• Huvudsponsorer

Sop-Åke var först med det bästa

16 januari 2018 09:00
Historia

Många sneglar lite avundsjukt på Brynäs IF:s framgångsrika arbete med ungdomsverksamheten och med sitt sociala engagemang. Det har inte alltid varit självklart, och under de första 27 åren hade föreningen inte någon ungdomsidrott alls.


Brynäs IF föddes på Brynäs år 1912, det vet ju de flesta. Men Brynäs IF har inte varit den enda idrottsföreningen öster om järnvägen under årens lopp.

Klubbens första fotbollsmatch spelades faktiskt mot ett annat Brynäsgäng med det fyndiga namnet Tvärgatornas försvar, och det fanns flera. Exempelvis Kålhagens IF.

Det fanns dessutom ett par decennier senare ett gäng grabbar som alla bodde på samma adress, Brynäsgatan 35, och som brukade sparka boll på Brynässkolans gård när skoldagen var slut och kanske på rasterna också. De mest aktiva av pojkarna var Bertil Strömberg, Hans Mattsson och Åke Andersson – som senare skulle komma att kallas Sop-Åke.

Sensommaren 1932, när sommarlovet var på väg att ta slut, började de prata om att bilda en egen förening och spela matcher mot andra pojklag. Den 8 augusti gjorde de slag i saken, men vad skulle föreningen heta? Brynäs IF var ju otänkbart, för det namnet var upptaget av ett gäng stora killar som till och med hade vunnit SM-guld i fotboll 1925.

Men Brynäs Bollklubb fanns det ingen annan förening som hette, så pojkarna bestämde sig för det namnet. Och så satte de igång att idrotta på riktigt. Fotboll spelade de på Skyttegården, en tuvig och ojämn plan i närheten av Militärskolan (nuvarande Borgarskolan) nere på stan, och bandy kunde de spela vid Långgrund ungefär där Villa Rettig låg och där Gävlebornas avloppsvatten numera filtreras i Duvbackens reningsverk. Som namnet anger var det grunt där, och vattnet frös till tidigt när det väl blev minusgrader. Men gossarna fick se upp så de inte plumsade ner i rännan som ledde in till hamnen inne vid Skeppsbron.

Den nya föreningen ägnade sig nu inte bara åt fotboll och bandy utan också åt flera andra sporter. Allt som gick ut på att tävla, som handboll och friidrott. Karl-Gunnar Mattsson, som så småningom skulle få smeknamnet Kalkas, var till exempel en duktig löpare och vann några år senare sin klass i Sportarterrängen.

Det fanns på den tiden en sammanslutning av olika ungdomliga idrottsföreningar som kallades Gefle Pojkklubbars IF, och där gick Brynäs BK med och ställde upp både i fotboll och bandy. De hade ett starkt lag och vann serien flera gånger.

Brynäs IF hade när föreningen bildats mest bestått av tonårspojkar, men nu hade det gått 20 år. Gossarna hade blivit män, och föreningen hade ingen ungdomsverksamhet. De såg välvilligt på Brynäs BK:s verksamhet, anade förstås en möjlighet att rekrytera därifrån när pojkarna fått ytterligare några år på nacken.

Redan 1936 bidrog Brynäs IF faktiskt med pengar till ungdomarnas idrottande – och 1939 tog man över alltihop. Namnet Brynäs BK ströks och Brynäs IF fick en egen ungdomsverksamhet samtidigt som bandyn fick stryka på foten för ishockeyn.

Dessutom fick Brynäs IF en person som skulle komma att få stor betydelse för klubben, för ungdomen som växte upp på Brynäs och faktiskt för hela stadsdelen. Nämligen Sop-Åke Andersson.

Åke blev tidigt ungdomsledare, och det var under hans ledning som Brynäs IF hade flera mycket framgångsrika år på ungdomssidan. 1949 vann pojklaget distriktsmästerskapen i såväl bandy som fotboll och ishockey, och juniorlaget vann i fotboll och ishockey.

Man tävlade nästan bara på distriktsnivå då, men det var inget fel på konkurrensen för alla tävlade på samma villkor. Och pojklaget i fotboll fick faktiskt komma till Bosön och spela en inofficiell SM-turnering. Även under de närmast följande åren vann Brynäs flera viktiga DM-titlar, och ingen kunde vara malligare än Åke Andersson när det gick så bra.

I början av 1950-talet blev ett antal av hans grabbar seniorer, och då tog han över som lagledare för A-laget i ishockey. Han gjorde också en historisk insats när Brynäs IF inte ansåg sig ha råd att driva banan vid Islandsplan och planerade att lägga ner ishockeyn. Åke lovade då att personligen och med hjälp av framförallt sina sopåkare sköta banan, och så fick det bli.

Ett par år senare fick han ändå träda tillbaka när Thure Wickberg tog över och hade helt andra och ambitiösare planer för laget. Åke hade svårt att dölja sin bitterhet över att klubben som han tjänat så länge hade petat honom.

Men han svalde stoltheten och jobbade vidare med juniorlaget. Han insåg säkert att han var bättre på socialt ledarskap än på ishockey, och till hans stora heder ska konstateras att han med den obligatoriska Robin Hood-fimpen i mungipan ibland grymtade att Thure Wickberg var Brynäs bästa värvning någonsin.

Åke Andersson kände nästan varenda familj och varenda unge på Brynäs och ryckte omedelbart ut om han fick reda på att något hade hänt som inte borde ha hänt. Då tog han tag i saken och ställde allt tillrätta, och ofta tog han pengar ur egen ficka för att hjälpa folk med problem.

Och så var han som sagt lagledare för juniorerna. Kanske kan man påstå att det var under den tiden som Brynäs IF lade grunden till allt det som föreningen står för än i dag. Bra ishockey, bra ungdomsverksamhet och stort socialt ansvar. Lek och fullaste allvar i skön förening.

I början av 1950-talet var Åke Andersson, i mörk keps längst till vänster, lagledare för herrlaget i ishockey.