Brynäs 1970-tal började lysande. Men det slutade i kris och kaos med tvåsiffriga förluster och kännbara spelarförluster våren 1979. Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström, som varit med ända sedan de första guldsäsongerna, valde att sluta. Krobbe Lundberg och Lill-Janne Eriksson gick vidare till andra klubbar.Fyra ledande forwards försvann alltså, och stämningen i laget blev inte bättre av det.

Det var väl inte mycket som talade för en ljusnande framtid för Brynäshockeyn just då. Men Henry Jansson, som var ordförande, visade handlingskraft. Han övertalade juniortränaren Lennart ”Tigern” Johansson att ta hand om A-laget och gärna ta några juniorer med sig. Och så såg han till att skriva kontrakt med Inge Hammarström, som lämpligt nog just den våren bestämt sig för att flytta hem från NHL, och Timrås skyttekung Anders Dahlin.

{!A}

Att Inge Hammarström kom hem från St. Louis betydde mycket för Tigern Johanssons lagbygge.

Tigern hade redan som juniortränare på sitt eget sätt peppat sina spelare och gjort dem mentalt förberedda för elitseriespel. Anders "Masken" Carlsson var en de juniorer som Tigern hade i sin trupp, och han minns framförallt en situation i teorirummet hösten 1978 där Tigern på anslagstavlan skrev upp namnen på alla som var med i A-lagstruppen. När han var klar lade han kritan ifrån sig, vände sig till de unga spelarna och sa:

– Titta här vilket skitlag vi har. Ni som sitter här har ju en kanonchans att ta en plats i den truppen nästa år. Nu ska du och du och du och du och du och du sikta in dig på en spelare i A-laget som du ska slå ut, och varje gång du tränar och känner blodsmak i munnen så ska du tänka på den spelaren och på att du ska överta hans plats!

Masken:

– Vi var fem-sex grabbar som faktiskt spelade i A-laget säsongen därpå.

De flesta av de grabbarna gjorde inte så stort väsen av sig, det var bara Anders Bäckström, Bäckis kallad, som fick spela alla matcher, men de andra var ändå med och höjde tempot på träningarna och stämningen i omklädningsrummet.

Tigern hade en del att fundera över när han försökte spela ihop laget. Tre jämna femmor var en utopi med så många nya och gröna, så han tyckte att han åtminstone borde se till att få en stark A-kedja som kunde göra en del mål.

Så Sundsvallsgrabben Johansson satte ihop Sundsvallsgrabben Hammarström med Sundsvallsgrabben Näslund och Sundsvallsgrabben Dahlin. Mats var redan etablerad stjärna men inte ens 20 år fyllda, Anders var ny i klubben och ganska oerfaren. Att sätta dem tillsammans med NHL-meriterade Inge verkade vara en bra idé. Detta ganska nya Brynäs fick en rivstart med tre raka segrar. Men sedan började det ta emot, och det var verkligen hit och dit under hela grundserien.

Under OS i Lake Placid i februari gjorde Elitserien ett uppehåll med sex omgångar kvar. Då hade Brynäs ändå läget under skaplig kontroll. Bildade med 34 poäng en tätklunga tillsammans med Leksand och Västra Frölunda (36) och Björklöven (35). Det var tre poäng ner till femman AIK, och på den tiden fick man bara två poäng för seger så det var en skaplig marginal. Och fyra lag skulle gå till slutspel.

Men 3–4 mot MoDo som tränades av Tommy Sandlin följdes av 2–3 mot Björklöven som tränades av Virus Lindberg, och redan då skrev Keb Eriksson i Gefle Dagblad att detta kunde ha varit nådastöten i fråga om SM-slutspel för Brynäs.

I bortamatchen mot Leksand kunde inte Inge Hammarström spela, men man kunde ändå hoppas på två poäng eftersom Brynäs brukade trivas i Leksand. Men det blev 6–4 till Leksand trots att Brynäs ledde med 2–0 efter en period och hade 3–2 med fem minuter kvar av andra.

Och nu var det riktig kris. De tre förlusterna satte förstås spår i serietabellen. Brynäs hade passerats av Djurgården, och Färjestad var ikapp poängmässigt. Bara en poäng efter låg MoDo och AIK.

