• Huvudsponsorer

Ett segertåg ända från Bastuträsk

17 december 2017 10:00
Historia

På tisdag är det dags för bortamatch mot Skellefteå för de numera så segervana Brynässpelarna. Det ger oss anledning att återkoppla till en annan minnesvärd Skellefteåresa för mer än 50 år sedan. Nämligen den 8 mars 1964.


Det var ingen överraskning att Brynäs skulle bli ett topplag säsongen 1963-64. Redan hösten 1962 hade deras fartfyllda gladhockey gett de etablerade klubbarna ett och annat att fundera över. De hade besegrat såväl Djurgården som Västra Frölunda och Södertälje – och nu var laget förstärkt med ytterligare några lovande spelare som Tord Lundström och Lill-Strimma Svedberg och dessutom ett par mindre kända namn som Jan-Erik Lyck och bandystjärnan Kjell ”Kulan” Johnsson. Jodå, Brynäs skulle bli bra – men knappast svenska mästare ändå. Eller?

Men det stod tidigt klart att chansen verkligen fanns. Visserligen vann Frölunda södergruppen före Brynäs, Djurgården och Södertälje, men Brynäs hade vunnit båda matcherna mot Frölunda och öste in mål. Det skulle åtminstone kunna bli mycket jämnt i slutspelet. Sedan fick man förstås inte räkna bort lagen från norrgruppen. Leksand, MoDo, Strömsbro och Skellefteå. Särskilt Leksand hade ett fruktat lag.

Brynäs hade en svaghet som man åtminstone internt var medvetna om. De hade i praktiken bara tre backar eftersom unge Bertil Lindström pluggade hårt och inte riktigt hade tid med hockeyn. Så i samband med det nästan månadslånga uppehållet i samband med OS i Innsbruck skolades i all hemlighet Lill-Strimma om till back. Han var själv tveksam, men taktiksnillet Tigern Johansson övertygade honom om att han skulle få bättre utrymme för sin magiska skridskoåkning om han fick ta fart från egen zon och svepa förbi hela motståndarlaget. Det låter för enkelt för att vara sant, men det fungerade. För varje slutspelsmatch som gick framstod det som allt mer uppenbart att detta var årtiondets genidrag inom svensk hockey. Brynäs vann och vann, och Strimma dominerade varenda match.

Efter fyra omgångar av sju var det två lag som hade fyra vinster: Brynäs och Leksand. Och i den femte omgången skulle de mötas i Leksand.

Halva Dalarna var på plats denna blåkalla marstorsdag. Så kändes det, och 12.479 åskådare fick det att låta så också. Leksand hade chansen att ta ett avgörande kliv mot klubbens första SM-guld, och det ville man ju inte missa om man bodde i närheten. Men de flesta fick gå hem besvikna. Ungdomarna i Brynäs visade sig vara klassen bättre och vann med 4–2. Så det var i stället Brynäs som var ett par poäng ifrån första SM-guldet.

Den sjätte och näst sista omgången kunde bli avgörande. Brynäs tog tåget upp till Skellefteå, och om de vann där samtidigt som Leksand tappade poäng mot MoDo skulle saken vara klar. Och Brynäs gjorde sitt. Vann med 5–3 efter en dramatisk match. Men hur hade det gått för Leksand?

Ja, det var det ingen som visste. På grund av att Brynäs hade en tågtid att passa började matchen i Skellefteå en timme tidigare än den i Örnsköldsvik, så brynäsarna satte sig på tåget utan att veta slutresultatet i den andra matchen.

Sportextra var väl slut för dagen, och några laptops eller mobiltelefoner fanns det inte 1964. Så när nattåget rullade iväg söderut trodde Brynäsgänget att de inte skulle få veta om de var svenska mästare eller inte förrän tåget anlände till Gävle på morgonen.

Men i Bastuträsk, fem mil från Skellefteå, gjorde tåget ett uppehåll för att invänta ett annat tåg som ockuperade spåret söderut.

