• Huvudsponsorer

Torsdag Tor 18 Oktober Okt
Lördag Lör 20 Oktober Okt
Söndag Sön 21 Oktober Okt
Onsdag Ons 24 Oktober Okt
Lördag Lör 27 Oktober Okt
Tisdag Tis 30 Oktober Okt
Onsdag Ons 31 Oktober Okt
Torsdag Tor 1 November Nov
Lördag Lör 3 November Nov
Tisdag Tis 13 November Nov
Torsdag Tor 15 November Nov
Idag 17 November Nov
Söndag Sön 18 November Nov
Torsdag Tor 22 November Nov
Fredag Fre 23 November Nov
Lördag Lör 24 November Nov
Onsdag Ons 28 November Nov
Torsdag Tor 29 November Nov
Lördag Lör 1 December Dec
Söndag Sön 2 December Dec
Onsdag Ons 5 December Dec
Torsdag Tor 6 December Dec
Lördag Lör 8 December Dec
Onsdag Ons 19 December Dec

Tränare fick gå redan på 60-talet

7 november 2018 13:10
Herr

Att tränare avskedas väcker alltid uppmärksamhet. Svarta rubriker, storm på sociala medier och allt sånt. I värsta fall kan man bli sågad i direktsändning av Niklas Wikegård och Petter Rönnqvist. Annat var det förr. På 60-talet gick det till och med att sopa under mattan att en elittränare fått gå.


Bildtext: Hasse Eriksson i hatt i båset under en kvartsfinalmatch mot IFK Umeå i februari 1967. Närmast i bild på bänken är stjärnspelarna Tord Lundström och Håkan Wickberg. Tord blev för övrigt tränare själv med tiden – och fick faktiskt också sparken en gång.

Ishockey är en ganska invecklad sport med regler som det tar sin tid att komma underfund med. Så när sporten kom till Gävle 1939 skickade förbundets kansli i Stockholm ut instruktörer som skulle lära ungdomarna hur sporten gick till.

Till Gävle kom en herre vid namn Nils ”Nippe” Nierenburg, en djurgårdare med flera landskamper på meritlistan. Han lärde ut grunderna till alla intresserade klubbar och skulle väl därmed på sätt och vis kunna kallas den förste Brynästränaren. Men ändå inte eftersom han betjänade flera klubbar – och när han själv spelade på

Islandsbanan och de andra rinkarna i stan var det för IFK Gävle. Vem som egentligen var den förste riktige Brynästränaren är faktiskt inte så lätt att säga 80 år senare. Som den gamle GGIK-backen Carlgustaf Gustafsson påpekat så hade klubbarna inga riktiga ishockeytränare under pionjäråren.

–Det fanns ju ingen som visste mer om hockey än killarna på banan. Den träning vi fick var löpträning veckorna innan vintern kom och vi kunde spola isarna.

Om man googlar så var Axel ”Pälsa” Svensson den förste tränaren, åtminstone den förste i högsta serien. Men det är nog troligare att han mer var lagledare och skötte formaliteter som att ordna med utrustning, resor och liknande.

Möjligen hade den gamle backen Conny Eriksson en mer aktiv tränarroll i mitten av 1950-talet, men den förste tränaren som var riktigt aktiv på isen var förmodligen Nils ”Katten” Bergström. Han tog över efter Arne Backman, som var lagledare 1960-61, och ledde laget under säsongerna 1961-63 då Brynäs för första gången visade att de kunde konkurrera med de bästa.

Herbert Pettersson, Brynäs bäste back på 1950-talet, tog över 1963 och var den som fick ta åt sig en stor del av äran för föreningens första SM-guld 1964. Och visst var han en tränare som ställde krav på spelarna, men det fanns också en informell ledare som kom med en hel nya taktiska idéer. Nämligen Lennart ”Tigern” Johansson, centern i A-kedjan, som hade kommit som en virvelvind från Timrå säsongen före och som i efterhand fått namn och rykte om sig att ha infört den välkända Brynäsandan.

Hebba Pettersson slutade 1966, och då tog Börje Mattsson över. Men mot slutet av säsongen, enligt uppgift under ett träningsläger i Leksand, fick han gå. Den förste Brynästränaren som avskedades.

Det var en aning känsligt, för en gång i tiden hade Börjes pappa, grosshandlaren Joel Mattsson, skänkt klubben en hel uppsättning matchdräkter. Men det var så länge sedan att knappast någon kom ihåg det längre.

I stället engagerades den gamle världsmästaren (Moskva 1957) Hasse Eriksson, han som hade varit lagkapten tre år tidigare när Brynäs tog sitt första SM-guld. Han fullföljde säsongen lyckosamt. Det blev nämligen SM-guld som vanligt 1967.

Och Hasse fick förnyat förtroende nästa säsong, man sparkar ju inte en guldtränare. Det var för övrigt en speciell säsong eftersom Brynäs för första gången spelade sina hemmamatcher under tak hemma i Gävle. Gavlerinken stod klar.

Men det fungerade bara sådär. Brynäs förlorade flera matcher under hösten, och spelarna var inte nöjda med träningarna. Så Hasse Eriksson fick också gå.

Men Thure Wickberg, ishockeyordförande och klubbens starke man, var mån om att hålla färgen utåt, så det blev aldrig officiellt att Hasse faktiskt fått sparken. Det står inte ett ord om det i de gamla årsberättelserna från den tiden, och på nätet heter det att han var assisterande tränare från 1966 till 1968.

Det gick inte till som i dag på den tiden. Det fanns inga agenter som förmedlade tränare och spelare utan det gällde att hitta någon i närheten som kunde hoppa in med kort varsel. Således blev det så att Katten Bergström återkom som tränare och tog över mitt i säsongen 1967-68.

