I oktober 2002 kom dåvarande förbundskaptenen Hardy Nilsson till Gävle för att se en match i Gavlerinken. Brynäs hade glatt sin nye tränare Esko Nokelainen med att vinna de två första matcherna, men därefter blev det nio raka förluster och laget hade rasat ner till jumboplatsen i tabellen.
Visserligen hade klubben haft några svåra år även på 1980- och 90-talen, men så illa som nu hade situationen aldrig varit. Sist i tabellen – tidningarna fylldes av ilskna och bekymrade insändare, och krönikörerna försökte förtvivlat hitta en naturlig orsak till raset.
Så när förbundskaptenen nu var på plats fick han förstås frågan vad som hade hänt med Brynäs. Hur kunde det gå så illa där ute på isen?
–Tja, svarade Hardy, dom är väl inte bättre än så.
Det var ett uttalande som i all sin självklarhet på något sätt väckte sportskrivarna. Man tänkte ju inte så, det fanns inte i Gävlebornas begreppsvärld att Brynäs åkte ner i bottenträsket för att de spelade dålig ishockey, men nu var det en och annan som insåg att Hardy kanske hade rätt.
Oktober hade inte mer än alldeles precis tickat över i november då Håkan Berg, som var klubbdirektör då, kände att något måste förändras. Delvis var han väl också påverkad av media som hade spekulerat i veckor om att Nokelainen skulle få sparken, men det var ju uppenbart att någon sorts förändring var nödvändig. Och det heter ju alltid att det är lättare att peta en tränare än ett helt lag, så…ja, Nokelainen fick sparken.
Den gamle backen Gunnar Persson hade varit Nokelainens assistent under hösten. Nu fick han ta klivet upp som förstetränare, och hans assistent blev Micke Sundlöv. Men Håkan Berg gjorde klart att det var en tillfällig lösning, till nästa säsong skulle en etablerad tränare anställas.
Det kan förstås ifrågasättas om det var rätt sätt att bygga upp Perssons självförtroende, men det gick vägen. Efter några veckor började Brynäs vinna igen, och under seriens två sista tredjedelar var laget jämspelt med de flesta lag i serien. Fast då var det för sent för att det skulle gå att undvika spel i kvalserien.
Det var en ovan situation för Gävlepubliken. Bara en gång tidigare hade Brynäs varit i en liknande situation, och det var 1995-96 då Tommy Sandlin hade fått sparken som tränare.
På Brynäskansliet var det nervöst. Hur skulle det här sluta? Vad var det för klass på motståndet? Skulle publiken ställa upp?
Jodå, publiken kom. Visserligen var det bara drygt 4.000 som såg premiärmatchen mot Linköping, men när det gick vägen där efter ett straffdrama där Ove Molin och Janne Larsson gjorde målen så blev det bättre publiksiffror. Delvis kanske tack vare Gefle Dagblad som drev en hård kampanj för att Gävleborna skulle stötta Brynäs under kvalserien.
Alla som ser ishockey på TV vet hur viktigt det är att forwards ser till att ställa sig i vägen för målvakten när backarna skjuter från blå linjen. Ser målvakten pucken hinner han alltid på något sätt blockera pucken när skotten kommer från det avståndet.
I mars år 2003 behövde Brynäs forwards inte tänka i de banorna. Om de bara såg till att spela fram Sjödda i skottposition så satt pucken där. Han sköt med sån kraft och precision att målvakterna helt enkelt inte hann reagera.
Sjödda? Jo, så kallas Tommy Sjödin som hade kommit till Brynäs från Timrå som 21-åring 1986. Han spelade undan för undan till sig en nyckelposition i laget och hann med 244 matcher under sex säsonger. 1992 spelade han också för Tre Kronor både i VM och OS och fick som femte brynäsare Guldpucken i egenskap av Sveriges bäste ishockeyspelare den säsongen. I OS gjorde han fyra mål på åtta matcher.
Han var helt enkelt i sitt livs form och fick efter säsongen ett NHL-kontrakt med Minnesota North Stars, som hade draftat Tommy redan 1985 då han fortfarande spelade i Timrå.
Efter två år i NHL och IHL hamnade Tommy i Schweiz, och där blev han kvar i fem framgångsrika år innan han 1999 återvände till Sverige och Gävle. Brynäs hade vunnit SM den våren och hade en stark trupp på gång, så Sjödda hoppades att för första gången bli svensk mästare. Senaste gången det hade hänt hade han just lämnat klubben för NHL.
Det blev nu inte så. I semifinalen mot MODO fick tvillingarna Sedin allt att stämma och Brynäs förlorade matchserien med 4–1.
Bara att ta nya tag. Men det blev inte bättre, snarare tvärtom. De två följande säsongerna föll Brynäs bort i kvartsfinalerna – och 2002 var det alltså krisläge redan på hösten.
Men i kvalserien klev Sjödda fram. En målfarlig back hade han alltid varit, och under grundserien hade han gjort nio mål på 50 matcher. Ett ganska normalt facit för honom.
Nu när det verkligen gällde, i kvalserien, tog han sitt målskytte till nya nivåer. Och det behövdes verkligen, för motståndarlagen var bättre än de flesta hade trott.
Redan i första matchen, mot Linköping, blev det jobbigt. 1–1 vid full tid, 1–1 efter förlängning. Matchen avgjordes på straffar, och Janne Larsson avgjorde till Brynäs fördel.
Andra kvalseriematchen, borta mot AIK, blev också jämn och spännande. Efter två perioder stod det 1–1 sedan Janne Larsson gjort Brynäs mål. I tredje fick Sjödda ett läge vid blå linjen och fick till en riktig fullträff. 2–1 till Brynäs.
I tredje matchen, hemma mot Hammarby, pricksköt han både andra och tredje målet när Brynäs vann med 4–1. Riktiga kanoner som målvakten inte ens hann se.
Inför den fjärde matchen, hemma mot Skellefteå, skrev Gefle Dagblad ”Skjut, Sjödda, skjut!” på löpsedlarna som delades ut till publiken. Och Sjödda sköt både 2–1 oc h 3–1 i andra perioden. Det blev också slutresultatet.
{!A}
Av de tio mål Brynäs gjorde i de fyra första kvalseriematcherna pricksköt Tommy Sjödin in hälften. ”Skjut, Sjödda, skjut!” skrev Gefle Dagblad på löpsedlarna som delades ut till publiken.
Efter fyra matcher hade han gjort fem av lagets tio mål och sett till att Brynäs skaffat sig ett ordentligt psykologiskt övertag i serien. Efter ytterligare fyra matcher (utan att Tommy Sjödin gjorde några fler mål, motståndarna var varnade) var elitseriekontraktet klart. Sedan gjorde han också avgörande 5–4 i sudden death i den avslutande matchen mot Rögle.
Janne Larsson, Niklas Anger och Daniel Wågström gjorde också viktiga mål under kvalserien, men det går inte att komma ifrån att den då 37-årige Sjödda verkligen tog sitt ansvar både i omklädningsrummet och ute på planen. Man vågar inte ens tänka på hur det skulle ha slutat om inte han funnits med i laget den där våren.
{!B}
Båda de nuvarande Brynästränarna Tommy Sjödin och Janne Larsson hade stor del i att Brynäs klarade sig kvar i Elitserien 2002-03.