Brynäsarna satt tysta och spända, så tysta att de hörde en röst i högtalarna vid stationshuset fråga om Thure Wickberg från Brynäs IF möjligen fanns där.

Thure ställde sig kapprak i sin kupé, öppnade fönstret och kikade ut mot stationshuset. Det låg flera hundra meter bort. Han såg sig omkring och fick syn på Bosse Hessel ute i korridoren. – Ta det du. Stick iväg!

Bosse hoppade ut på banvallen och såg sig förvirrat omkring. En bit bort stod en så kallad vagnknackare som hade sin cykel med sig. – De ropade i högtalarna efter mig. Får jag låna din cykel så jag hinner dit och fråga vad det gäller? – Nja... – Du, jag jobbar på SJ Resebyrå så du kan lita på mig. Du får tillbaka den om några minuter. Håll tåget så länge! – Jaha, okej då. Hessel trampade iväg på den lånade cykeln. På stationsexpeditionen berättade han vem han var, och biträdet bakom disken pekade på en avlagd telefonlur. – Hallå ja, det är Hessel. – Tjena, Bosse, det är Svenska Dagbladet som ringer. Grattis till SM-guldet! – Va!? – Ja, MoDo fick 5–5 mot Leksand, så nu kan ingen ta er! – Tack, tack så inihelvete mycket! Nu måste jag rusa så jag kan berätta för grabbarna. – Men Bosse, jag vill ha en kommentar. Hur känns det?

Men samtalet var redan brutet, Hessel hade slängt på luren. Vilt tjoande trampade han tillbaka till vagnen där kompisarna väntade. Han behövde inte ens säga något – hans flaxande armar och uppspärrade ögon sa den sanning som alla ville höra.

Resten av hemresan blev en fest, om än en sansad fest. Kaffe, mjölk, läsk och smörgåsar delades frikostigt ut av Thure Wickberg och tränaren Hebba Pettersson, och spelarna hurrade och kramades så man kunde ha trott att de var berusade.

När Heimo Klockare sprungit sådär tio varv runt restaurangvagnen med Hasse Dahllöf på ryggen öppnade konduktören dörren, stirrade surt på pojkarna och sa: – Ni tror visst att det bara är Brynäs på det här tåget. Lugnar ni inte ner er så åker ni ut!

Men lugnade de sig? Nej, det gjorde de inte. I stället charmade de medpassagerarna och fick hela tåget att gunga med i en guldjenka som till och med fick den från början så sure konduktören att koppla av och dansa.

När tåget framåt morgonkvisten anlände till Gävles centralstation var brynäsarna trötta men fortfarande segerrusiga. Och på perrongen väntade en stor församling på att få hylla detta historiska hockeylag. Däribland förstås fruar och flickvänner och hela supporterklubben – med Gösta Åberg i spetsen. Han hade lyckats med bedriften att under söndagsnatten ordna varsin blombukett åt varenda spelare i laget trots att alla butiker naturligtvis var stängda.

Egentligen hade det varit Acke Janssons uppgift att ordna sånt. Han var ordförande i supporterklubben och den som alltid fixade alla praktiska göromål. Men den här gången kunde han inte rycka in – av den enkla anledningen att han var med laget på tåget.

Det hade inte varit meningen att Acke skulle åka med, men när han påpekade för Thure Wickberg att han funnits med vid varje match under detta välsignade slutspel så vågade Thure (som annars inte var särskilt skrockfull) inte ta risken att lämna honom hemma. Nu var Acke en av de första som klev av tåget och möttes av en ljudlig gratulation till och med i SJ:s högtalare samt leverop och tjoanden från alla som klivit upp i ottan för att möta mästarna. Det var så livat på stationen att de sovvagnspassagerare som till slut lyckats få en blund i ögonen vaknade tvärt, suckade och drog kuddarna över huvudet. Trots allt nöjda med att de stimmiga ishockeyspelarna till slut ändå klivit av tåget.

Denna guldsäsong avslutades med en 6–3-seger i den betydelselösa matchen mot MoDo, varpå Brynäs kunde hyllas även officiellt.

Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg skolades om till back inför slutspelet.