• Huvudsponsorer

När Ove Molin virvlade in i Gavlerinken och "Smurfkedjan" bildades

4 oktober 2017 10:50
Historia

Ove Molin är numera tränare för torsdagens motståndare Karlskrona HK, men som många vet har han spelat en viktig roll i Brynäs IF:s historia.


Det var sommaren 1991 som Ove Molin kom till Brynäs, men han möttes inte direkt med öppna armar. Sanningen är att det blev en smärre konflikt kring denna värvning mellan tränaren Tommy Sandlin och hans chef, Lennart Hovelius.

Lennart Hovelius "Hovan", som han kallades och än i dag kallas, var ny ordförande i det som kallades elitkommittén och som ansvarade för elitserietruppen och skötte allt vad värvningar och spelarförsäljningar hette. I elitkommittén fanns också Inge Hammarström, en av storstjärnorna från 1960- och 70-talen med fyra SM-guld, en massa landskamper och sex säsonger i NHL. Inge började scouta spelare redan innan han själv slutat som aktiv, och hans omdöme litade Hovelius blint på.

Nu var situationen den att AIK, där Anders ”Ankan” Parmström hade sista ordet, ville värva Brynästalangen Patrik Erickson, Putte kallad, och antydde att Brynäs skulle få riktigt bra betalt. Men när Hovelius visade intresse för en affär fick Ankan kalla fötter. Hm, hur mycket pengar kunde han egentligen skaka fram?

Jag har ett förslag, sa han i telefon en dag. Ni får Ove Molin som en delbetalning.

-Ove Molin? Hovelius rynkade pannan, han hade aldrig hört talas om Ove men lovade återkomma.

Han tog kontakt med Sandlin, som inte var imponerad. Han hade sett grabben i juniorlandslaget men tyckte att han var alldeles för liten och klen. Han platsade inte ens i AIK utan var utlånad till Danderyd/Täby en bit ner i seriesystemet. Nej, någon Molin ville han inte ha i sin trupp. Men Inge Hammarström hade en annan uppfattning. Han hade också sett Ove spela och förstod att han skulle kunna bli en tillgång, i alla fall på lite sikt. –Jag tycker vi ska acceptera, sa Inge Hammarström.

Men Sandlin höll fast vid sin uppfattning, och Hovelius var mån om att ha en god relation till tränaren som just hade återvänt till Gävle efter några år i Norrland. De hade jobbat nära ihop under sex år under Sandlins första tid som Brynästränare, och som ordförande kunde han inte kosta på sig att det blev dålig stämning i gruppen. Han lirkade och lirkade och var mycket mer diplomatisk än han hade gjort sig känd för, men det gick inte att hitta någon gyllene medelväg. Det var den ena eller andra sidan som skulle vinna. Hammarström stod på sig, och efter många turer fram och tillbaka gav Tommy Sandlin med sig. –Nå, men så ta honom då, sa han. Då blir väl Inge nöjd i alla fall.

Ja, Inge blev nöjd. Och det var han inte ensam om. Det skulle inte stå på förrän även Sandlin var mer än nöjd med inbytesspelaren. Molin hade gott sällskap in i truppen den sommaren. Då anslöt också Tom Bissett från Detroits AHL-klubb Adirondack Red Wings, Jonas Johnson från Björklöven och Micke Lindholm efter två säsonger i Nordamerika. Och så återvände ryssen Nikolai Davydkin efter ett år i Mölndal och tog med sig skarpskytten Thomas Tallberg. I laget fanns redan två andra ganska småväxta killar från Stockholmsområdet, Anders Gozzi och Peter Larsson, men att placera Molin tillsammans med dem var Sandlin inte inne på. I stället trodde han att Gävlekillen Jocke Pehrson skulle passa bäst som vänsterforward i den kedjan.

Det fungerade rätt bra, men under Kringelcupen i Södertälje strax före seriestarten blev Pehrson rätt illa skadad och bedömdes bli borta ganska länge. Vad skulle Sandlin nu hitta på? Jo, han hade upptäckt att Ove Molin var ganska lik Jocke både i spelstil och storlek, så han kastades in i den kedjan. Kanske skulle det fungera.

Alla som var med då vet hur det gick. Ove Molin virvlade in i Gavlerinken som en vårvind även om det var på hösten. Han blev det stora utropstecknet i laget, och Lennart Hovelius minns att det inte stod på förrän det kom hundratals åskådare till matcherna bara för nöjet att få se just Ove Molin i aktion.

Kemin mellan Molin och de andra 08:orna blev perfekt. Det gick så fort när de var på isen att motståndarna inte ens hann reflektera över att de inte var så storväxta.

En som hade lite roligt åt det var Tom Bissett. Han skojade ofta med killarna i omklädningsrummet, och en dag sa han: –Grabbar, ni är ju inte större än Smurfarna på TV. Jag tror vi får kalla er för Smurfkedjan.

Ja, så blev det. Klubben hakade på, marknadsförde smeknamnet på allehanda sätt, och även i media slog begreppet Smurfkedjan igenom. På tre säsonger gjorde dessa tre smurfar 153 mål tillsammans, och då är inga backmål inräknade. Ett SM-guld var de med och bärgade också, nämligen 1992-93 när Andreas Dackell blev finalhjälte mot Luleå.

Vad var det då som gjorde att de fungerade så bra tillsammans? Tja, experterna tyckte att Peter Larsson var framspelaren, Ove Molin speedkulan och Anders Gozzi snipern, skarpskytten. Men det var många kedjor som hade en sådan konstruktion – grejen med de tre smurfarna var att allting gick så fort. Peter Larsson var väl inte lika snabb på skridskorna som de andra två, men han var mycket smart och satte högsta fart på pucken i stället. Motståndarna hann helt enkelt inte med.

Samarbetet upphörde efter säsongen 1993-94, då Anders Gozzi återvände till AIK. Larsson och Molin stannade i ytterligare två år innan de lockades över till den finska ligan. Larsson till JyP och Molin till Helsingfors IFK. Men det blev ingen bra säsong för Molin i Finland. Han åkte på flera skador och trivdes aldrig riktigt, så 1997 var han tillbaka i Gävle och Brynäs IF.

Han hade fyllt 26 då, och hade han tillhört en tidigare generation hade det kanske varit läge att börja varva ner. Men på 90-talet förändrades svensk ishockey i grunden genom att elitklubbarnas spelare blev professionella, så Ove räknade med att han hade några säsonger kvar på toppnivå. Troligen räknade han inte med att han skulle hålla på i ytterligare 13 säsonger i högsta ligan, ta ytterligare ett SM-guld, spela 32 landskamper och göra ytterligare 164 mål i tävlingsmatcher – men så blev det.

Och det mål de flesta minns bäst är väl det där avgörande 4–2 mot MoDo i Örnsköldsvik den 18 april 1999. Den klassiska bilden när Ove Molin åker ensam mot tom MoDo-kasse och till och med hinner jubla innan han skickar in pucken i mål. I Brynäsbåset stod förresten Roger Melin och var minst lika glad.

Nu torsdag 5/10 är Ove Molin på plats i Gavlerinken igen när han gästar arenan med sitt lag Karlskrona HK. Boka biljett till matchen Brynäs IF - Karlskrona HK här >>>

Se klipp från finalmatchen 1999 här nedan.