Den 13 mars väntade en ödesmatch. Djurgården hemma i Gavlerinken. Och då var det plötsligt mycket bättre tändning. Jajjen Gerdin gjorde 1–0 redan efter fem minuter, och alla som var där såg att Brynäs plötsligt var minst en klass bättre. Åkningen, tacklingarna, passningarna, skotten – allt var av slutspelsklass. Ändå förvandlades den asfaltgrå korridoren runt Gavlerinkens läktare till suckarnas gång i pausen mellan andra och tredje perioden. Djurgården hade kvicknat till och gjort både 1–1 och 2–1 i andra perioden. Brynässpelet hade blivit ängsligt, och slutspelet kändes åter avlägset. Då tog Tigern till orda i omklädningsrummet. Och det var inga vänliga ord, om man vill uttrycka sig milt.

Följden blev att brynäsarna kom ut till tredje perioden med samma energi som till den första. Djurgårdarna blev tagna på sängen och hängde inte med när framförallt kedjan med Jajjen Gerdin, Janne Asplund och Stefan Canderyd snurrade igång. 2–2 kom dock inte från den trion. Det var Stefan ”Lill-Prosten” Karlsson som fick en genialisk framspelning av Mats Näslund och klappade till som han brukade göra när han spelade med Håkan Wickberg och Tord Lundström på 60-talet.

Sju minuter senare hittade Canderyd Janne Asplund med en lika smart passning. Plötsligt ledde Brynäs med 3–2 och det fanns nytt hopp om SM-slutspel.

Djurgården skulle förstås ta ut målvakten i slutskedet för att försöka rädda en poäng, men Brynäs defensivspelade så skickligt att det bara var en halv minut kvar då tränaren Bert-Ola Nordlander vågade sig på det. Och då var det för sent. Brynäs vann med 3–2 och låg plötsligt över slutspelsstrecket igen. Brynäs hade då Färjestad hemma och HV71 borta kvar att möta.

HV låg sist i tabellen, hade tappat glöden för länge sen, och Färjestad hade inte heller mycket att hoppas på – men skulle kunna ha en liten chans om de vann i Gävle.

Men nu hade Brynäs vind i seglen, som det brukar heta. Färjestad blev mer eller mindre utspelat, det stod 3–1 efter knappt halva matchen.

Men så inträffade något som ställde allting på huvudet. Wille Löfqvist tog ett par skär ut ur målet för att skära av skottvinkeln för en Färjestadsspelare som kom åkande in från kanten. Det gjorde han också, men skottet träffade benskyddet precis vid knäleden där skyddet är som tunnast. Willes ben vek sig, all styrka försvann. Efter en snabb konferens med lagläkaren Lennart Hovelius fattade Tigern beslutet att sätta Wille på bänken och kasta in reserven Göran Henriksson. Det stod ju ändå 3–1. Så Henriksson kom in. Och såväl Tigern som Kulan andades ut bara några sekunder senare när 4–1 också kom.

Men mindre än en minut efter målet skulle Göran Henriksson rädda sitt första skott. Det gjorde han inte. Färjestad gjorde 2–4 – och fick kanske för sig att Brynäs hade en reservmålvakt som var mycket sämre än Wille. Inte för att målet var billigt, men alla som var där visste ju att han var en orutinerad reserv. Och plötsligt kom det en massa psykologiska faktorer med i spelet. Brynässpelarna – som fram till att ställningen blev 4–2 åkt ut och in i Färjestads försvarszon efter behag – vågade inte längre trumma på på samma sätt utan började spela tveksamt och ängsligt. Det ledde till att Färjestad tog över initiativet på isen och satte igång med att göra mål. 2–4 blev 3–4, 3–4 blev 4–4 och 4–4 blev 5–4. Tre minuter in på tredje perioden.

Då visade Tigern sin storhet som ledare. På något sätt lyckades han skapa lite lugn på bänken och få spelarna att fokusera på att komma igen.

Lill–Prosten Karlsson kvitterade till 5–5, och under matchens tre sista minuter var det närmast ett mirakel att Håkan Hermansson i Färjestads mål kunde spika igen. Bland annat prickade såväl Prosten som Conny Silfverberg stolpen, och under fem mot tre-spel i slutskedet dansade pucken på Färjestads mållinje mest hela tiden. Men det blev bara en Brynäspoäng. Och eftersom både AIK och Djurgården vann sina matcher var läget hysteriskt inför den sista grundserieomgången.

