En bra ishockeyback ska i huvudsak försvara det egna målet med alla till buds stående lagliga medel och, när det egna laget erövrat pucken, följa med upp och bevaka offensiv blå linje så att motståndarna inte kan spela tillbaka pucken ut i mittzon. Han ska gärna också kunna avlossa bra skott från blå linjen eller strax innanför.
De flesta backar passar in på den beskrivningen.
Men så finns det också några som är annorlunda.
Mer offensiva – och så snabba och tekniska att tränarna låter dem hållas eftersom de skapar så mycket framåt och gör motståndarna konfunderade.
Brynäs har och har haft sin beskärda del av dessa mer eller mindre geniala lirare. I dagens lag kan väl Victor Söderström räknas in i den kategorin, och hans närmaste föregångare var nog Adam Boqvist.
Båda dessa påminner en hel del om Stig Östling, som spelade i Brynäs i 14 säsonger från 1970 till 1984, tog fem SM-guld och spelade 125 landskamper.
Frihet under ansvar kan man väl kalla deras spelstil. Stabila i defensiven men tillräckligt skickliga för att göra ganska avancerade utflykter in i anfallszon.
Östling gjorde 90 mål och spelade fram till 95 på 461 matcher. Imponerande facit för en back, men så hyllas han också av många som hade glädjen att få spela med honom. Enligt "Lill-Prosten" Karlsson, till exempel, är Stig den bäste back han någonsin spelat med.
Några år tidigare, närmare bestämt i slutet av januari 1963, bestämde sig tränaren Hebba Pettersson i samråd med lagledaren Bosse Hessel och spelgeniet Lennart ”Tigern” Johansson för att omskola högerforwarden Lennart ”Lill-Strimma” Svedberg till back inför SM-slutspelet.
Tigern hade studerat hans skridskoåkning ingående och kommit fram till att hans långa, svepande skär skulle fungera bättre om han fick ta fart från bakom eget mål och själv transportera in pucken i motståndarnas zon.
Det fungerade. Ja, det blev en strålande succé. Brynäs vann SM-guld, Lill-Strimma blev hela svenska folkets favorit och självskriven back i Tre Kronor.
Tidningarna kallade det hockeyhistoria och ett backspel som världen aldrig förut sett maken till. En back som ibland låg högre upp i banan än forwards, det var något helt nytt.
Men det var inte helt sant. Redan på 1950-talet hade Brynäs en back som spelade precis som Lill-Strimma. Som tog fart bakom egen kasse och åkte så fort över banan att motståndarna nästan inte hann reagera innan han var bakom deras kasse och kunde servera smörpassningar till forwards.
Han hette Tommy Öström, var född 1938 och Brynässpelare redan 1956.
Han var en sån där bolltalang som bara var bäst i allt han gav sig på – spelade allsvensk fotboll i Sandvikens IF, bandy i Huge och även i Hammarby, som han under en säsong representerade även i ishockey.
Nu är det så att många naturbegåvningar inom idrotten faller för andra lockelser som känns attraktivare än att träna, och Tommy Öström hörde till den kategorin. Han tog inte ishockeyn riktigt på allvar, försvann ur laget efter säsongen 1962-63 och fick inte vara med och ta det där första SM-guldet 1964.
Det hade han varit värd.
Tommy Öström dog 1994, bara 55 år gammal.