Så långt hade Brynäs bara engagerat tränare som själva spelat i klubben. Den traditionen bröts i januari 1969 då Bergström bröt armen under ett träningsläger i Leksand. Thure Wickberg kallade då in juniorlagets tränare, den 25-årige ingenjören Tommy Sandlin – som aldrig gjort spelarkarriär utan i stället börjat som tränare för Gävle GIK:s juniorlag och därifrån värvats till Brynäs.

På den tiden var tränarna tränare och inget annat. Lagledarna, i Brynäs Bosse Hessel, tog ut laget och bestämde i båset. Åtminstone formellt.

Men under Sandlins tid skedde en förändring. Tränarna blev coacher, tog över mer och mer av ansvaret och blev heltidsanställda när föreningarna vågade sig på att ta en så enorm ekonomisk risk.

Tommy Sandlin fick också lägga sin räknesticka på hyllan och bli tränare på heltid.

1977 fick han ett anbud från MoDo som han inte kunde motstå, och även då fick juniortränaren kliva upp och ta över.

Rolf Andersson är namnet, och han blev kvar i två säsonger innan Tigern Johansson tog över – motvilligt – och ledde laget till SM-guld nummer 10.

Men Tigern hade mycket bestämt sagt att det bara kunde bli fråga om en säsong för hans del, och inga övertalningar hjälpte. I stället tog en annan gammal guldhjälte, Tord Lundström, över. Villkoret var att han inte skulle behöva säga upp sig från sitt jobb, så det blev ett pusslande utan like för att få till det.

Följden blev att Tord klev av efter bara en säsong – och ersattes med Tigern. Han protesterade högljutt men gav med sig till slut.

–Men bara för en säsong, sa han.

Egentligen skulle Stig Salming ha tagit över, men han måste gå en tränarkurs först och det hade han inte hunnit med.

Men hösten 1982 tog Stigge över, och han blev kvar i fem säsonger.

Den perioden har väl inte gått till historien direkt, men det beror på att laget inte var så starkt under 1980-talet. Salming var bra även som tränare.

–Vi spelare kunde gå genom en vägg om Stigge bad oss om det, säger Anders ”Masken” Carlsson. Han var absolut den bäste tränare jag haft.

Då Salming slutade 1987 tog Tord Lundström över igen. Men han hade inget flyt, och laget saknade fortfarande en del kvalitet. Efter en svit på 17 matcher utan seger fick han sparken, vilket ledde till uppror bland fansen. Så behandlar man verkligen inte en gammal guldhjälte.

Men även hockeyfans glömmer oförrätter, och den nye tränaren Staffan Tholson möttes med glad förväntan. För första gången hade Brynäs hämtat en tränare utanför Gävle, närmare bestämt från Örebro.

Han blev kvar i tre säsonger, och det går inte att förneka att han nådde viss framgång. Brynäs gick till slutspel varje år under Tholsons sejour, och mot bakgrund av hur det hade sett ut under 80-talet var det en framgång.

Då han 1991 drog vidare till Leksand lockade Brynäs hem Tommy Sandlin igen.

Det blev några stormiga år. Stormiga och framgångsrika. Slutspel varje år och med SM-guldet 1993 som den absoluta höjdpunkten. Det höll på att bli guld även 1995, men då vann HV71 efter ett övertidsmål av Johan Lindbom.

1995-96 blev däremot en katastrofal säsong. Laget hade potential att gå hela vägen, men det gick åt andra hållet och Brynäs fick spela i en kvalserie för att försöka klara sig kvar i Elitserien. I det läget fick Sandlin gå, och Göran ”Flygis” Sjöberg kallades in för att rädda situationen.

Han lyckades också, och blev kvar i två säsonger till. Men resultaten räckte inte riktigt, det ställs höga krav på de som leder Brynäs IF, och 1998 ersattes Sjöberg med en 42-årig Stockholmskille vid namn Roger Melin.

Instant success. Brynäs vann sitt tolfte SM-guld, och Melin hyllades tillsammans med spelarna på Stortorget. Framtiden såg ljus ut, men resultaten planade ut. Inga fiaskon, men både Brynäs och Melin kände att det var dags för ett skifte när kontraktet gick ut.

Så Brynäs anställde 2002 finländaren Esko Nokelainen – men sparkade honom redan 1 november efter en katastrofal säsongsstart. Gunnar Persson, som varit assisterande coach till Nokelainen, tog över. Det blev kvalspel igen, med lyckat resultat igen. Men efter ännu en säsong med alldeles för många förluster fick Gunnar ingen förlängning. I stället anställdes den gamle stjärnbacken Tomas Jonsson, som gav upp mitt i säsongen när ingenting gick Brynäs väg. Roger Kyrö tog över men lyckades inte rädda laget undan kvalspel.

Då fick han kliva av, och den hårt prövade sportchefen Micke Sundlöv engagerade i stället den mycket meriterade kanadensaren Wayne Fleming i kvalserien. Med Tomas Jonsson vid sin sida, herrarna var bekanta sedan Fleming var tränare i Leksand och Jonsson var fortfarande under kontrakt.

Fleming gjorde sitt jobb och räddade Brynäs kvar, sedan åkte han hem. Det diskuterades en fortsättning, men det blev inte så.

I stället anställdes Leif Boork, och då är vi framme vid 2005.

Tillräckligt nära i tiden för att inte platsa i denna historiska översikt. Resten minns vi nog lite till mans. Boork, Östblom, Boork igen, Czarnecki, guld-Tommy Jonsson, silver-Bulan Berglund, Melin igen, Tommy Sjödin och så nu Sundqvist.