Annat var det förr
Brynäs IF och målvakter är en historia för sig. På de sex säsonger som gått sedan det senaste SM-guldet 2012 har tolv kommit och gått – och den här säsongen blir det två till. Jocke Eriksson och Tomi Karhunen.
Annat var det förr, kan man lugnt säga.
Under de tio första säsongerna i högsta serien från 1960 till 1970 var det bara sju målvakter som fick chansen. Och för det mesta var det en enda som spelade hela säsongen och den andre vaktade båsdörren.
Visst, det var kortare säsonger och mycket färre matcher förr i tiden. Och det finns goda förklaringar till att det då fanns en kontinuitet som saknas i dag. Men stabiliteten på målvaktssidan hade utan tvekan stor del i att Brynäs utvecklades till ett storlag under 1960-talet.
Att det blev så var kanske lite oväntat.
Av Gävles tre elitlag hade Brynäs den med minsta lyskraften. Lill-Åke Andersson hade gjort ett bra jobb när Brynäs tog sig upp från näst högsta serien, men vid sidan av Heimo Klockare i GGIK och Leif ”Honken” Holmqvist i Strömsbro hade han ganska låg status.
Dessutom närmade sig Åke 30 år och var kanske inte lika förtjust i träningar och resor som han hade varit i yngre dagar. Men nog skulle han hålla i någon säsong till, och reserven Hasse Dahllöf var riktigt lovande.
Så om ett par år…
Men den unge polisen Dahllöf (ibland kallad Länsman i pressen) ville inte vänta. Han tränade, tränade och tränade – och när säsongen väl var igång var det han som hade tagit över förstaspaden.
Inte nog med det, han gjorde succé också.
Brynäs hade knappast totalt vunnit över Gävles hockeypublik under 1960-talets första år utan Hasse Dahllöfs storspel. Med bara tre backar framför sig och forwards som bara ville göra mål gällde det att vara reaktionssnabb och placeringssäker, och det var han.
Då Åke Andersson våren 1963 bestämde sig för att sluta för gott passade Brynäs på att värva Heimo Klockare från GGIK. Han hade varit helt lysande där, och tanken hos Brynäsledningen var säkert att Heimo skulle ge försvaret ytterligare stadga och klass.
Men Dahllöf ville inte stå i båset, han ville stå i mål. Så han höjde sig ett par snäpp till och behöll sin plats mellan stolparna.
Man får nog säga att de där båda var mycket jämbördiga, men det gick liksom inte att peta Hasse när han spelade så bra. Så han fick spela de flesta matcherna – och den säsongen tog Brynäs också sitt första SM-guld.
När Heimo lämnade Gävle 1966 för ett jobb han inte kunde tacka nej till fick Anders Sahlin från Alfta ett par säsonger i båset. Men 1968 kom Wille Löfqvist mer eller mindre på köpet när världsmästarbacken Bertil ”Masen” Karlsson värvades från Strömsbro för att han skulle få avsluta karriären med ett SM-guld.
Wille har själv sagt att det egentligen var hans benskydd som Brynäs var ute efter, men Wille hade alltid glimten i ögat så det där var nog en ganska stor överdrift.
Det dröjde inte länge förrän han tog över förstaspaden. Dahllöfs jobb som polis medförde obekväma arbetstider och det var ibland svårt att pussla ihop det med träningarna. Han var nog mest lättad över att klubben fått en ny målvakt som kunde ta över huvudansvaret.
Det gjorde nämligen Wille. Genom hela 1970-talet och lite till var han ordinarie målvakt i Brynäs. 15 säsonger blev det, och hade det varit i dag med ofta över 60 matcher per säsong skulle det ha blivit mycket mer än de 427 matcher som han vaktade målet.
– Ingen Brynäsmålvakt har släppt in lika många mål som jag, sa Wille när han ville berätta att han kunde se tillbaka på en lång karriär i klubben.
Efter det tionde SM-guldet 1980 fick reserven Lasse Eriksson mer och mer speltid, och Wille gjorde sin sista säsong 1982-83.
Men juniorvärldsmästaren Lasse Eriksson fick ändå inte riktigt bli förstemålvakt. Åke Lilljebjörn som värvades 1981 överglänste honom, och det var inte förrän Åke försvann 1987 som Lasse fick sin plats i rampljuset. Då var det han som stod i mål och reserven vaktade båsdörren.
I två säsonger varade den glädjen, sedan var reserven mogen att ta över. Och Micke Sundlöv gjorde som Wille Löfqvist – han konkurrerade ut alla andra målvakter och behöll sin plats under nästan hela 1990-talet.
1997-98 fick han dock en värdig konkurrent. Tonåringen Johan Holmqvist, Honken kallad liksom Strömsbro-Leif på 60-talet, fick spela betydligt mer än Sundlöv – och när Brynäs tog sitt tolfte guld 1999 var det Honken som spelade samma avgörande roll som Micke hade gjort 1993 då det också blev guld.
Hans fantastiska spel, inte minst i finalserien mot MoDo, ledde också till en proffskarriär i USA och ett par säsonger i Frölunda.
Trots det har han hunnit med elva säsonger i Brynäs mellan 1996 och 2015. Och det kunde ha blivit åtminstone en till när det var målvaktskris förra säsongen, men omständigheterna var inte sådana att det fungerade då.
Under 2000-talet har många målvakter passerat revy. Mattias Pettersson, Johan Asplund, Jamie Ram, Markus Korhonen, Robert Kristan, Anders Lindbäck, Daniel Sperrle, Jacob Markström, Thomas Greiss, Niklas Svedberg, Bernhard Starkbaum, Felix Sandström och ganska många andra.
En som sticker ut lite extra är Niklas Svedberg som kom 2010 som komplement till Honken och hittade en formtopp lagom till slutspelet 2012. Där spelade han 13 matcher av 17, bidrog starkt till Brynäs IF:s 13:e guld – och själv belönades han med ett NHL-kontrakt följande säsong.
