara 17 år och inte riktigt färdig som storspelare än.

Truppen var i tunnaste laget också. Tre backar och två kedjor med ett par extra spelare som fick hoppa in ibland och avlösa. Det var mycket som talade emot Brynäs, det var det.

Men de lyckades hänga kvar i serien ändå. Thure hade haft rätt i att framförallt GAIS och Grums inte riktigt höll måttet, så Brynäs klarade sig kvar. Och det gjorde även Gävlelagen i norrgruppen utan problem.

Säsongen 1961-62 var en aning annorlunda såtillvida att Strömsbro blev lite bättre och GGIK lite sämre. Båda skrapade ihop 15 poäng och missade slutspel.

Brynäs var snäppet ... sämre. Åtta poäng på 14 matcher.

Denna säsong hade bestämmelserna ändrats. De åtta bästa klubbarna gick till slutspel, och en nedflyttningsserie hade tillkommit där de åtta sämst placerade fick kämpa om att hänga kvar.

I denna nedflyttningsserie var det något som tändes. De unga Brynässpelarna började ta för sig mer och mer och när säsongen var slut hade de vunnit sex matcher, bara förlorat en och vunnit serien med god marginal.

GGIK hängde också kvar, men inte på något övertygande sätt, och Strömsbro åkte ur.

Plötsligt var det en ny situation i hockey-Gävle.

Brynäs hade vunnit kvalserien.

GGIK hade kommit på fjärde plats och nätt och jämnt klarat sig kvar.

Strömsbro hade åkt ur.

Det var slagläge för att bli bäst. Proletärklubben Brynäs IF, stadsdelsklubben Brynäs IF, hade plötsligt chansen att bli bäst i Gävle.

De ekonomiska resurserna var inte imponerande. Allting kostade pengar, planhyra och utrustning och till och med segerpremier, och intäkterna var begränsade. Entréavgifterna var inte mycket att skryta med och inte sponsorsintäkterna heller. Sponsring hade knappt kommit igång i början av 1960-talet.

Men Brynäs såg en chans.

Och Brynäs tog den. De värvade Tigern.

Lennart ”Tigern” Johansson gjorde hela skillnaden när han kom från Wifsta/Östrand (Timrå) 1962. Dels var han en mycket bra spelare som direkt började producera tillsammans med Sivertsson och Hasse Sjöberg, dels var han ett taktiskt geni och en pådrivare som fick hela det unga laget att fatta poängen med att ta ut 100 procent i träningspassen och sedan, när alla var helt slut, ta ut ytterligare några procent.

Det gav resultat. Brynäs började utmana storklubbarna, till och med Djurgården, och erövra Gävlepubliken. Upp till 9 000 personer trängde in sig på gamla Isstadion under de attraktivaste matcherna och kassören Lennart Jansson fick plötsligt resurser att ösa ur när Breit Hellman var ute och värvade nya spelare.

Samtidigt innebar GGIK:s och Strömsbros kräftgång i seriesystemet att deras intäkter sjönk dramatiskt. GGIK åkte ur 1964, Strömsbro 1965 (de hade kvalat sig upp igen 1963), men Brynäs lyckades med allt och blev hela svenska folkets favoritlag under 1960- och 70-talen.

Nåja, inte hela svenska folkets kanske. Men tillräckligt många för att det ska sitta i än i dag. Det finns ingen klubb som har så många fans på bortamatcherna som Brynäs.