Mellan 1964 och 1977 vann Brynäs nio SM-guld.

Nio guld på 14 säsonger. Ingen klubb kommer att kunna matcha det i framtiden. Inte ens Brynäs.

Men allt har ett slut.

1978 vann klubben visserligen grundserien men åkte ut mot AIK i semifinalen – 3–2 hemma, 0–8 borta och 2–3 i sudden death i den tredje och avgörande matchen i Göteborg. Neutral plan, det gick till så på den tiden.

Säsongen 1978-79 kom sedan som ett brutalt uppvaknande, som det brukar heta. Brynäs vann sina fem första matcher, men sedan kom en 6–0-förlust borta mot Leksand. Det var demoraliserande, resten av grundserien var verkligen på gott och ont.

Laget gick inte ens till slutspel, och det var svårt att smälta för fansen.

Ännu tuffare var resultaten i ett par förlustmatcher i slutskedet. 1–12 mot Västra Frölunda och 2–11 mot Djurgården.

Brynäs var ett lag i fritt fall. Vem skulle kunna vrida utvecklingen rätt igen?

Jo, naturligtvis den legendariske Lennart ”Tigern” Johansson. Han var tränare för juniorlaget och hade gjort ett bra jobb där.

Tigern ville visserligen inte ta hand om A-laget men övertalades av Henry Jansson, ordförande i hockeysektionen. Henry vädjade och tjatade, och till slut gav Tigern med sig.

– Men bara för en säsong, sa han.

Att få Tigern Johansson som tränare var ingen garanti för framgång, särskilt eftersom spelartruppen såg rätt stukad ut. Sedan föregående säsong hade stjärnor som Lars-Göran Nilsson och Tord Lundström, Krobbe Lundberg och Lill-Janne Eriksson försvunnit.

Krobbe och Lill-Janne till andra klubbar som kunde erbjuda bättre villkor, Lars-Göran och Tord med ålderns rätt.

Säkert hade de förnedrande förlusterna mot framför allt Frölunda och Djurgården bidragit till de båda Kirunagrabbarnas beslut att sluta spela på toppnivå. Det måste ha varit fruktansvärda upplevelser när man i mer än 15 år spelat i ett lag som visserligen förlorat ibland men aldrig någonsin behövt skämmas över lagets insats. Fullt förståeligt att man då vid 34 och 35 års ålder inte ville lägga ner allt det arbete som krävs för ännu en säsong på högsta nivå.

Men Lill-Prosten Karlsson bet ihop och bestämde sig för att fortsätta. Han är ju ett år yngre och tyckte väl att han hade mer att ge. Samma sak med Wille Löfqvist i målet och Stig Salming (bilden). De är ytterligare ett år yngre, bara 32 vid den tiden alltså.

Kanske piggades dessa tre upp av beskedet att Inge Hammarström, 31 år gammal, hade fått nog av NHL och flyttade hem, redo att ge Brynäs ett par säsonger till.

Tigern hade alltså en stomme av spelare som han kände väl – ja, närmast uppfostrat – att bygga ett lag kring trots att Tord och Lars-Göran fått nog. Och det fanns fler gamla bekanta än de ovannämnda:

• Backen Jan–Erik Silfverberg, 26 år.

• Backen Stig Östling, 30 år.

• Backlöftet Janne Asplund, 23 år, som kommit igen efter en allvarlig ögonskada och höll på att omskolas till forward.

• Janne Kock, 24-årig Strömsbroback som gjorde sin andra säsong i Brynäs.

• 27-årige centern Stefan Canderyd från Karlskoga, en mycket nyttig spelare.

• Jajjen Gerdin, 25, klurig Strömsbrograbb som nu laddade för sin sjunde säsong i Brynäs.

Dessutom fanns det några unga talanger som bland annat kom från Tigerns juniorlag och nu ville slå sig in i Tigerns A-lag. Anders Bäckström och Gunnar Persson, båda backar, Anders "Masken" Carlsson, Mats Näslund, Conny Silfverberg, Kenneth Andersson och Anders Krusell var de hetaste ungdomarna.

Och så Anders Dahlin, en 25-åring från Timrå som var ny för säsongen och som ingen egentligen visste så mycket om. Ingen annan än Tigern, som själv skött värvningen från början till slut.

Så här 30 år senare tycker man att det borde ha varit ett ganska bra lag. Det tyckte nog Tigern också, men vi vet inte säkert för han sa ingenting. Inte utåt i alla fall, när det gällde kommunikationen med pressen skickade han fram assisterande tränaren Kjell ”Kulan” Johnsson.

Hur som helst blev det en skakig säsong igen. Men under OS i Lake Placid i februari, då elitserien gjorde ett uppehåll, hade Brynäs ändå läget under skaplig kontroll. Fast det gällde ändå att inte tappa alltför många poäng i de sex sista omgångarna.

Brynäs tappade många poäng. Så många att läget var närmast hysteriskt inför den sista grundserieomgången: efter slutspelsklara Leksand (42 poäng), Västra Frölunda och Björklöven (båda 40) låg såväl AIK som Brynäs och Djurgården på 37 poäng med en slutspelsplats att slåss om.

Brynäs skulle möta avsågade HV71 medan AIK och Djurgården drabbade samman i något som kallades årets Stockholmsderby.

Det enda som var klart i förväg var att Brynäs måste vinna sin match för att kunna nå slutspelet. Detta skulle dock inte vara någon garanti för att ta den fjärde platsen – om AIK vann mot Djurgården gällde det att göra ganska många mål i Jönköping, för AIK hade ett målskillnadsförsprång på tre mål och fler gjorda. I praktiken alltså fyra mål.