Så här såg det ut kring slutspelsstrecket:

AIK 35 16 5 14 136-126 37

Brynäs 35 16 5 14 125-118 37

Djurgården 35 16 5 14 144-151 37

Brynäs skulle möta avsågade HV71 borta samtidigt som AIK och Djurgården drabbade samman i något som kallades årets Stockholmsderby.

Det enda som var klart i förväg var att Brynäs måste vinna sin match för att kunna nå slutspelet. Men om AIK vann mot Djurgården gällde det att göra ganska många mål i Jönköping, för AIK hade ett målskillnadsförsprång på tre mål och fler gjorda. I praktiken alltså fyra mål.

Ett ganska nervöst Brynäs vann med 5–2 i Jönköping i en match utan större dramatik. När den var slutspelad återstod fortfarande halva sista perioden i det heta Stockholmsderbyt, men brynäsarna hade i sitt omklädningsrum ingen aning om hur den matchen utvecklades. Ingen hade tänkt på att ordna fram en radio så att de kunde följa dramatiken i Sportextra.

Inte heller Gefle Dagblads utsände, Stefan Andersson, hade någon radio. Däremot hade han en telefon på sin plats på pressläktaren, och han höll via den uppkopplingen kontakt med redaktionen hemma i Gävle.

Där hade de en radio, och efter elva minuters lyssnande över telefonlinjen kunde Stefan rusa ner till Brynäs omklädningsrum, knacka på dörren och när den öppnades meddela att det blivit 1–1 i Stockholm.

Det ledde förstås till ett jubel som lyfte Rosenlundshallens tak för första gången den säsongen. I alla fall nästan, de som var med kan än i dag berätta om glädjeexplosionen.

På resan hem från Jönköping ställde sig Tigern upp framför hela laget.

– Ni gör ett perfekt jobb i egen zon, sa han. Och det är bra, utan ett starkt försvar kan man lika gärna ge upp från början. Ni spelar bra framåt också, men ni missar för mycket framför mål. Ni tror att ni är bättre än ni är, det får ni sluta med direkt. Ändrar ni inte inställning så har vi inte en chans mot Leksand.

Tigern Johansson höll många brandtal med mer innehåll än så under sina år i Brynäs, men på något sätt fick han de här orden att fastna.

Första semifinalmatchen i Leksand fick en riktig rivstart då Roland Eriksson gjorde 1–0 för hemmalaget redan efter 53 sekunder. Janne Asplund kvitterade bara 20 sekunder senare, men Leksand behöll initiativet under första perioden och ledde med 3–2 i första pausen.

Därefter kom urladdningen som Tigern hade väntat på hela säsongen. Gunnar Persson kvitterade efter två minuter, Anders Dahlin gav Brynäs ledningen efter 7.47 och Inge Hammarström gjorde 5–3 bara en dryg halv minut senare.

Med fem minuter kvar av perioden slog Hammarström till igen. 6–3 efter en sån där Virusfint som numera kallas Foppafint. Inge skrinnade iväg åt ena hållet och fick målvakten med sig samtidigt som pucken långsamt gled in vid den närmaste stolpen.

Eller missade han helt enkelt pucken?

– Aldrig, sa Inge efteråt med en klurig glimt i ögonvrån. Jag har tränat en del på den där varianten, klart att det var meningen. Skulle Brynäs nu hålla ut även i tredje och skaffa sig ett drömläge inför hemmamatchen två dagar senare?

Jodå, det skulle de. Det blev 9–4 till slut. Nio mål hade inte Brynäs gjort sedan i november. Och de hade knäckt Leksand – i returen i Gävle blev det 8–2 efter en härlig uppvisning av framförallt Conny Silfverberg, och plötsligt var Brynäs i SM-final.

Brynäs fick börja hemma mot Västra Frölunda, som slagit ut Björklöven i den andra semifinalen. Nu var det bäst av fem som gällde.

Det började lysande: 5–2 i första matchen, men utan samma klapp-klapp-spel som mot Leksand och faktiskt efter en del tur. Jakob Silfverbergs pappa Jan-Erik blev oväntad matchhjälte genom att göra två raka mål vid ställningen 2–2. Jan-Erik gjorde två mål på hela säsongen, så där kan man tala om timing.

Plötsligt var Brynäs bara en seger från SM-guld. Men det blev ingen seger i Göteborg. Frölunda spelade tufft, nästan brutalt, och lyckades vinna med 3–2.

Brynäsarna var besvikna och upprörda när de åkte hem. Besvikna över resultatet, upprörda över den tackling i ryggen på backen Janne Kock som Frölundas Anders Broström satte in.

