Sedan avancemanget till högsta serien 1960 har Brynäs spelat 62 premiärmatcher men aldrig förut borta mot Rögle Bandyklubb, som vi gjorde i förra veckan, vilket förstås i första hand hör ihop med att Rögle inte ens spelat 20 säsonger i det allra finaste sällskapet.

Ändå har det hänt en gång att lagen faktiskt stött ihop i en premiärmatch, nämligen 22 oktober 1967. Det var då Gävle just hade fått sin första ishall, Gavlerinken, och seriemakarna i Stockholm tyckte nog att Gävlepubliken förtjänade en lätt seger i första matchen där.

Och vad hände? Jo, bottenlaget Rögle ledde med 2–0, 3–1 och 5–4 mot svenska mästarna innan Lars-Göran Nilsson med åtta minuter kvar av matchen kunde kvittera och rädda något av äran.

Av de 62 premiärmatcherna har Brynäs vunnit exakt hälften, 31, och förlorat 22. De övriga nio då? Jo, de slutade oavgjorda för det kunde matcher göra förr i tiden. Premiärer brukar vara nervösa och lite ängsliga, och ett oavgjort resultat kunde man gå vidare med utan att skämmas.

Fast det är klart, när nykomlingen Väsby hösten 1987 kom till Gavlerinken och klarade 1–1 var det en och annan som gnisslade tänder i bilkön in till stan från Sätraåsen.

Den före detta Brynässpelaren Niklas Wikegård var assisterande tränare i Väsby då, men det var inte mycket till plåster på såren.

En mer minnesvärd premiärmatch spelades på Studenternas i Uppsala den 4 november 1962. Brynäs hade då ännu inte slagit igenom som storlag, och Almtuna hade gott hopp om att kunna få en bra start på säsongen.

I Brynäs var Lennart ”Tigern” Johansson det enda nyförvärvet, men ändå var skillnaden jämfört med föregående säsong påtaglig. Han gick in som center mellan Lars-Åke Sivertsson och Hasse Sjöberg, och det innebar att Håkan Wickberg, center liksom Tigern, fick Kjell Larsson och Hasse Eriksson som kedjekamrater.

Två starka kedjor hade Brynäs inte haft förut. Och i rockärmen hade lagledare Hellman 17-åringen Hans Lindberg. Virus kallad för att han alltid spelat hockey med äldre killar och oftast var minst på isen under barnaåren.

Nu stod han på tröskeln till A-laget, och hade det funnits material till tre hela kedjor skulle han absolut ha haft en ordinarie plats. Det fanns många som försökte prata in honom i laget.

– Men du får börja på bänken och vänta på din chans. Den kommer, var så säker. Du behöver bara ha lite tålamod, sa Bosse Hessel.

Så mycket tålamod behövdes nu inte. Brynäs hamnade i problem direkt. Trots att Uppsala Stad hade kostat på sig en modern ismaskin för 80 000 kronor som publiken storögt följde med blicken före matchen blev isen skrovlig och svåråkt, och de skridskosnabba brynäsarna kom ur rytmen direkt.

Almtuna ledde faktiskt med 4–0 efter halva matchen, och att Håkan Wickberg reducerade före andra periodens slut hjälpte inte mycket.

Men i pausen hände det saker.

När Thure Wickberg såg att ismaskinen stod oanvänd och det i stället kom in folk med vanliga snökaror hojtade han så det hördes över hela planen:

– För tusan, karlar, varför kör ni inte in med maskinen?

– Nej, chefen har bestämt att det inte behövs under matchen. Det kostar pengar och skulle vara orättvist.

Då stegade Thure in till domaren, som hette Wilkert, och sa:

– Vaktmästarna här säger att de inte tänker spola i pausen fast de har en ny maskin. Kommer du att tillåta det?

Thure var nu inte bara pappa till Håkan utan till hela laget och hela Brynäs och nästan hela ishockey-Sverige redan då. Han var med i UK, uttagningskommittén som bestämde vilka som skulle spela i landslaget, och följaktligen stor pamp inom hockeyn.