Det hela slutade med att ett ganska nervöst Brynäs vann med 5–2 i Jönköping i en match utan större dramatik. När den var slutspelad återstod fortfarande halva sista perioden i det heta Stockholmsderbyt, men brynäsarna hade i sitt omklädningsrum ingen aning om hur den matchen utvecklades. Ingen hade tänkt på att ordna fram en radio så att de kunde följa dramatiken i Sportextra, och vaktmästarna i hallen kunde inte hjälpa. De hade ju inte haft en tanke på att någon skulle vilja veta hur det gick i Stockholm eftersom resultatet där inte påverkade HV71:s situation.

Inte heller Gefle Dagblads utsände, Stefan Andersson, hade någon radio. Däremot hade han en telefon på sin plats på pressläktaren, och han höll via den uppkopplingen kontakt med redaktionen hemma i Gävle.

Där hade de en radio, och efter elva minuters lyssnande över telefonlinjen kunde Stefan gå ner till Brynäs omklädningsrum, knacka på dörren och när den öppnades meddela att det blivit 1–1 i Stockholm.

Brynäs var klart för SM-slutspel, något som bara ett par år tidigare skulle ha varit en självklarhet men som nu blev en riktig bonus.

Leksand, som hade vunnit grundserien, var naturligtvis klara favoriter mot Brynäs i semifinalen. Brynäs hade ju visat vacklande form efter OS, och Leksand hade verkligen ett starkt lag. Siktet var inställt på SM-guld. Det femte i klubbens historia i så fall.

Men plötsligt var Brynäs som ett nytt lag. I grundserien hade bara HV71 gjort färre mål av alla lag, men nu fungerade allt. Det blev 9–4 borta och 8–2 hemma – hux flux var krislaget Brynäs i SM-final!

Nu var det hockeyfeber i Gävle precis som på den gamla goda tiden, då Tigern Johansson själv var med på isen.

Brynäs fick började hemma mot Västra Frölunda, som slagit ut Björklöven i den andra semifinalen. Och det började lysande: 5–2 i första matchen, men utan samma klapp-klapp-spel som mot Leksand och faktiskt efter en del tur.

Men 5–2 är ändå klara siffror, och den som fick vågskålen att väga över var Strömsbrograbben Jajjen Gerdin. Vid ställningen 1–1 tog han pucken på egen blå linje, fintade bort fyra Frölundaspelare och lyfte in 2–1-målet.

Visserligen gjorde Frölunda 2–2 en stund senare, men de två sista perioderna tillhörde Brynäs. Silfverberg gjorde både 3–2 och 4–2, och sen var saken klar.

Conny Silfverberg? Nej, storebror Jan-Erik, backen. Han gjorde två mål den säsongen – båda i första SM-finalen. Det kan man kalla timing.

Frölunda hade vikt ner sig lite för enkelt i Gävle, det skulle säkert bli mycket svårare i Göteborg.

Det blev det också. Det var nästan 12 500 åskådare på läktarna, och Brynäs sattes under press från början. Frölunda spelade fysiskt och lyckades försätta såväl Anders Bäckström som Janne Kock ur spel med minst sagt tuffa tacklingar.

Med en minut kvar stod det 2–2, och båda lagen började planera för en förlängning. Då hittade Lars-Erik Esbjörs rätt med ett stenhårt slagskott från blålinjen och Frölunda vann med 3–2. Till glädje både för hemmapubliken och lite grann också för Brynäskassören Lennart Jansson, som under ett par säsonger sett alla utgifter växa och alla inkomster stå och stampa. Gävlepubliken var ju löjligt bortskämd och hade inget tålamod med ett Brynäs som inte åtminstone vann sina hemmamatcher.

En extra bortamatch i Göteborg skulle betyda mycket för Brynäs ekonomi. På den tiden fick den gästande klubben del av publikintäkterna, så Jansson var väl den i klubbledningen som helst ville se en lång finalserie. Huvudsaken att Brynäs till slut tog guldet.

Det gjorde Brynäs. 5–4 i sudden death i match 3 följdes av 3–2 till Frölunda i den fjärde, inför 11 869 i Scandinavium, och en femte och avgörande match på neutral plan, i Johanneshovs Isstadion i Stockholm. Dit kom 8 803 åskådare.

Lennart Jansson gnuggade händerna över publiksiffrorna och intäkterna men var grymt nervös när den femte och sista finalmatchen började.

Det var han inte ensam om. Halva Gävle var på benen för att se när ordningen återställdes.

I denna femte och avgörande final tog Frölunda ledningen efter fem minuters spel, och de hade ett litet grepp om matchen. När Lill-Prosten blev utvisad efter 12.37 sattes Brynäs försvarsspel på några hårda prov, men Wille klarade allt i det läget.

I andra perioden vände det. Anders Dahlin kvitterade efter 11.55, och med fyra och en halv minut kvar av perioden kom avgörandet. Frölundabacken Lars-Erik Esbjörs, hjälten från finalmatch 2, slog iväg pucken i panik efter att ha attackerats av Anders Dahlin. Den snappades upp på blå linjen av Stig Salming, som aldrig tvekade att skjuta när han fick chansen, och han fick till en riktig kanon som Hedesundasonen Benny Westblom i målet knappt hann se innan nätet stod som en strut bakom honom.

Sista perioden blev bökig. Brynäs spelade på resultatet och Frölunda kom inte till särskilt många vassa lägen. Ändå blev slutminuten mycket nervös sedan Lill-Prosten åter åkt ut med 1.16 kvar.

Men försvarsspelet fungerade även med fyra utespelare mot sex – Frölunda tog naturligtvis ut målvakten – och Brynäs kunde jubla åt sitt tionde SM-guld.

Då var Tigern glad. Och han belönades med Gävle kommuns kulturpris, vilket Wille Löfqvist kommenterade så här:

– Det är som att ge Evert Taube Guldpucken.