Bros, som han kallades, fick två minuters utvisning, men det fanns de som tyckte att han borde ha fått ett hårdare straff. Att det var många i Gävle som tyckte det fick Bros erfara under uppvärmningen inför den tredje matchen. Då bombarderades han med bland annat ägg när han åkte omkring och försökte koncentrera sig på den kommande matchen.

Osportsligt? Ja, verkligen.

Janne Asplund hade värvats från Piteå redan 1975 och gjort dundersuccé som back. Så bra var han att han både blev landslagsman och draftad för Chicago. NHL-karriären var utstakad då han i en landskamp mot Tjeckoslovakien 1979 fick en klubbspets i ögat. Det visade sig så småningom att hela synen inte gick att rädda och att ishockey inte var att tänka på på ett tag. Detroit tappade intresset, och Janne upptäckte när han väl kom tillbaka i träning att det inte funkade att spela back och inte ha fullgod syn. Det gick bättre att spela forward, så han skolade snabbt om sig – en lätt match för en kille med det spelsinnet.

Nu hade den tredje matchen gått till sudden death. Slutresultatet var 4–4 sedan Frölundas Jörgen Pettersson kvitterat med drygt två minuter kvar.

Då valde Tigern att toppa laget i suddenspelet, och för att få ihop det satte han Aspen på en backplats. Det gjorde han rätt i. Efter 15 minuter och 55 sekunder fick Asplund pucken vid blå linjen, laddade och sköt. Inte en fullträff precis utan snarare en fladdrande puck som inte skulle ha medfört några problem för Hedesundagrabben Benny Westblom i Frölundas mål om inte Conny Silfverberg stått framför mål och styrt den med sitt ena knä. Det målet avgjorde, och Brynäs ledde matchserien med 2–1.

Benny Westblom fick sin revansch i den fjärde matchen. Han hade stor del i att Frölunda vann med 3–2.

Det innebar att finalen gick till en femte och avgörande match. Den skulle enligt tidens norm spelas på neutral plan, och då var det ganska givet att man valde Hovet i Stockholm. Eller Johanneshovs isstadion, som det väl fortfarande hette då.

I denna femte och avgörande final tog Frölunda ledningen efter fem minuters spel, och de hade ett litet grepp om matchen. När Lill-Prosten blev utvisad efter 12.37 sattes Brynäs försvarsspel på några hårda prov, men Wille klarade allt i det läget.

I andra perioden vände det. Anders Dahlin kvitterade efter 11.55, och med fyra och en halv minut kvar av perioden kom avgörandet. Frölundabacken Lars–Erik Esbjörs, hjälten från finalmatch 2, slog iväg pucken i panik efter att ha forecheckats av Anders Dahlin. Den snappades upp på blå linjen av Stig Salming, som aldrig tvekade att skjuta när han fick chansen, och han fick till en riktig kanon som Westblom knappt hann se innan nätet stod som en strut bakom honom. Sista perioden blev bökig. Brynäs spelade på resultatet och Frölunda kom inte till särskilt många vassa lägen. Ändå blev slutminuten mycket nervös sedan Lill-Prosten åter åkt ut med 1.16 kvar.

Men försvarsspelet fungerade även med fyra utespelare mot sex – Frölunda tog naturligtvis ut målvakten – och Brynäs kunde jubla åt sitt tionde SM-guld.

{!C}

Saken är klar. Överlyckliga Brynässpelare kastar sig ut på isen för att fira det oväntade guldet. Det tionde i ordningen.

Alla hjältarna hyllades naturligtvis i radio, TV och tidningar, och krönikörerna skrev sig varma om mästarnas klockrena försvarsspel och vassa attacker.

Och Tigern Johansson…ja, han hyllades nog mest av alla. Han fick till och med Gävle kommuns kulturpris 1980, vilket den alltid lika slagfärdige Wille Löfqvist kommenterade så här:

– Det är som om Evert Taube skulle få Guldpucken.

{!B}

Lennart ”Tigern” Johansson övertalades att bli tränare, ledde laget till guld – och fick Gävle kommuns kulturpris.

Lördag den 13 januari är Frölunda tillbaka i Gavlerinken Arena. Kl. 15.15 är det matchstart i SHL-mötet som kommer att bli en spännande match då två formstarka lag ställs mot varandra.

Klicka här för att köpa biljett >>>

Vi ses i Gavlerinken!

{!D}