När Thure spände ögonen i en domare och ställde krav – ja, då var det inte lätt att hävda en annan uppfattning.

Så Wilkert beordrade vaktmästarna på Studenternas att spola isen inför den sista perioden. Och samtidigt satte sig Bosse Hessel bredvid unge Virus i omklädningsrummet och sa:

– Nu får vi nyspolad is. Gå ut och åk som bara fan. Du ska få chansen!

Brynäs tog över fullständigt på den nyspolade isen – och Virus blev rubrikernas man, för han gjorde en avgörande insats med sin blixtrande skridskoåkning och sin minst lika blixtrande klubbteknik.

Hasse Eriksson gjorde 2–4 och Kjell Larsson 3–4. Sedan klev Virus fram som matchhjälte och snitsade in både kvitteringsmålet och ledningsmålet till 5–4. Kjell Larsson ökade sedan på till 6–4 och satte punkt för matchen med ett mål till sedan Almtuna reducerat till 5–6. Men trots att Kjell därmed blev tremålsskytt var det Virus som hyllades efteråt. Ett sånt genombrott!

För Brynäsledningen var det som om ett nyförvärv kommit in och gjort stor succé. Och alla kände nog på sig att hockey-Sverige skulle få se mycket mer av Hans Lennart Lindberg i framtiden.

En annan intressant premiärmatch spelades uppe i Luleå den 25 september 2007. Leif Boork, tränare sedan 2005, hade säkert inga andra tankar i huvudet än att säsongen 2007-08 skulle bli en framgångssaga för Brynäs och honom själv.

Det började dock inte så bra när den slovenske målvakten Robert Kristan valde att inte komma tillbaka till Gävle efter sommaruppehållet. Han hade det lite svårt socialt i och med att han inte talade svenska, kände sig ensam här och bestämde sig för att stanna kvar i sina hemtrakter.

Det innebar att Brynäs fick panikvärva Markus Korhonen, som hade lämnat Gävle ett år tidigare. Detta var ju lite bekymmersamt, och inte blev det bättre av att jättelöftet Nicklas Bäckström hade flyttat till Washington.

Men Boork trodde ändå på laget. Det hade gått hyggligt förra säsongen och nu hade han förstärkt med Moras tjeckiske skyttekung Pavel Brendl, med de finska backarna Juusi Hietanen och Markus Kankaanperä, med Emil Sandin från juniorlaget och talangen Alexander Sundström från Björklöven.

Det borde ha kunnat funka ganska bra, och det gjorde det också.

I två omgångar.

5–2 borta mot Luleå följdes av 9–1 hemma mot Linköping, och redan nu talades det om en ny guldera för Brynäs. Men efter de två första omgångarna fungerade ingenting. Brynäs förlorade sju matcher i rad innan det blev 4–0 mot Timrå. Men hoppet om att det hade vänt slocknade när Frölunda därefter vann med 5–1 både hemma och i Gävle.

Sportchef Michael Sundlöv kände att något måste göras, och det man gör i såna situationer är ju att sparka tränaren. Så Boork fick gå, och en och annan som han trampat på tårna kände sig väl lite skadeglada i det läget.

Den orutinerade Olof Östblom, som Boork själv hade handplockat som sin assisterande två år tidigare, fick ta över.

Men det gick inte att undvika kvalspel när grundserien var färdigspelad, och då var unge Östblom tillräckligt stark för att erkänna att han nog inte var rätt man att leda laget genom en nervkittlande kvalserie mot starka motståndare som Rögle, Malmö, Mora, Leksand och Västerås.

Så Micke Sundlöv lyfte luren och ringde Leif Boork.

– Skulle du kunna tänka dig att ta över igen?

Modiga beslut över hela linjen där. Och det gick vägen – Brynäs vann kvalserien före Rögle.

Ulf Kriström