Det var många i Gävle som hade stora projekt i tankarna i början av 1972. En helt ny stadsdel med namnet Andersberg skulle börja byggas, ett nytt utomhusbad vid Fjärran Höjder var på väg att fullbordas och på Gävletravet förberedde man sommarens stora bostadsutställning, X 72. Men när SM-slutspelet i ishockey startade om den 24 februari 1972, en torsdag, var det ändå den stora nyheten i stan.
Det hade varit uppehåll för vinter-OS i Sapporo sedan 20 januari, och SM-serien (ja, SM avgjordes i serieform på den tiden) hade hunnit avverka fyra omgångar. Den fjärde matchen gav brynäsarna en chock – inför 11 694 åskådare förlorade de mot Timrå borta, den första förlusten på hela säsongen. Dessutom hade de i andra omgången tappat poäng mot Södertälje.
Det hade inte varit så farligt om det nu inte hade handlat om Brynäs, men när de förlorade var det stora nyheter i hela landet. På åtta säsonger hade de tagit sex SM-guld, och nu låg de bara trea i tabellen efter Leksand och Timrå. Så hur skulle det gå?
Svaret på den frågan fick hockey-Sverige direkt. Hemma mot Djurgården släppte Brynäs loss fullständigt och lekte sig hem till en seger med 7–1. Framförallt B-kedjan Virus Lindberg-Jan-Erik Lyck-Lars-Göran Nilsson var på humör och gjorde fyra av målen. Många i Gävle pustade ut den kvällen. Men än var inte ordningen återställd. Timrå och Leksand vann också sina matcher och hade fortfarande en poängs försprång i tabellen.
Nästa match var Frölunda borta. Göteborgarna hade ingen av sina bättre säsonger och hade bara fyra poäng efter fem omgångar. Men mot Brynäs var det lätt att tända till lite extra, och det var snudd på att de spetsade till toppstriden ytterligare denna söndagseftermiddag.
Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström gav visserligen Brynäs en 2–0-ledning innan tio minuter hade gått och höll ställningarna genom resten av första och hela andra perioden. De spelade på resultatet och lyckades pressa ut Frölunda i sarghörnorna mest hela tiden. Men i tredje sprack det. Kjell-Ronnie Pettersson reducerade efter tre och en halv minut och Mats Lindh kvitterade. Då hade det gått 8.12 av perioden.
Frölunda fortsatte pressa, och som matchen hade utvecklat sig kände brynäsarna att de skulle vara tacksamma om de fick en poäng med sig hem.
Det såg också ut att gå vägen. 2–2 stod sig tills bara 40 sekunder återstod av matchen, och då vågade sig tränaren Tommy Sandlin på en chansning. Han skickade in sin gamla upplösta B-kedja med Prosten Karlsson vid sidan av Håkan Wickberg och Tord Lundström. Det hände ibland att han gjorde det i slutet av matcherna, och anledningen var väl att Prosten var en riktig måltjuv som gick direkt på mål och visste var puckarna brukade komma från de andra två. Nu skulle de få avsluta matchen tillsammans.
Men de lyckades inte skapa några chanser, och ingen trodde väl egentligen heller att något skulle hända när Brynäs fick en tekning i anfallszon med bara några sekunder kvar.
Håkan Wickberg sneglade mot Frölundas bås, och när han såg att Frölundatränaren Jack Bowness bytte in landslagsbacken Thommie Bergman åkte han fram till Prosten, kallade på Stig Salming och sa: –När vi spelade mot Finland i OS stack Thommie iväg framåt direkt på tekning i ett liknande läge. Det kan hända att han gör samma sak igen. Jag försöker teka bakåt till dig, Stigge, så får du, Prolle, gå rakt på mål. Om Thommie inte är där så hinner du få iväg ett skott i så fall.
{!B}
Och strategen Håkan fick rätt. Han lyckades vinna tekningen så att Salming fick tag på pucken och skickade iväg den mot Prosten – som mycket riktigt blev ganska ren på sin kant eftersom Thommie Bergman gjort just det som Håkan hade förutspått.
Med fyra sekunder kvar av matchen slog Prosten till. Det blev en bra träff som möjligen träffade en utespelare framför mål och wobblade in bakom Ronny Andersson i Frölundamålet. Slumpmål, sa många efter matchen. Vilket det ju alltså långtifrån var, även om Prosten efteråt erkände att han hade lite tur som fick pucken över mållinjen.
Det blev alltså 3–2 i stället för 2–2, och för Brynäs blev det förlösande. Visserligen tappade de en poäng till under resten av säsongen (3–3 mot Färjestad), men då hade de redan en betryggande ledning.
Det blev SM-guld nummer 7 den säsongen. Delvis på grund av Håkan Wickbergs enastående spelintelligens.
{!A}
